kan knappt förstå att det snart är maj. några dagar till och sedan springer mina nära och kära där hemma omkring med studentmössor. Gud bevare. I och för sig är stämningen här i den stora tyska huvudstaden ganska sommarorienterad: nätterna är varma, cafeerna och barerna har flyttat ut till trottoarerna och under dagliga cykelturer stöter man konstant på en hel del bekanta, som slutat gömma sig inne i de förfallna lägenheterna. Dessutom utspelar en stor del av min univerklighet sig på en eller två gräsmattor utanför mina föreläsningssalar. Ibland flitigt studerande, ibland flitigt bloggande, oftast småskvallrande med någon snäll studerande som också förbereder sig inför nästa lektion. Hade på något sätt förväntat mig att uniliv blivit lite främmande: har ändå inte studerat aktivt på nästan ett år nu... vissa beteendemönster är dock så inlärda och kontextbundna att endast liten miljö-input krävs för att väcka min inre nörd till liv. Höll idag mitt första fördrag om en berlinsk konstnär (jeanne mammen, porträtterat societetsliv i berlin under det gyllene 20-talet, samt den ensamhet, förvirrning och kyla som 1930-talet för det tyska samhället innebar, denna kommentar till för pappa, som är den enda person som detaljerat intresserar sig för mina studier:) tillsammans med en super trevlig tysk flicka. Mellan oss sade det direkt klick (som mellan kungen och Silvia), och grillade halva söndagen med henne och hennes vänner i Kreuzberg i en park. Är på något sätt konstigt att se hur kalla, gråa vinterfläckar plötsligt förvandlats till spelplatser för turkiska familjer, grillorter för ungdomar och nattrave för de riktigt coola. Och mina märkliga äventyr i skitarbetssektorn i Berlin har bytts ut mot konserter (såg the whitest boy alive och ett bra ska-band förra veckan), småjobb och spännande texter. Mitt märkliga kärleksliv känns även fullständigt banalt, då jag har viktigare saker att tänka på. och det om något är en stor befrielse!
Dagens intellektuella bevis: Går på en kurs om modersrollen och moderskap i det senmoderna samhället, där vi senast såg på en dokumentärfilm om en 23-årig kvinna (eller kanske snarare flicka) som 1999 i en förstad till Berlin dödat två av sina fyra barn. Deppig verklighet. Arbetslöshet, alkoholism, våld. Det älsta barnet sköttes av kvinnans, Danielas, mamma, det yngsta barnet var bortadopterat. Endast de mellersta barnen (en tvåårig och en treårig son) hade hon fullständigt ansvar över. Tills hon en dag, utmattad av kraven, åkte iväg till sin nya pojkvän och lämnade pojkarna ensamma hemma. Då hon återvände tre veckor senare hade de dött i torka. Grannarna hade hört skrik, men antagit att det bara var "vanligt familjevåld". Mormodern, som skötte om det älsta barnet och dessutom bodde i samma hemska höghus, sade att hon inte visste något. Även om hon vanligtvis skötte pojkarna dagligen. Hatet mot Daniela var oerhört i de tyska medierna, "Barnmörderskan måste straffas, tyvärr är dödsstraff förbjudet", skrevs det. "Jag kan aldrig förlåta Daniela", sade mormodern alldeles lugnt till kameran under intervjuer. Daniela själv grät tyst under de filmade intervjuerna och berättade att hon blivit våldtagen som barn av sin pappa.
Efteråt var hela seminargruppen alldeles tyst.
tisdag 28 april 2009
måndag 20 april 2009
iiikkkk...
jag är lite nervös, måste jag medge. Idag om några timmar kommer jag nämligen att få veta ifall min storslagna karriär som snäll esprit-tant får sig ett bistert bitterst slut.
Eftersom jag under januari och februari hade ytterst ytterst få arbetsskiften, och min chef sagt att endast marsmånad är kritiskt viktig för oss timjobbare, bokade jag utan att tänka efter en liten budapest-resa till mig för april. Meddelade detta tre veckor före. Min chef blev rosenrasande rosa, och ville egentligen ge sparken åt mig direkt! "Du visar ingen team-anda erika", vrålade hon i telefonen. Jag bad skamset snällt om ursäkt, och hon lovade ge mig en extra månad prövotid . Idag får jag veta resultatet. Har ärligt talat svårt att uppskatta ifall hon tycker att jag är "najs eller bajs". Har i och för sig uppfört mig något exemplariskt (en försening dock), och råkar konstigt nog höra till en av dem som säljer bäst. Å andra sidan är jag ännu lite långsam i vissa grejer, och frågar ganska mycket. Har svårt att riktigt förstå arbetskulturen här: Även för små skitjobb måste man visa stor tacksamhet och hög prioritering. Istället för att uppmuntra till bättre resultat kritiseras det ständigt. Huj vad det pirrar i magen. Beror kanske nu inte på att jobbet i sig är mig så kärt, snarare på att min självbild nog får en törn av orden "du får sparken".
Men nåjo, skriver hur det gick ikväll och lite andra grejer också.
Eftersom jag under januari och februari hade ytterst ytterst få arbetsskiften, och min chef sagt att endast marsmånad är kritiskt viktig för oss timjobbare, bokade jag utan att tänka efter en liten budapest-resa till mig för april. Meddelade detta tre veckor före. Min chef blev rosenrasande rosa, och ville egentligen ge sparken åt mig direkt! "Du visar ingen team-anda erika", vrålade hon i telefonen. Jag bad skamset snällt om ursäkt, och hon lovade ge mig en extra månad prövotid . Idag får jag veta resultatet. Har ärligt talat svårt att uppskatta ifall hon tycker att jag är "najs eller bajs". Har i och för sig uppfört mig något exemplariskt (en försening dock), och råkar konstigt nog höra till en av dem som säljer bäst. Å andra sidan är jag ännu lite långsam i vissa grejer, och frågar ganska mycket. Har svårt att riktigt förstå arbetskulturen här: Även för små skitjobb måste man visa stor tacksamhet och hög prioritering. Istället för att uppmuntra till bättre resultat kritiseras det ständigt. Huj vad det pirrar i magen. Beror kanske nu inte på att jobbet i sig är mig så kärt, snarare på att min självbild nog får en törn av orden "du får sparken".
Men nåjo, skriver hur det gick ikväll och lite andra grejer också.
fredag 17 april 2009
nya vindar, vänner
min återuppfunna studerandeidentitet har aldrig kännats så underbart spännande som efter dessa tre månader av bekantskap (ingalunda vänskap) med den tyska arbetsmarknaden. Ifall min studiemotivation någonsin börjar dala är lösningen endast att be Frau Hildebrandt om en tur i museet, och pang-bom-bang, läsande förvandlas till ett drömjobb(föreställ er, inom uni uppmuntras man att läsa, inte som i museet där tidningsläsande resulterar i sparken). Som smart och snäll studerande får jag åter fritt trampa ner längs med Kastanienallee förbi små kafeer, svänga in på Torstrasse, och sedan cirkla mig ner mot universitetets centrumkampus, där alla min föreläsningar är. Utanför en av byggnaderna står små solstolar, bakom den gamla huvudbyggnaden finns en underbart stor gräsmatta, och bäst av allt, hela området kryllar av unga människor som dricker kaffe och ler. Blev redan i Budapest vid Jonnas super moderna uni riktigt överraskad av den effekt en hel hop studerande har på ett område. Och nu när jag riktigt får smälta samman och känna tillhörighet med dessa grupper, är en liten del av mitt gamla erika räddat. Samtidigt känner jag mig överhuvudtaget inte lika osäker som i München, eller under mina första inte-sockom-kurser i stora skrämmande Helsingfors-uni. Detta blir ändå det tredje universitetet jag studerar vid... (oho, tänkte jag då denna insikt slog mig). Måste tyvärr medge att Humboldt kanske inte är riktigt lika krävande som LMU i München (eller så är jag akademiskt och språkligt säkrare och upplever inte mitt nerdumpande i denna ort så radikalt paralyserande), men människorna däremot mycket mera avslappnade och utåtriktade. Har redan lärt känna några riktigt trevliga tyska studerande, slöat på gräsmattan med billigt uni-kaffe och bildat föredragsgrupper. Dessutom går jag och lägger mig tidigt. Avsevärt skarpande alltså.
Liten anekdot. Eftersom jag oftare än ofta är fem före försening, består mina morgnar av seriös "multi-tasking". För två dagar sedan innebar detta tandborstning och väskpackning. Då jag rusade ut på gatan för att inte missa sbahnen insåg jag att det fanns ett element i min existens som definitivt inte passade till situationen. Alldeles glatt hade jag tagit med mig tandbortsten i munnen! MMMM
Såg igår filmen Deutschland 09..en samling 13 kortfilmer av tyska regissörer som beskriver läget i nationen. Ganska dystert och samhällskritiskt. Framförallt en film imponerade mig starkt. Där fungerade arkitektur, oanvända små tomrum i tyska städer, halvförfallna hus, tomma fabriker, som konkreta minnesmärken i tysk historia. Och den iver som politiker känner för att riva allt fult och bygga nytt, ståtligt, ekonomiskt effektivt uppfattades som ett tvång att gå vidare och glömma den skam och fattigdom som präglar nationen. intressant!
Liten anekdot. Eftersom jag oftare än ofta är fem före försening, består mina morgnar av seriös "multi-tasking". För två dagar sedan innebar detta tandborstning och väskpackning. Då jag rusade ut på gatan för att inte missa sbahnen insåg jag att det fanns ett element i min existens som definitivt inte passade till situationen. Alldeles glatt hade jag tagit med mig tandbortsten i munnen! MMMM
Såg igår filmen Deutschland 09..en samling 13 kortfilmer av tyska regissörer som beskriver läget i nationen. Ganska dystert och samhällskritiskt. Framförallt en film imponerade mig starkt. Där fungerade arkitektur, oanvända små tomrum i tyska städer, halvförfallna hus, tomma fabriker, som konkreta minnesmärken i tysk historia. Och den iver som politiker känner för att riva allt fult och bygga nytt, ståtligt, ekonomiskt effektivt uppfattades som ett tvång att gå vidare och glömma den skam och fattigdom som präglar nationen. intressant!
måndag 13 april 2009
morgonmat
det största problemet med att trycka på paus "här i livet" (jag hoppas Bella och Jonna snappar upp den lilla insinueringen), är att detta liv själv inte står stilla. Så som straff för små svängningar utanför vardagens uträttande av uppgifter, tvingas man efteråt springa mellan tid som inte mera är, nuet och anticipering av det som komma skall. Detta blir klart som korvspad i studerandeliv (där jag nu parallellt försöker pressa fram damage-control för online-kurser ogjorda - och samtidigt planera mina Humboldt-studier som börjar imorgon), men också i bloggandet. Vill å ena sidan skriva vad som hände förra veckan, vad som hände igår och å andra sidan vad jag skall göra imorgon. Och gärna snäppet analytiskt och kanske lite roligt också. Men detta är förstås önsketänkande, för efter en underbar kultur-mat-söndag igår, med mamma&pappa-förmiddag och nyfunna vänskapspärlor-kväll, skall jag nu hoppa upp på min cykel och trampa till Gaby, som jag inte sett på två veckor. Igår natt kände jag mig vacker och mystisk, när jag susade genom sommarnattluften hela 10 km och såg hur Berlin traskade vidare till nya clubbar. Nu kommer jag antagligen att känna mig svettig och rund efter pressande till Friedrichshain i solvärme.
Jag kommer ihåg hur München-Fabian för flera år sedan oroade sig för att berätta för mycket om sig själv, för att prata sig tom och ointressant. Han tyckte att man efter varje avslöjande ger bort en liten bit av sig, och till slut inte har så mycket kvar. Tänkte då, och tänker nu, att detta egentligen är omöjligt, eftersom det dynamiska här i livet också formar om den lilla människan. och man på så sätt inte är någon fast enhet som bit för bit kan slukas upp, utan snarare något föränderligt som ständigt skapar nya bitar att dela med sig.
Jag kommer ihåg hur München-Fabian för flera år sedan oroade sig för att berätta för mycket om sig själv, för att prata sig tom och ointressant. Han tyckte att man efter varje avslöjande ger bort en liten bit av sig, och till slut inte har så mycket kvar. Tänkte då, och tänker nu, att detta egentligen är omöjligt, eftersom det dynamiska här i livet också formar om den lilla människan. och man på så sätt inte är någon fast enhet som bit för bit kan slukas upp, utan snarare något föränderligt som ständigt skapar nya bitar att dela med sig.
fredag 10 april 2009
simma bland salmiakfiskar
.. och mumsa i sig dem, medan solen bara gassar på utanför.
Blir vid dylikt solbad ytterst medveten om min finska mentalitet. Sitter och tänker skuldmedvetet "egentligen är det ytterst förbjudet att slöa inne (och skriva på sin blogg) då man äntligen kan njuta av lite ljus - för imorogn regnar det säkert. och i övermorgon också. högst sannolikt hela veckan". Men efter tio dagar av småsöta fräknar, glassigt hög sockerhalt i kroppen och rejält fotsvett försöker jag släppa mina fixa ideer: Denna sommar försvinner kanske inte direkt imorgon. och ifall den gör det har jag först lyckats sluka i mig lite sol i ett underbart Budapest med Jonna, och nu i Berlin med mamma och pappa. Istället för att bete mig som alla andra unga Berlinbor, och trallande falla omkring på gatorna inför påsk, har jag stigit upp klockan 8 och tillbringat hela dagen vid slottet Sanssouci i Potsdam. Var ungefär så slottaktigt i rokoko som jag föreställt mig - ett litet mini-Versailles en timme utanför Berlin med vild trädgård och mindre lyx. Även i slottstider blir staden sin kommande identitet trogen.
Att bryta en ovanligt lång blogg-paus känns konstigt. Vad skall jag egentligen skriva, framförallt var skall jag börja?? Med att presentera några stora orsaker till mitt inte-skrivande (måste man ursäkta sig på sin egen blogg? kanske ja, för jag har saknat lite kollektivt reflekterande kring mina eskapader..). Vet inte, var liksom inte så märkligt. Blev bara så, kunde man sammanfatta. På något sätt. Eller så inte.
Peter Fox, en av Tysklands mest hypade pop/hiphop-artister skrev i en kärlekslåt till Berlin att "du kannst so hässlich sein". Är på något sätt väldigt beskrivande: Dessa gator, parker, tomrum rymmer spänning, upplevelser och eufori, men döljer också en hel del skam och fulhet. Mars bara snurrar i smutsgrå, rå halvdimma, där jag mera eller mindre desperat jobbar 7 dagar i veckan. Och ständigt stöter på de roligaste av människor, men de värsta av arbetsgivare. Vilket kanske inte bara är Berlins fel, snarare bör skulden läggas på den tyska inställningen till arbete. Allt skall accepteras. "Känn dig lycklig som får jobba", liksom. Mitt favorit exempel är mitt senaste mediajobb inom ett förtag för marknadsundersökning, där jag sitter med en hel hög skandinavier och försöker luska ut Volkswagens popularitet i Sverige och Finland. Lönen är hög för Berlin, 10 e i timmen, men betalas på basis av minuter inloggade i ett visst datorporgram. Cheferna kräver dock att vi varje gång vi stiger upp - det vill säga så mycket som smyger tyst till toaletten - skall logga ut ur programmet. "Här betalas det inte för att kissa". Och ifall man inte själv frivilligt trycker på "log out", kommer det en liten "supervisor" som tvångsborttar en från programmet, medan man snabbt torkar rumpan. "Höjden av fräckhet", protesterar hela skandinaviska sektionen. "Ifall vi inte får betalt för att kissa slutar vi allihop", vrålar Danmark. Och visst går de med på våra krav. Ibland. Men cheferna är sura som små citroner och arga som jättelika bin - detta gör de tyska arbetstagarna aldrig. And let me add: detta är bara ett av flera flera exempel.
Nu skall jag på cabaret-show! Skall bli kul. Solen skiner och nästa vecka är jag student. Skriver mera på söndag när mamma och pappa åkt hem. Kommentera gärna. Vill veta vad som händer på hemma-fronten!
P.S. Lina, din tyska uppskattas. Saknar dig!
p.p.s. Cilla och Bella: Jonna och jag prisade er i höjderna under våra budapest-diskussioner!
p.p.s. Ida, kan du ringa till mig med ibland?? finns billiga nummer hit också! lööövz sampsa. Har berättat massor om vårt samliv i min nya kämppä! kram
Blir vid dylikt solbad ytterst medveten om min finska mentalitet. Sitter och tänker skuldmedvetet "egentligen är det ytterst förbjudet att slöa inne (och skriva på sin blogg) då man äntligen kan njuta av lite ljus - för imorogn regnar det säkert. och i övermorgon också. högst sannolikt hela veckan". Men efter tio dagar av småsöta fräknar, glassigt hög sockerhalt i kroppen och rejält fotsvett försöker jag släppa mina fixa ideer: Denna sommar försvinner kanske inte direkt imorgon. och ifall den gör det har jag först lyckats sluka i mig lite sol i ett underbart Budapest med Jonna, och nu i Berlin med mamma och pappa. Istället för att bete mig som alla andra unga Berlinbor, och trallande falla omkring på gatorna inför påsk, har jag stigit upp klockan 8 och tillbringat hela dagen vid slottet Sanssouci i Potsdam. Var ungefär så slottaktigt i rokoko som jag föreställt mig - ett litet mini-Versailles en timme utanför Berlin med vild trädgård och mindre lyx. Även i slottstider blir staden sin kommande identitet trogen.
Att bryta en ovanligt lång blogg-paus känns konstigt. Vad skall jag egentligen skriva, framförallt var skall jag börja?? Med att presentera några stora orsaker till mitt inte-skrivande (måste man ursäkta sig på sin egen blogg? kanske ja, för jag har saknat lite kollektivt reflekterande kring mina eskapader..). Vet inte, var liksom inte så märkligt. Blev bara så, kunde man sammanfatta. På något sätt. Eller så inte.
Peter Fox, en av Tysklands mest hypade pop/hiphop-artister skrev i en kärlekslåt till Berlin att "du kannst so hässlich sein". Är på något sätt väldigt beskrivande: Dessa gator, parker, tomrum rymmer spänning, upplevelser och eufori, men döljer också en hel del skam och fulhet. Mars bara snurrar i smutsgrå, rå halvdimma, där jag mera eller mindre desperat jobbar 7 dagar i veckan. Och ständigt stöter på de roligaste av människor, men de värsta av arbetsgivare. Vilket kanske inte bara är Berlins fel, snarare bör skulden läggas på den tyska inställningen till arbete. Allt skall accepteras. "Känn dig lycklig som får jobba", liksom. Mitt favorit exempel är mitt senaste mediajobb inom ett förtag för marknadsundersökning, där jag sitter med en hel hög skandinavier och försöker luska ut Volkswagens popularitet i Sverige och Finland. Lönen är hög för Berlin, 10 e i timmen, men betalas på basis av minuter inloggade i ett visst datorporgram. Cheferna kräver dock att vi varje gång vi stiger upp - det vill säga så mycket som smyger tyst till toaletten - skall logga ut ur programmet. "Här betalas det inte för att kissa". Och ifall man inte själv frivilligt trycker på "log out", kommer det en liten "supervisor" som tvångsborttar en från programmet, medan man snabbt torkar rumpan. "Höjden av fräckhet", protesterar hela skandinaviska sektionen. "Ifall vi inte får betalt för att kissa slutar vi allihop", vrålar Danmark. Och visst går de med på våra krav. Ibland. Men cheferna är sura som små citroner och arga som jättelika bin - detta gör de tyska arbetstagarna aldrig. And let me add: detta är bara ett av flera flera exempel.
Nu skall jag på cabaret-show! Skall bli kul. Solen skiner och nästa vecka är jag student. Skriver mera på söndag när mamma och pappa åkt hem. Kommentera gärna. Vill veta vad som händer på hemma-fronten!
P.S. Lina, din tyska uppskattas. Saknar dig!
p.p.s. Cilla och Bella: Jonna och jag prisade er i höjderna under våra budapest-diskussioner!
p.p.s. Ida, kan du ringa till mig med ibland?? finns billiga nummer hit också! lööövz sampsa. Har berättat massor om vårt samliv i min nya kämppä! kram
smågodis
mera än en månad har sprungit förbi, och Berlin har förvandlats från grått och rått småsnusk till möjligheternas sommarparadis. Nästan åtminstone. och jag har fått småröda sommarfräknar i budapest. nu väntar slott och sol med mamma och pappa (och för detta heliga ändamål har jag avstått från denna stads pre-påsk dekadens, vilket kändes som ett moget beslut i mitt ack så pubertala liv). men skriver snart ordentligt. för visst har det varit en händelserik tid: fick nästan sparken från tre jobb, har fått två nya, skall börja studera, och bestämt mig för storheter i mitt fjantiga privatliv!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)