länge hade man väntat på hennes besök och snabbt var det över. utan att jag ens tagit ett endaste ett foto av mina bästis jonna. utan att vi dansat tillsammans i crazy berlin night life. eller sprungit runt på museer i staden. Men en fin lördagseftermiddag fick vi tillsammans. Då vi båda införskaffat en rejäl baksmälla, dock på var sitt håll. Jag med Evilda på finlandssvenskt/rikssvenskt teaterpjäs-eftersup-i-bar (den finlandssvenska teatergruppen Nya Rampen deltog med en svensk teatergrupp från Malmö i en teaterfestival i Berlin), Jonna på förfest i Pankow på Budapest-Erasmus-Reunion i Berlin. Fast jag kände mig under kvällens lopp också lite som en Nordplus-Erasmusstudent i Berlin, för det är länge sedan jag under en och samma kväll så ofta svarat på frågorna "hur länge har du varit i Berlin? Vad gör du här? Trivs du? Hur länge vill du stanna". Nåja: JONNA JAG SAKNAR DIG, men ifall jag smidit mina planer rätt kommer vi att ses under påsken.
Dessa frågor om hur länge jag tänker stanna är snäppet obekväma... får höra dem var och varannan dag på uni eller jobbet. Obekväma, otrevliga, framför allt då de närmar sig med rasade steg. Ett år (helst 10 månader) och sedan skall det nog vara slut på "Masterstudent"-Erika. En gradu skall skrivas och lämnas in (vilket jag ser fram emot för jag har en riktigt bra gruduide... en KVANTITATIV ide dessutom, vilket jag aldrig aldrig tänkt). Känns som ett jätte stort beslut att stanna. Jag saknar ju mitt Finland-liv, min familj, mina vänner, den lite mera avslappnade och vänliga finska arbetskulturen. Humorn. Men ett lika stort beslut vore det att åka bort. Har ju ändå storsatsat på att assimilera mig i detta samhälle. Har Boris. Och alla vänner. Och vore nog underligt att inte vara i Berlin. Nåja, stay tunded. skriver mera imorgon!
måndag 28 februari 2011
torsdag 24 februari 2011
det kommer mera...
fortsättning på föregående inlägg.
Boris: Vad skriver du om i din blogg?
Erika: Bland annat dina dumma åsikter om prostitution.
Boris: Ja, den skandinaviska modellen, där prostitution är olagligt, och den tyska där man som prostituerad är socialförsäkrad. Som prostituerad har man i Tyskland rätt att söka arbetslöshetsersättning. Är det bra att ni driver kvinnorna "under jorden".
Erika: nja, kanske inte, men vi kriminaliserar ju männen, inte kvinnorna. Symboliskt budskap om att det inte är ok att köpa kroppar.
Boris: Ja, men sex är en tjänst. Som massage eller hantverk.
Alltså jag vet att detta är en komplicerad fråga. Men inte är nu prostitution en tjänst som alla andra. Som massage. Vad fan!?
Boris: Vad skriver du om i din blogg?
Erika: Bland annat dina dumma åsikter om prostitution.
Boris: Ja, den skandinaviska modellen, där prostitution är olagligt, och den tyska där man som prostituerad är socialförsäkrad. Som prostituerad har man i Tyskland rätt att söka arbetslöshetsersättning. Är det bra att ni driver kvinnorna "under jorden".
Erika: nja, kanske inte, men vi kriminaliserar ju männen, inte kvinnorna. Symboliskt budskap om att det inte är ok att köpa kroppar.
Boris: Ja, men sex är en tjänst. Som massage eller hantverk.
Alltså jag vet att detta är en komplicerad fråga. Men inte är nu prostitution en tjänst som alla andra. Som massage. Vad fan!?
förvånad ilska
kom nyss hem från gratisbio i ett överraskande fint kulturcentrum i Neukölln. Leona och jag tänkte låta inspirationen flöda inför vår resa och bekanta oss med det nya resemålet. Såg en välgjord dokumentärfilm om att vara homosexuell i Istabul ("Ett annat Istanbul"). Gav mig ett alldeles nytt perspektiv på könsideal och manlighet i Turkiet. Bland annat har transsexualitet en annorlunda betydelse i Orients historia och är vanligare bland manliga homosexuella. Samtidigt uppfattas rika och mäktiga män som har sex med andra män i Turkiet inte som bögar, utan män. Män har liksom sex, med kvinnor, män och ostar. män knullar. Homosexuell blir man först när man inte är attraktiv för den turksiska staten. Sedan innehöll filmen några hemska scener om våld mot homosexuella i Turkiet.
Utöver detta blev jag under kvällens lopp jätte irriterad på Leona och JÄTTE JÄTTE ARG på tyskar i största allmänhet. Vad fan är det för fel på detta folk? Leona berättade att hon under en festkväll fått höra att en av våra studiekompisar haft sex med en hora. Visst tyckte hon det var lite överraskande, men inte hela värden. Jag höll en lång och arg föreläsning om den symboliska signalen samhället sänder ifall man välsignar prostitution. Fortsatte med Sveriges nya lagstiftning. Senare diskuterade jag temat med Boris som tyckte att det nu är helt normalt. Att flera av hans vänner lättat på trycket. Många horor prostituerar sig frivillig, bra pengar! Blir så frustrerad. Känns som om de oändliga horbarerna, horgatorna och bordellerna (som finns i varje tyska stad) fått dessa människor att mista förmågan till klart tänkande... Det handlar ju inte bara om "är prostitution firvilligt/ ofrivilligt", utan om man vill bo i ett samhälle där kvinnokroppar är "for sale". eller?????
Utöver detta blev jag under kvällens lopp jätte irriterad på Leona och JÄTTE JÄTTE ARG på tyskar i största allmänhet. Vad fan är det för fel på detta folk? Leona berättade att hon under en festkväll fått höra att en av våra studiekompisar haft sex med en hora. Visst tyckte hon det var lite överraskande, men inte hela värden. Jag höll en lång och arg föreläsning om den symboliska signalen samhället sänder ifall man välsignar prostitution. Fortsatte med Sveriges nya lagstiftning. Senare diskuterade jag temat med Boris som tyckte att det nu är helt normalt. Att flera av hans vänner lättat på trycket. Många horor prostituerar sig frivillig, bra pengar! Blir så frustrerad. Känns som om de oändliga horbarerna, horgatorna och bordellerna (som finns i varje tyska stad) fått dessa människor att mista förmågan till klart tänkande... Det handlar ju inte bara om "är prostitution firvilligt/ ofrivilligt", utan om man vill bo i ett samhälle där kvinnokroppar är "for sale". eller?????
tisdag 22 februari 2011
visum visum..
Denna charmanta, blekfeta, unga, uppsvullna kvinna med ett snett Quasimodo-ansikte försökte idag räcka in sin visum-ansökan till Syriens ambassad. Det gick dock inte, för hon måste ännu bevisa att hon bor i Berlin (vilket dock inte krävs av tyskar...). Nytt försök på fredag.
Av någon outgrundlig anledning beviljas jag som finländare för samma pris (26 euro) bara en månad, medan tyskarna får tre (??). Har också svarat på tre olika frågor om mina "övriga nationaliteter" och kryssat "nej" på frågan ifall jag vistats i det "ockuperade Palestina" (vilket uttryck!). Biljetterna är bokade och i mitten av mars bär det av mot Gaziantep (Turkiet) och Aleppo (Syrien). Jag mellanlandar dessutom både på fram- och tillbakavägen i IStanbul i 12 timmar.. hoppas att jag får se en skymt av staden!
Nu skall jag föja med den sista halvtimmen av ett diskussionprogram om von und zu Guttengergs öde. Sov gott!
uni-ansökan bild för 1,5 år sen.... hemska hemska panlugg
Evildas bullar
Av någon outgrundlig anledning beviljas jag som finländare för samma pris (26 euro) bara en månad, medan tyskarna får tre (??). Har också svarat på tre olika frågor om mina "övriga nationaliteter" och kryssat "nej" på frågan ifall jag vistats i det "ockuperade Palestina" (vilket uttryck!). Biljetterna är bokade och i mitten av mars bär det av mot Gaziantep (Turkiet) och Aleppo (Syrien). Jag mellanlandar dessutom både på fram- och tillbakavägen i IStanbul i 12 timmar.. hoppas att jag får se en skymt av staden!
Nu skall jag föja med den sista halvtimmen av ett diskussionprogram om von und zu Guttengergs öde. Sov gott!
uni-ansökan bild för 1,5 år sen.... hemska hemska panlugg
Evildas bullar
bilder bilder, del 2
Här ännu några bilder från veckoslutet. Man måste därtill säga att det inte överallt gick så fredligt till som i min polis-blockerade blockad. T.ex. Norman som lade sig på gatan blev skjuten med gummi, bortskuffad av fyra kravallpoliser och sprayad med tårgas i ögonen. En del av nynazisterna lär också senare under kvällen anfallit ett vänsterorienterat ”husprojekt” (Hausprojekt… kunde väl bäst översättas till ockuperat hus) och förstört en hel del.
Det är obehagligt med det växande våldet, oberoende vilken sida det kommer från. En av de tyska bilder om ”demonstrations-våld” som starkast fastnat i mitt huvud porträtterar en äldre man, ca 50-60 år, som deltog i förra höstens Stuttgart 21-demonstrationer (=jätte stor uppståndelese om en ny järnvägsstation som initierades av högerorienterade CDU och motsattes starkt av socialdemokraterna och de gröna. Ledde till massdemonstrationer i Stuttgart). Mannen blev träffad av sprutande vatten (som alltså sköts av polisen) och fick därmed ögonen ”utsprängda”. Blev blind (man hittar bilden genom att googla Stuttgart 21 Dietrich Wagner, men den är så äcklig att jag inte ville posta den här). I Berlin har det också under de senaste tiderna gått häftigt till, då några av de större kollektiven vräkts ut. Dessa utvräkningar är på något sätt väldigt symboliska för hurdan stad Berlin skall utvecklas till, vad staden vill vara? Hur balancera mellan den ”frihet” och alternativitet som ju också delvis gör Berlin till ett växnade turist-mekka? Hur locka de stora företag till huvudstaden som för tillfället frodas i Bayern och Baden-Würtenberg? Behöver man dessa företag för att minska på stadens arbetslöshet? Hur mycket stiger priserna ifall välbärgade människor flyttar till staden? Men kanske mera om detta en annan gång.
Nåja. Nu till lite värdsligare nyheter. Om 90 minuter skall jag till ögonläkaren. Tycker att jag börjat se sämre, och är jätte jätte jätte förtjust i tanken att få snygga glasögon (jag vet att detta är hemskt hemskt hemskt ytligt..).
could it be???
Syskonen Leona och Simon. De är lika som två bär.
Lilla Leona med röda benvärmare (i hörnet) frågar polisen om vi inte får gå förbi
Vad vore en demonstration utan lite "mmm-chi mm-chi"-elektro i bakgrunden
i väntan på att något skall hända
nyfikna studenter i fönstren
Det är obehagligt med det växande våldet, oberoende vilken sida det kommer från. En av de tyska bilder om ”demonstrations-våld” som starkast fastnat i mitt huvud porträtterar en äldre man, ca 50-60 år, som deltog i förra höstens Stuttgart 21-demonstrationer (=jätte stor uppståndelese om en ny järnvägsstation som initierades av högerorienterade CDU och motsattes starkt av socialdemokraterna och de gröna. Ledde till massdemonstrationer i Stuttgart). Mannen blev träffad av sprutande vatten (som alltså sköts av polisen) och fick därmed ögonen ”utsprängda”. Blev blind (man hittar bilden genom att googla Stuttgart 21 Dietrich Wagner, men den är så äcklig att jag inte ville posta den här). I Berlin har det också under de senaste tiderna gått häftigt till, då några av de större kollektiven vräkts ut. Dessa utvräkningar är på något sätt väldigt symboliska för hurdan stad Berlin skall utvecklas till, vad staden vill vara? Hur balancera mellan den ”frihet” och alternativitet som ju också delvis gör Berlin till ett växnade turist-mekka? Hur locka de stora företag till huvudstaden som för tillfället frodas i Bayern och Baden-Würtenberg? Behöver man dessa företag för att minska på stadens arbetslöshet? Hur mycket stiger priserna ifall välbärgade människor flyttar till staden? Men kanske mera om detta en annan gång.
Nåja. Nu till lite värdsligare nyheter. Om 90 minuter skall jag till ögonläkaren. Tycker att jag börjat se sämre, och är jätte jätte jätte förtjust i tanken att få snygga glasögon (jag vet att detta är hemskt hemskt hemskt ytligt..).
could it be???
Syskonen Leona och Simon. De är lika som två bär.
Lilla Leona med röda benvärmare (i hörnet) frågar polisen om vi inte får gå förbi
Vad vore en demonstration utan lite "mmm-chi mm-chi"-elektro i bakgrunden
i väntan på att något skall hända
nyfikna studenter i fönstren
måndag 21 februari 2011
veckoslutet i bilder
Postar mera senare.. blogspot laddar så långsamt, och så borde jag ju också dra iväg mig på jobb!
Was passiert?
En av poliserna filmade allting
Det var så kallt att människor värmde sina händer i brinnande roskisar
Bradblockad på vägen
Polisen in action
vårt kök renoveras och kan inte användas för matlagning. Söndagslunch i ett cafe brevid linas och antons nya hem.
söndagserika
Was passiert?
En av poliserna filmade allting
Det var så kallt att människor värmde sina händer i brinnande roskisar
Bradblockad på vägen
Polisen in action
vårt kök renoveras och kan inte användas för matlagning. Söndagslunch i ett cafe brevid linas och antons nya hem.
söndagserika
söndag 20 februari 2011
att förbättra världen
har under de senaste veckornas dramatiska händelser haft en väldigt overklig känsla. Medan stora förändringar sker (eller ja, återstår att se hur banbrytande de är) är man själv inlindad i sin egen vardag och deltar främst genom att klicka på refresh knappen i datorn. Under Irak-kriget var det på något sätt mera rörelse, mera debatter och "tycka till", mera understödande protestanda i Europa. Man kände att det händer något (och jo: jag vet att Irak-krig och Mellanöstern inte är riktigt jämförbara, men ändå).
Det kändes därför ytterst tillfredställande att resa tillsammans med Norman och Leona till vackra Dresden och delta i en anti-nynazism demonstration, vars syfte alltså var att blockera gatorna och förhindra Europas största nynazistiska marsch genom staden. Varje år demonstrerar nynazisterna i Dresden i februari till minne av (eller kanske snarare protest mot) de allierades bombning av staden under andra världskriget (13-15.2.1945). Och varje år samlas omkring 25 000 demonstranter i Dresden som vill visa att denna nynazistiska marsch inte är alldeles okej. (I efterhand har ju flera frågat varför de allierade bombade ner nästan hela Dresden i ett skede då det var uppenbart att Tyskland skulle förlora. Därefter valet av datum)
Det hela är lite som en tävlning mellan katt och mus, förutom att det i detta spel finns tre lag: nynazisterna, kravallpolisen och de demokratiska, vänsterorienterade mot-demonstranterna. Eftersom nynazisternas marsch är en anmäld, laglig demonstration måste polisen å ena sidan trygga deras rätt att yttra sina åsikter och å andra sidan förhindra att det bryter ut strider mellan nysazisterna och vänstern. Vänstern blockerar gatorna, varpå nynazisterna och polisen ändrar rutten (för de eländiga nazisterna har ju enligt lag rätt att genomföra sin demonstration), demonstranterna twittrar, ringer, mailar om var den nya rutten är och försöker blockera den med. Då reagerar polisen genom att blockera vänsterns blockad. Och så vidare. Jag hamnade in i en så kallad polis-blockad (som dock var ytterst fredlig) och lyckades inte komma nära järnvägtorget, där det häftigaste dramat pågick. Men åtminstone hindrade vi nynazisterna från attt gå genom ett kavarter. Efter sju timmars försök gav nynazisterna upp och åkte arga hem. Vi lyckades alltså förhindra dem från att marschera genom staden.
Detta var mitt andra besök i Dresden och måste säga att jag tycker jätte jätte bra om staden. Ungefär 500 000 invånadre, vacker gammal stämning och fantastisk utsikt över floden Elbe. Flera säger att Dresden nuförtiden är ett restaurerat "fejk"-Disneyland, men jag tycker att det är väldigt vackert. Laddar upp bilder senare ikväll. För nu skall jag smaka på Evildas fastlagsbullar.
Det kändes därför ytterst tillfredställande att resa tillsammans med Norman och Leona till vackra Dresden och delta i en anti-nynazism demonstration, vars syfte alltså var att blockera gatorna och förhindra Europas största nynazistiska marsch genom staden. Varje år demonstrerar nynazisterna i Dresden i februari till minne av (eller kanske snarare protest mot) de allierades bombning av staden under andra världskriget (13-15.2.1945). Och varje år samlas omkring 25 000 demonstranter i Dresden som vill visa att denna nynazistiska marsch inte är alldeles okej. (I efterhand har ju flera frågat varför de allierade bombade ner nästan hela Dresden i ett skede då det var uppenbart att Tyskland skulle förlora. Därefter valet av datum)
Det hela är lite som en tävlning mellan katt och mus, förutom att det i detta spel finns tre lag: nynazisterna, kravallpolisen och de demokratiska, vänsterorienterade mot-demonstranterna. Eftersom nynazisternas marsch är en anmäld, laglig demonstration måste polisen å ena sidan trygga deras rätt att yttra sina åsikter och å andra sidan förhindra att det bryter ut strider mellan nysazisterna och vänstern. Vänstern blockerar gatorna, varpå nynazisterna och polisen ändrar rutten (för de eländiga nazisterna har ju enligt lag rätt att genomföra sin demonstration), demonstranterna twittrar, ringer, mailar om var den nya rutten är och försöker blockera den med. Då reagerar polisen genom att blockera vänsterns blockad. Och så vidare. Jag hamnade in i en så kallad polis-blockad (som dock var ytterst fredlig) och lyckades inte komma nära järnvägtorget, där det häftigaste dramat pågick. Men åtminstone hindrade vi nynazisterna från attt gå genom ett kavarter. Efter sju timmars försök gav nynazisterna upp och åkte arga hem. Vi lyckades alltså förhindra dem från att marschera genom staden.
Detta var mitt andra besök i Dresden och måste säga att jag tycker jätte jätte bra om staden. Ungefär 500 000 invånadre, vacker gammal stämning och fantastisk utsikt över floden Elbe. Flera säger att Dresden nuförtiden är ett restaurerat "fejk"-Disneyland, men jag tycker att det är väldigt vackert. Laddar upp bilder senare ikväll. För nu skall jag smaka på Evildas fastlagsbullar.
fredag 18 februari 2011
tysk politik?
som liten kuriositet måste jag bara nämna att Tysklands försvarsminister nämndes oftare i "spiegelonline.de" (bästa internetsidan för nyheter) än mellanösterns revolter. Varför det? Jo minister Theodor von Guttenberg - som kommer från en gammal adelssläkt och vars hela namn är Karl Theodor Maria Nikolaus Johann Jacob Philipp Franz Joseph Sylvester Freiherr von und zu Guttenberg (I'm not kidding - vilket gräddtårtenamn) har blivit fast för plagiat i sin juridiska doktorsavhandling. Uppenbarligen är flera fotnoter kopierade från andra texter utan literaturhänvisning. Guttenberg, som lär vara Merkels ända hot inom partiet (eller ja, Merkel är i protestantiskt konservativa CDU och Guttenberg katolskt konservativa CSU, men partierna regerar tillsammans sedan urminnes tider), har kanske förstört hela sin karriär. I Wikipedia hade någon till och med lyckats skriva in ett extra "xerox" i hans lång långa namn, som alltså hänvisar till kopia. Så graduskrivande vänner, citera flitigt :) Annars hittar vi alla snart ett litet "x" i våra namn, alá Erika X.
P.S. Skall boka biljetter till Turkiet i mars. Planen är att landa i Anatolien och åka över till Syrien
P.P.S. Har helt sjukt framtidsångest. Äckligt äckligt äckligt detta med att vara lite vuxen.
P.S. Skall boka biljetter till Turkiet i mars. Planen är att landa i Anatolien och åka över till Syrien
P.P.S. Har helt sjukt framtidsångest. Äckligt äckligt äckligt detta med att vara lite vuxen.
torsdag 17 februari 2011
tysk film?
Som jag redan skrev i mitt förra inlägg är det Red-carpet berlinale tider i denna stad. Det innebär å ena sidan att man kunde gå på fest hela tiden (fast det kan man väl i vanligvis också), å andra sidan att man är övertygad om att det snurrar kändisar i stadens varje hörn. Gabi trodde häromdan att vi drack milkshake i bordet brevid regissören till Oscar-vinnaren Das Leben der Anderen. Så övertydag om att hon ringde sin skvallerreporterväninna (hon med en 8000 euros Birkin bag, som en uppmärksam läsare kanske minns) och övervägde ifall frågan ”varför är the tourist så jälva skit” är 120 euro värd. Nåja, efter en halv timmes spanande visade det sig att inte var Florian Henckel von Donnersmarck, för jag antar att han inte haft en högljudd diskussion om arbetslöshet. Eller varför ej?
Under tisdagens berlinale-äventyr såg jag tre stycken 40 minuters kortfilmer i serien ”tyska perspektiv”. Den första var gjord av filmskolan i München (som alltså Florian Henckel von blablabla också kommer från) och var ”So la la” som man säger på god tyska. Handlade om ett möte mellan en illegal invandrare och en gammal dam som inte ville intas på ett ålderdomshem. Så talades det om Alzheimer och barndom i krig .. och det förvånade mig att invandrarkillen inte var bög, för då hade man haft alla fördomar i ett och samma paket. Den andra filmen var en vacker och visuell personbeskrivning om den fiktiva karaktären Lena som bodde i Brandenburg (= ungefär det mest okända i Tyskland) med sin pojkvän och drömde om att bli dansare. Hade ett uselt jobb i en klädbutik (blev påmind av mina egna dagar som klädförsäljningstant, då jag såg hennes hemska vikande) och oroade sig för att hennes pojkvän skulle bedra henne igen. drömde om att flytta bort. Mina studiekompisar tyckte att detta var ett praktexempel på tysk film. Att både storyn och de långa drömmande bilderna var typiska för den tyska stilen. Och jag vet att jag verkar jätte jätte oallmänbildad och dum nu, men är tysk film faktiskt ett sånt begrepp som ”frank film” eller ”svensk film”? Visst har jag sett flera bra tyska filmer som ”Sommer am Balkong” (som faktiskt inte var så bra), ”Gegen die Wand” (som var bra) eller ”Die fetten Jahren sind vorbei” (som också är riktigt bra), men har aldrig tänkt på dem som representanter för en nationell stil…?? Eller? I varje fall tyckte jag bäst om den tredje filmen, som var gjord i Buenos Aires och filmad dokumentäraktigt med video-funktionen i en alldeles vanlig Canon-kamera. Och så är det förresten Ingmar Bergman tema under Berlinale i år!
Nu skall jag gå och lägga mig och fundera på om jag vill åka med Leona och Norman till Dresden över veckoslutet och blockera nynatsisternas traditionella demonstration (ordnas storsamling för nynazister i Dresden varje år i dessa tider, som minne till / eller protest mot att Dresden bombades… och denna demonstration möts av en motdemonstration, som ordas av vänstern). Bilderna från förra veckoslutets promenad i Prenzlauerberg. Check out min nya väska (får jätte ångest när jag tänker på att jag inte ”investerar” i något smart, utan slösar mina pengar på strunt som kläder, skor och väskor. I slutändan har man liksom inget i handen. Men men men, någon måste väl understöda tysklands ekonomi).
P.S. Mia: min kurskompis Michael har deltagit i Butlers retorikseminarie i New York. Ganska siisti.. eller eller eller?
Under tisdagens berlinale-äventyr såg jag tre stycken 40 minuters kortfilmer i serien ”tyska perspektiv”. Den första var gjord av filmskolan i München (som alltså Florian Henckel von blablabla också kommer från) och var ”So la la” som man säger på god tyska. Handlade om ett möte mellan en illegal invandrare och en gammal dam som inte ville intas på ett ålderdomshem. Så talades det om Alzheimer och barndom i krig .. och det förvånade mig att invandrarkillen inte var bög, för då hade man haft alla fördomar i ett och samma paket. Den andra filmen var en vacker och visuell personbeskrivning om den fiktiva karaktären Lena som bodde i Brandenburg (= ungefär det mest okända i Tyskland) med sin pojkvän och drömde om att bli dansare. Hade ett uselt jobb i en klädbutik (blev påmind av mina egna dagar som klädförsäljningstant, då jag såg hennes hemska vikande) och oroade sig för att hennes pojkvän skulle bedra henne igen. drömde om att flytta bort. Mina studiekompisar tyckte att detta var ett praktexempel på tysk film. Att både storyn och de långa drömmande bilderna var typiska för den tyska stilen. Och jag vet att jag verkar jätte jätte oallmänbildad och dum nu, men är tysk film faktiskt ett sånt begrepp som ”frank film” eller ”svensk film”? Visst har jag sett flera bra tyska filmer som ”Sommer am Balkong” (som faktiskt inte var så bra), ”Gegen die Wand” (som var bra) eller ”Die fetten Jahren sind vorbei” (som också är riktigt bra), men har aldrig tänkt på dem som representanter för en nationell stil…?? Eller? I varje fall tyckte jag bäst om den tredje filmen, som var gjord i Buenos Aires och filmad dokumentäraktigt med video-funktionen i en alldeles vanlig Canon-kamera. Och så är det förresten Ingmar Bergman tema under Berlinale i år!
Nu skall jag gå och lägga mig och fundera på om jag vill åka med Leona och Norman till Dresden över veckoslutet och blockera nynatsisternas traditionella demonstration (ordnas storsamling för nynazister i Dresden varje år i dessa tider, som minne till / eller protest mot att Dresden bombades… och denna demonstration möts av en motdemonstration, som ordas av vänstern). Bilderna från förra veckoslutets promenad i Prenzlauerberg. Check out min nya väska (får jätte ångest när jag tänker på att jag inte ”investerar” i något smart, utan slösar mina pengar på strunt som kläder, skor och väskor. I slutändan har man liksom inget i handen. Men men men, någon måste väl understöda tysklands ekonomi).
P.S. Mia: min kurskompis Michael har deltagit i Butlers retorikseminarie i New York. Ganska siisti.. eller eller eller?
onsdag 16 februari 2011
skrivpaus
inget ord från trötta erika på en hel vecka. detta är höstterminens sista vecka, vilket innebär att massvis massvis måste lämnas in. Har skrivit konstant och tvingat stackars Leona, Steffi, Boris och Gabi att korrigera mina grejer mitt i natten. Tre gånger under de senaste dagarna. Min pappa brukar alltid säga att hela världen måste lida med mig när jag uni-stressar. Uppenbarligen har jag tagit denna egenskap med mig till Tyskland.
Å ena sidan är fördelen med att skriva på ett främmande språk att man bara säger det absolut nödvändiga. Enklare meningar, mindre fumlande med galanta uttryck. Resultatet blir liksom mera "straight forward", vilket i en akademisk kontext kan vara fördelaktigt för läsaren. Å andra sidan är det irriterande att ha ett så begränsat antal meningar man kan skriva. Huvudsats. Huvudsats+bisats. Bisats+huvudsats. Slut. Och så är det frustrerande att vara så beroende av andra... jag kan nämligen aldrig lämna in något förrän det blivit språkgranskat (i vissa av mina kurser står det uttryckligen att man får sämre vitsord för språk- och stavfel).
Firade min lilla slutspurt med att gå på "Flint-Vernisage" igår. Leonas forskningkurs undersökte städer som krymper (klassisk stad-land problematik som ju också är aktuell i Finland) och åkte till Flint (Michigan, Michael Moores hometown) eftersom staden är ett av de hårdaste exemplen för plötslig "shrinking". Då General Motors flyttade sina fabriker från Flint drabbades staden av extrem arbetslöshet, varpå de en stor andel av befolkningen flyttade bort.
Efter det sprang jag med några nya nätverks-studiekompisar på glamurösa berlinale, som ju förgyllar staden ända till söndag. Hela Potsdamer Platz är en endaste en "red carpet", vilket på något sätt är lite fånigt och ytterst konstgjort. Trots att Potsdamer Platz varit ett livligt centrum före kriget, är det ju nu ungefär världens fulaste samling av minimala "skyskrapor". Nu måste jag på jobb. men skriver senare mera!
Å ena sidan är fördelen med att skriva på ett främmande språk att man bara säger det absolut nödvändiga. Enklare meningar, mindre fumlande med galanta uttryck. Resultatet blir liksom mera "straight forward", vilket i en akademisk kontext kan vara fördelaktigt för läsaren. Å andra sidan är det irriterande att ha ett så begränsat antal meningar man kan skriva. Huvudsats. Huvudsats+bisats. Bisats+huvudsats. Slut. Och så är det frustrerande att vara så beroende av andra... jag kan nämligen aldrig lämna in något förrän det blivit språkgranskat (i vissa av mina kurser står det uttryckligen att man får sämre vitsord för språk- och stavfel).
Firade min lilla slutspurt med att gå på "Flint-Vernisage" igår. Leonas forskningkurs undersökte städer som krymper (klassisk stad-land problematik som ju också är aktuell i Finland) och åkte till Flint (Michigan, Michael Moores hometown) eftersom staden är ett av de hårdaste exemplen för plötslig "shrinking". Då General Motors flyttade sina fabriker från Flint drabbades staden av extrem arbetslöshet, varpå de en stor andel av befolkningen flyttade bort.
Efter det sprang jag med några nya nätverks-studiekompisar på glamurösa berlinale, som ju förgyllar staden ända till söndag. Hela Potsdamer Platz är en endaste en "red carpet", vilket på något sätt är lite fånigt och ytterst konstgjort. Trots att Potsdamer Platz varit ett livligt centrum före kriget, är det ju nu ungefär världens fulaste samling av minimala "skyskrapor". Nu måste jag på jobb. men skriver senare mera!
onsdag 9 februari 2011
det är okej?
Nörd sociologerna och jag funderade igår på vad som är okej att säga? Vad är smaklöst, vad fräsht provokativt? Andreas är uppvuxen i en liten stad i idylliskt konservativa Bayern (där man hälsar på folk med uttrycket "Grüss Gott" (dvs hälsa gud)") och tycker inte man får använda ordet arisk, inte ens skämtsamt. Det är varken respektfullt mot offren eller en nation som bearbetat skulden i årtionden (och ja: till saken hör att Bayern var riktigt ultra nazistiskt.. så även Andreas mor- och farföräldrar). Alessio från Italien tycker det är okej - att man 65 år senare måste få se "skuldfrågan" i ett annat ljus. Däremot tycker han att man inte får blanda mellan penne och girandole (varpå jag tänkte att detta exempel nu kanske inte var riktigt jämförbart). Jag vet inte vad jag skall tycka. Bara att jag får hemskt illa att vara när man talar nedsättande om fattiga människor, vilket man får göra i Tyskland. "underklassnaglar" "underklasstelevision".
Och nu: Lite före klockan tolv när jag förbereder mina hit-föredrag i morgon läser jag att min professor (vars text jag kommer att hålla ett dåligt föredrag om... piiinsamt) citerar Mao.. i ett positivt vetenskapligt ljus (som grund för fältforskning). Det känns inte helt okej, eller???
Och nu: Lite före klockan tolv när jag förbereder mina hit-föredrag i morgon läser jag att min professor (vars text jag kommer att hålla ett dåligt föredrag om... piiinsamt) citerar Mao.. i ett positivt vetenskapligt ljus (som grund för fältforskning). Det känns inte helt okej, eller???
tisdag 8 februari 2011
god natt
tänkte posta Alison Krauss & Robert Plants "Killing The Blues" (hela skivan är faktiskt ganska bra och jag tror att du skulle tycka om den pappa), men denna förbannade link-funktion fungerar ju inte alls. Kan någon som använt blogspot säga hur man postar YouTube-videon (Sampsa?? Mia??)??? Det lustiga är att upphovsrätten i Tyskland är så sträng att flera videon på YouTube inte alls visas. Istället stöter man på texten "This video is not available in your country". Likaså är det med Spotify. Nou nou nou.
wuup wuup
Idag lämnade jag in min uppsats. Den var usel, men färdig. Det stör mig lite att min text är så oanalytisk och dum, för efter ett år i som forsk. ass i ett projekt om arbetsmarknad, familj och kvinnor vet jag ju massvis om "work-life balance. Nå, jag har lärt mig en läxa. MAN SKALL INTE TRO ATT DET ÄR ROLIGARE ATT SKRIVA NÄSTA VECKA. för det är det inte. och plötsligt är "Wintersemester" (höstterminen) över och man sitter där med sina ofärdiga, ruttna kvarlevor från den föregående "Sommersemester" (vårterminen).
Skulle fira det hela genom att gå hem och förbereda ett av mina TVÅ föredrag, som jag måste hålla på torsdag. Har inte läst ett ord, så vi lever i spännande tider :)Babblade dock med ett par studiekompisar i bibban om en teorikurs i relational sociologi. En stor skillnad mellan studenter i Finland och Tyskland är defintivt sättet att tala om studierna. Sociologistuderande i Tyskland (och nu har jag ju erfarenhet från både syd (münchen) och nord (Berlin), öst och väst) känner ett behov av att uttrycka sitt engagemang, högt och ofta. Även om mina finska studiekompisar är intresserade av sina huvudämnen, känner jag få som vill tala om metoder och teorier konstant. Med tanke på jag studerar samhällsvetenskaper är det intressant hur lite vi talar om samhället i sig, och hur mycket om olika forskningproblem. På jobbet är det dock tvärtom. På pauserna talar vi främst om aktuella händelser, filmer, TV-serier (i dessa diskussioner är jag definitvt en expert :), planer för veckoslutet. Dessutom berättar vissa kollegor gärna om sina barns kärleksliv i stil med "hon var ju min sons första sexualpartner, men nu har hon varit otrogen mot honom". I dessa stunder blir jag alltid lite orolig över vad mina föräldrar talat om under sina kaffepauser... "Min 18-åriga dotter blev lämnad av sin pojkvän och sprang mitt i natten (typ klockan 3) genom skogsnår i Esbo och ringde gårtande till sin pappa som kom med bilen" kunde ju ha varit ett spännande bidrag för sju år sedan...
P.S. Märkte just att vår 1980-tals diskmaskin heter "Lady Plus". Det om något är ett tecken på vem som skall sökta disken.
Skulle fira det hela genom att gå hem och förbereda ett av mina TVÅ föredrag, som jag måste hålla på torsdag. Har inte läst ett ord, så vi lever i spännande tider :)Babblade dock med ett par studiekompisar i bibban om en teorikurs i relational sociologi. En stor skillnad mellan studenter i Finland och Tyskland är defintivt sättet att tala om studierna. Sociologistuderande i Tyskland (och nu har jag ju erfarenhet från både syd (münchen) och nord (Berlin), öst och väst) känner ett behov av att uttrycka sitt engagemang, högt och ofta. Även om mina finska studiekompisar är intresserade av sina huvudämnen, känner jag få som vill tala om metoder och teorier konstant. Med tanke på jag studerar samhällsvetenskaper är det intressant hur lite vi talar om samhället i sig, och hur mycket om olika forskningproblem. På jobbet är det dock tvärtom. På pauserna talar vi främst om aktuella händelser, filmer, TV-serier (i dessa diskussioner är jag definitvt en expert :), planer för veckoslutet. Dessutom berättar vissa kollegor gärna om sina barns kärleksliv i stil med "hon var ju min sons första sexualpartner, men nu har hon varit otrogen mot honom". I dessa stunder blir jag alltid lite orolig över vad mina föräldrar talat om under sina kaffepauser... "Min 18-åriga dotter blev lämnad av sin pojkvän och sprang mitt i natten (typ klockan 3) genom skogsnår i Esbo och ringde gårtande till sin pappa som kom med bilen" kunde ju ha varit ett spännande bidrag för sju år sedan...
P.S. Märkte just att vår 1980-tals diskmaskin heter "Lady Plus". Det om något är ett tecken på vem som skall sökta disken.
söndag 6 februari 2011
glädje
det är konstigt hur jag före julen var oändligt trött på mina studier, och nu efter ett veckoslut av duktigt skrivande är ganska glad och nöjd igen, dock lite stressad. Kände i november och december att det hela - inte bara studierna, utan mitt liv i Berlin i största allmänhet - stagnerat. Mina veckor bestod mera av ett evigt kämpande med jobb-jobb-jobb-uni, och mindre av ett "hurraa, jag bor ju i Berlin!".
Men nu, då det finns det lite sving igen, är jag nöjdare än på länge. Kanske är för att jag vidgat mina vyer, gjort nya saker och umgåtts mera med människor som jag inte känner så bra. Dessutom var Steffi, Norman och jag tillsammans en mästar-trio på att gnälla om allt ogjort och genom detta motivera varandra till ännu mera ogjort. Nu är det dock effektiva Leona och Julia som gäller och i och med detta har även "ingen lust"-erkki fått en liten puff i ryggen.
Nåja, såg "Der Mann ohne Vergangenheit" (d.v.s Kaurismäkis"mies vailla menneisyyttä") som pjäs i Deutsches Theater på fredag (som var ok, men inte så bra, men skriver mera om det en annan gång). Här en bild av Julia och Leona i en klassisk Berlin-bar, som i tiden fungerat som politikers mötesplats. Nu dock fyllt med engelsmän och danskar :) Efter att jag skrivit som en galning hela lördagen - och joggat lite med ledsna Gabi - träffade jag Julia, Leona, Julias pojkvän och deras kämpisar oss på några glas vin i en bar i Neukölln. I baren - som var fylld av motorcyklar, miniatyrskepp, dockor och annat skumt - samlades en underbar blandningar av dessa "riktiga" 40-50-åriga neuköllnare och unga halv-hipster-studenter. Och ifall ni läser mitt förra inlägg vet ni att jag tillbringat söndagen krälandes på bibbans golv!
Här mitt första internet-shoppingfynd, som inom tre dagar knackade på min dörr! Med tanke på min tillgjorda fjantmin skall jag nog inte bli en stor modebloggare :)
Men nu, då det finns det lite sving igen, är jag nöjdare än på länge. Kanske är för att jag vidgat mina vyer, gjort nya saker och umgåtts mera med människor som jag inte känner så bra. Dessutom var Steffi, Norman och jag tillsammans en mästar-trio på att gnälla om allt ogjort och genom detta motivera varandra till ännu mera ogjort. Nu är det dock effektiva Leona och Julia som gäller och i och med detta har även "ingen lust"-erkki fått en liten puff i ryggen.
Nåja, såg "Der Mann ohne Vergangenheit" (d.v.s Kaurismäkis"mies vailla menneisyyttä") som pjäs i Deutsches Theater på fredag (som var ok, men inte så bra, men skriver mera om det en annan gång). Här en bild av Julia och Leona i en klassisk Berlin-bar, som i tiden fungerat som politikers mötesplats. Nu dock fyllt med engelsmän och danskar :) Efter att jag skrivit som en galning hela lördagen - och joggat lite med ledsna Gabi - träffade jag Julia, Leona, Julias pojkvän och deras kämpisar oss på några glas vin i en bar i Neukölln. I baren - som var fylld av motorcyklar, miniatyrskepp, dockor och annat skumt - samlades en underbar blandningar av dessa "riktiga" 40-50-åriga neuköllnare och unga halv-hipster-studenter. Och ifall ni läser mitt förra inlägg vet ni att jag tillbringat söndagen krälandes på bibbans golv!
Här mitt första internet-shoppingfynd, som inom tre dagar knackade på min dörr! Med tanke på min tillgjorda fjantmin skall jag nog inte bli en stor modebloggare :)
nörd nörd, del 2
Det är minsann tyst på bloggen, och det kommer det också att förbli tills jag lämnat in min 25-sidors skitessä på tisdag om work-life balance and flexibility of the labour market. AUF DEUTSCH. Upptäckte dessutom som positiv överraskning att jag ju imorgon ännu måste skriva en kommentar på artikel för en annan kurs... hurraa. som om det inte vore stressigt nog. Ibland saknar jag det finska unisystemet, där man passivt får sätta ner sig på en förläsning och få informationen serverad på ett guldfat. Sedan finns ju tenterna, men där krävs det väl snarare att man förstått texten och är kapabel till att återge den. I Tyskland måste man konstant arbeta med informationen, enligt det Humboldtska idealet "vi växer som människor när vi lär oss ställa de rätta frågorna". Därför har jag endast seminarier som går ut på att man gemensamt diskuterar texter (naturligtvis allt i orgninal) alla har läst, skriver ner teser och avslutar kursen med essäer. Låter pedagogiskt, javisst! Men så givande är diskussionerna sällan.
Nåja. Sitter i bibban (en söndag, ja!) med Leona. Och det är alldeles fullt. Riktigt värsta partyt... satt en timme på golvet för att alla arbetsplater var upptagna. Krejsi krejsi med kollektivt nördande. Har inte människor bättre saker att göra på en söndag - eller the other way around: varför har jag inte kommit tidigare? :)
Nåja. Sitter i bibban (en söndag, ja!) med Leona. Och det är alldeles fullt. Riktigt värsta partyt... satt en timme på golvet för att alla arbetsplater var upptagna. Krejsi krejsi med kollektivt nördande. Har inte människor bättre saker att göra på en söndag - eller the other way around: varför har jag inte kommit tidigare? :)
torsdag 3 februari 2011
nörd nörd
Jag är medveten om att det är ganska vanligt att definiera sig på basis av det man gör. "Vad håller du på med?", är ju en av de naturligaste frågor som bekanta, halvbekanta och främmande människor ställer varandra. Trots diverse debatter om arbetslöshet och medborgarlön lever vi fortfarande i ett samhälle som grundar sig på att människor jobbar. Och på att detta jobb är en ganska stor del av ens identitet. Annars skulle man väl inte bry sig om att investera så mycket i det man gör.
Nåja. Ibland tror jag att jag faktiskt låter mig påverkas alltför mycket av detta "görande", att jag tar mitt jobb och mina studier väldigt seriöst. I sista uni- och arbetspanik - alá "jag måste måste måste få mina uppsatser färdiga tills deadlinen, dvs inom två dagar, och de måste måste måste vara perfekta" - struntade jag i att gå på cabaré (som jag hade en gratis biljett till) med Leona and the gang (och detta är tragiskt för att berlin är cabarens stad, eller var, åtminstone på 1920-talet!). Skrev uselt till klockan två på natten och låg och vred mig tills ungefär halv åtta. Kanske har jag slumrat till, vet inte. Medan jag låg och drömde om att somna snurrade mina jobbgrejer och essäer omkring i huvudet. Är detta alldeles normalt??
P.S. en månad och jag har hållit mitt nyårslöfte: Tvätta underkläder så regelbundet att man inte måste tillbringa några nöd-dagar i bikini. Hurra för vuxna erika!
Nåja. Ibland tror jag att jag faktiskt låter mig påverkas alltför mycket av detta "görande", att jag tar mitt jobb och mina studier väldigt seriöst. I sista uni- och arbetspanik - alá "jag måste måste måste få mina uppsatser färdiga tills deadlinen, dvs inom två dagar, och de måste måste måste vara perfekta" - struntade jag i att gå på cabaré (som jag hade en gratis biljett till) med Leona and the gang (och detta är tragiskt för att berlin är cabarens stad, eller var, åtminstone på 1920-talet!). Skrev uselt till klockan två på natten och låg och vred mig tills ungefär halv åtta. Kanske har jag slumrat till, vet inte. Medan jag låg och drömde om att somna snurrade mina jobbgrejer och essäer omkring i huvudet. Är detta alldeles normalt??
P.S. en månad och jag har hållit mitt nyårslöfte: Tvätta underkläder så regelbundet att man inte måste tillbringa några nöd-dagar i bikini. Hurra för vuxna erika!
tisdag 1 februari 2011
presenter
Här kan tre presentgivare märka att deras julinvesteringar inte gått till spillo.
Nu är den tiden inne, förberedelser inför schlager-tiden. I Tyskland har spänning inför Eurovision song contest börjat; efter Lenas bravad är det ju ändå hemma-match detta år! Istället för att rösta fram en ny låt och ny artist, hoppas Tyskland på samma som Carola i tiden strävade efter: Dubbelseger för LENA. Därför fick de tyska tittarna igår rösta mellan olika nummer som Lena framförde. Ett av dessa har hon dessutom skrivit själv. Till min stora förvåning var de tre låtar jag såg efter min joggingtur med Gabi alldeles ok. Lena dock inte. Den bruden kan nog inte sjunga. Och dessutom har hon världens konstigaste knän.
P.S. Gabi kom hem brun efter en solvecka i Egyptens turisthelveten. Uppenbarligen hade man inte sett mycket annat än "underklass, feta österrikare", vilket gett Gabi ideen att redan nu öppna ett sparkonto för fettsugning vid 50-års åldern.
Nu är den tiden inne, förberedelser inför schlager-tiden. I Tyskland har spänning inför Eurovision song contest börjat; efter Lenas bravad är det ju ändå hemma-match detta år! Istället för att rösta fram en ny låt och ny artist, hoppas Tyskland på samma som Carola i tiden strävade efter: Dubbelseger för LENA. Därför fick de tyska tittarna igår rösta mellan olika nummer som Lena framförde. Ett av dessa har hon dessutom skrivit själv. Till min stora förvåning var de tre låtar jag såg efter min joggingtur med Gabi alldeles ok. Lena dock inte. Den bruden kan nog inte sjunga. Och dessutom har hon världens konstigaste knän.
P.S. Gabi kom hem brun efter en solvecka i Egyptens turisthelveten. Uppenbarligen hade man inte sett mycket annat än "underklass, feta österrikare", vilket gett Gabi ideen att redan nu öppna ett sparkonto för fettsugning vid 50-års åldern.
good news
Som utlänning-plus (det vill säga utlänning från ett önskat "bra" land, i motsats till de oönskade migranter som "inte bidrar till samhället") får man ofta vara stolt över sitt fädernesland. Ifall det inte är Pisa-segern, är det den subjektive rätten till dagvård, den generösa föräldrapenningen eller den höga andel kvinnor som arbetar heltid. Nu är det även demokrati! Universietet i Zürick och mitt jobb (dock inte min sociolog-avdelning, utan avdelningen för politikforskning) har utvecklat en ny demokratibarometer, som visar att Finland, Danmark och Belgien är de bästa demokratierna i världen (Schweiz som enligt amerikanska demokrati-index ofta vinner första pris var däremot mycket lägre på listan)! Även om flera tyska, österrikiska och schweiziska tidningar skrivit om detta, visar en liten snabbsökning på HBLs och Hesaris sida att finska medierna inte uppmärksammat "vår" seger (vilket inte förvånar då man tänker på "världsläget"). Nåja, nu vet ni i varje fall det.
Även om jag ibland gnäller att det är så mycket på jobbet hela hela tiden, måste jag medge att flexibiliteten stundvis är lyx i kvadrat. Kände igår att jag hellre arbetar hemma och skrev min chef ett litet mail, varpå hon ok:ade inom två minuter. Efter en dag i "friheten" - ensam med min dator och mina uppgifter - blev jag på något sätt lite avundsjuk på alla människor som jobbar i "kreativbranchen" och får forma sina dagar precis som de vill. Eller människor som har ett doktorandstipendium och i lugn och ro får arbeta på sina egna grejer.
Även om jag ibland gnäller att det är så mycket på jobbet hela hela tiden, måste jag medge att flexibiliteten stundvis är lyx i kvadrat. Kände igår att jag hellre arbetar hemma och skrev min chef ett litet mail, varpå hon ok:ade inom två minuter. Efter en dag i "friheten" - ensam med min dator och mina uppgifter - blev jag på något sätt lite avundsjuk på alla människor som jobbar i "kreativbranchen" och får forma sina dagar precis som de vill. Eller människor som har ett doktorandstipendium och i lugn och ro får arbeta på sina egna grejer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)