I kvällsaktigt mjuka sinnesstämningar känns det som om detta berlin ändå blivit en resa för personligt gränsöverskridande. Avståndstagande från ett Helsingfors-liv och en Helsingfors-erika, ett trotståg mot tidigare värderingar och planer. Och en insikt om att tidigare planer egentligen inte var så dumma så. Ett försök att låta det lilla livet smälla till och smeka längs med kinden. Att möta rädslor, släppa greppet och se hur det går. Och ja, jag vet, visst är detta ganska grundläggande, banala och klyschiga frågor - men på något sätt ändå små, privata ändhållplatser man ibland kanske måste sätta ner sig vid. Det är inte som om jag grundläggande vill bort från min havs-hemma-stad, snarare ett försök att ifrågasätta den trånga damm jag alltför ofta hemma ser mig plaska i.
I Helsingfors upplever jag sällan att jag riktigt passar in: det känns svårt att slappna av med människor, det känns som om jag med babbel måste fylla ett tomrum, få människor att trivas och skratta. Förvandlas till en del av deras grupper. Jag pendlar mellan att se mig som mindre cool och som så otroligt mycket bättre. Distanserat beundrande eller arrogant föraktande. Förnuftig och duktig in i det bittra slutet.
Är spännande att analysera de sammanhang jag skapat då inga gamla nätverk fanns där. Och det är en samling brokiga människor som jag nästa vecka tänker bjuda till ett litet födelsedagskalas för att fira mitt steg mot ett kvartssekel. Å ena sidan kompetenta tyska kompisar som studerar och jobbar med diverse förnuftiga och meningsfulla sysslor. Veronica, Julia, Gaby, Pia och Gabriel, Daniel, Rebekka.... några unibekanta.. mina kämppisar..Och sedan den lilla grupp finländare, som under våren blivit min halvfamilj. Och som på något sätt fått mig att bli lite tolerantare och öppnare för de olika val människor vågar sig på. Känns som om vi alla trevar oss fram, stöder varandra, och som alla utlänningar antagligen alltid gör: svär över de förbannade tyskarna. Evilda och Elsa är en liten ankdamm. Ruttu-Jonna och Pano-Harri, fotograf och editor, båda bara hoppat in till berlin för att se vad som kanske kunde hända. Har suttit som tolk i arbetsförmedling, bråkat med de tyska myndigheterna, och hjälpt dem vid behov. Och på så sätt fått ett extra hem jag kunnat gå till då den tyska kulturen och det hårda sättet kännats obehagligt. Och så finns det evildas finska poljvän, ljudplanerare och konstnär från sibis, som söker efter ett friare konstrum än helsingfors kan erbjuda, kravlar fram i denna berlin-djungel.
I detta kluster är förstås min huvuperson berlin nästan mäktigast. En stad som rymmer hårda historiska skeenden, vuxet arbetsliv från klockan 9 till 18, söt småbarnsverklighet i lummiga barnparker, uni-liv, skitjobb, de hårdaste av festscener, där clubtoaletter förvanlas till drogmarknader, invandrare och turkiska bröllop, hemlösa, rika snobbar. Och i detta utrymme springer människor på varandra, låter de olika sociala verkligheterna krocka. Ser fullständigt olika betydelser i samma rum. (min "urban studies" är ytterst inspirerande för stadsbetraktelser i "rum").
Oberoende hur denna eländiga rumba med ansökningar för Humboldt slutar, har detta varit ett bra år. Känns som om jag parallellt blivit fem år äldre och tio år pubertalare.
1 kommentar:
Jag tycker du här beskriver ganska bra varför det lönar sig att åka ensam utomlands för en längre tid. Det viktigaste för mig har varit gränsöverskridandet, och det håller på fortfarande, efter snart fyra år. Överhuvudtaget tycker jag att livets stora utmaning, som helhet, är att hela tiden överskrida sina egna gränser och att inte bli för bekväm. Det låter som om din tid där varit mycket givande :) Och det är spännande att du sökte in till en skola där, way to go!! Bra att du vågar vara modig :)
Skicka en kommentar