p.s.

Pappa, du har en dotter som inte kan stava (= japs, heter Neukölln). men det är ju inte ett nytt faktum. Kommer ihåg hur Oskar på högstadiet bad mig skriva en lapp om att han bakat de obligatoriska hussa-semlorna hemma. Då jag formade orden "Oskar Hägglund har bakat sämlor", påpekade Oskar vänligt till sin abiturient syster att semlor faktiskt stavas med e.

Min bloggs klockan fungerar dessutom inte, vilket innebär att jag nog inte skrivit texten mitt i natten. Så det så. Förnuftigare än så är jag nog!

chilli grilli

vissa dagar känns livet, berlin och erika helt enkelt bra, utan någon desto större orsak. Har så småningom accepterat att mitt humör svänger upp och ner som Borgbackens 'Spaceshot'; att jag inom några dagar kan pendla mellan 'Kummitusjuna' och 'Vekkula', 'ohisektori' och 'superyllätyssektori'. Idag på toppen. Förhoppningsvis även imorgon. Inte ens min vidriga kompis Veronica irriterar mig för tillfället (skulle igår gå på fest med henne, julia och julias super trevliga vän, när veronica plötligt klockan 23.30 bestämde sig för att hon trots allt inte kan ta med sig tre vänner på festen. "så du måste nog gå nu erika", sade hon. Varpå jag samlade mitt pick och pack från deras kök och hoppade på spårvagnen mot prenzlauer berg, och svor bittert över att vissa människor inte utvecklats avsevärt från årskurs 8-beteendemönster).

Var på något sätt en stor förändring från två månader i Finland med jobb, essäer, nära och kära - allt vardags-hum-flum som strukturerar dagen och får den egna lilla världen att kännas viktig och meningsfull. Sedan ett plötsligt hopp in "i det riktiga livet i Berlin", där jag i motsats till förra årets praktik och Erasmus-halvår bör skapa en måttligt smart 'erikaiberlin'. Ifall något känns frustrerande kan jag inte längre tänka att 'mitt riktiga liv är ändå i Finland, skon kan klämma bäst den vill, eftersom jag ändå åker'. Som mitt eländiga jobb på esprit: Förra året var det liksom alldeles acceptabelt att tillbringa några dagar i veckan med mina olidliga kolleger vikandes fula blusar, med inställningen 'är ju ändå i Helsingfors efter juli. Nu vill jag jobba med något jag inte avskyr i kvadrat.

Istället för att fortsätta på min utarbetade "ännu tio minuter, tio mintuer till"-snoozeritual steg jag idag hurtigt upp, och utförde min "städa hela köket"-tur, en hel dag i förtid. Historiskt. Under det senaste halvåret har jag surt svärande gnuggat ytor och damsugit tre dagar försenat, då jag verkligen måste. Men eftersom jag skrattat en hel del under de senaste dagarna - blivit påmind om varför jag trivs i berlin - känns förpliktelser 'heelt jeees'. Traskade hem på flunsa-te-och-film till Giovanni här om dagen, och fick höra att han och hans pojkvän flyttar ihop alldeles snart. var ett ganska modigt beslut, eftersom de för en månad sedan blev tillsammans på nytt (andra gången gilt, hoppas jag), men eftersom de är mig kära, och min inre optimistiska romantiker vill tro på kärleken, tänker jag troget och understödande bära flyttlådor med dem. De tyckte båda att jag absolut måste sova på deras soffa, så att vi tillsammans kan krypa under täcket och somna till te och film. Giovanni gav mig til och med en pyjamas, och sedan inledde vi en liten 'sleep over pyjama party". Var också på en konsert (gratis!! hurra!) utnyttjande mina finska vänners musiknätverk. Märkligt Mitte-snobb-hipster--rekalm-evenemang, där alla små, distanserade och låtsas-coola 20+ barn trängdes runt ännu coolare DJ:s. idag tänkte jag gå på utställning, läsa lite uni-trams och på kvällen på fest!

stakin erkki

sitter hemma och tycker synd om sig själv. Halsont, märklig muskelvärk och lite hängig känsla. Berlin gråare än grått och min lägenhet kallare än kall. Undrar varför tyskar vägrar slösa med uppvärmning. Att stiga upp på morgonen biter till i hela kroppet; att sätta rumpan på den iskalla toaletten är effektiv uppväckning i kvadrat.

Träffade Jonna och Pano-Harri med Evilda i Neu Köln på måndag kväll. "tehdään vaikka makke" (makaroonilaatikko), sade Jonna som börjat jobba på en raksa. Pano-Harri berättade att det medieföretag han editerar för förutsätter att arbetstagarna jobbar åtminstone 10 timmar övertid per vecka, utöver den alldeles normala 40 timmars arbetsveckan alltså. En normal arbetsdag är ca 12 timmar, och ifall det klagas påpekar kollegerna att de faktiskt jobbat 16 timmar dagen innan. Är på något sätt ytterst beskrivande för Tysklands arbetsmarknad. I detta land där de flesta studerande gör gratis-praktik och arbetar för 6 euro i timmen, är villkoren för de "som påriktigt jobbar" inte heller sådär avsevärt mycket bättre! Min ex-kämpis Pia har just lämnat in sin gradu i sociologi - hon jobbar på esprit.. hmmm.

Själv försöker jag förtvivlat välja några smarta kurser. Min mega-stränga förra vårens professor frågade ifall jag vill komma på en av hennes stadsforskningsseminarier denna höst. Då jag påpekade att jag redan avlagt hennes "stadsforskning för magister" tyckte hon att jag gärna kan delta doktorandgruppens teorikurs. Satt igår med dessa ambitiösä människor med känslan "I'm on the same intellectual level as everybody else in this room" (not!!), men är väl lärorikt, antar jag, hoppas jag. Dessutom måste någon vara "dummast i gruppen", kanske växer jag som människa. Uppskattade framförallt att vi skulle presentera våra egna förskningsprojekt, varpå jag svarade "nej, jag turistar bara här!". Eftersom en stor del av doktorandgruppen är utlänningar är atmosfären dock mycket varmare och ödmjukare, än med mina vanliga, dödliga självhävdande tyska studiekompisar. Nåja. nu läsa 100 sidor för mitt frivilliga forksningsdesign-seminarie. Märker att kontrasten till mitt förra vårens hum-flum är oerhörd, eftersom jag "påriktigt bryr mig"!

postcard from berlin

Om några minuter är det "nästa vecka", vilket innebär att jag a) alldeles strax måste gå och lägga mig och b) att min veckoslutsslöhet måste slängas i papperskorgen. Söndagsflummande Berlin-anna skall förvandlas till effektiva-erika: Min sista essä - som jag varje dag svär över - skall få en avslutning, jag skall slutgiltigt bestämma mig för vilka kurser jag påriktigt hoppar på (den första veckan rusar man av och an mellan olika seminarier, medan vecka nummer två är 'de stora besultens' tid), jag skall skriva ett par arbetsansökningar. Tillbringade fredag eftermiddag på en obligatorisk metodologi-kurs, och tävlade om en plats med massvis andra, äldre studerande. Är på något sätt ytterst beskrivande för Humboldt: jag studerar vid ett universitet som förutsätter en viss studieuppbygnad, som även för "duktiga studerande" är omöjlig att uppfylla, eftersom det hela är så ogenomtänkt och dåligt organiserat. Seminariets ide är dock bra: Studerande får följa med i små grupper hur tre forskare från "berlins autonoma vetenskapscentrum" med tre olika metoder bearbetar ett material de samlat in under några års tid. De tyska studerande var upprörda som små bin och vägrade avstå från sin rätt att delta. Jag försökte lugnt påpeka att det hela inte är 'larger than life'. Att vi knappast under pensionstider tänker på denna oerhörda orättvisa. Men visst, irriterande nog.

Mitt magistersprogram är överlag ytterst fritt uppbygt i olika tematiska helheter som man fritt får plocka mellan och bygga upp "sin personliga sociologi-profil" genom. Förutom förra torsdagens lilla introduktionstimme vet jag kanppt vilka som är "erstsemester" (magister-gulisar) med mig, och vilka är i studiernas slutskede. Umgås med mina förra vårens kurskompisar, som verkar ha nästan samma seminariesmak som jag. Vi stöter nämligen samman på nästan varje kurs. Var också på veckoslutet på hemma-fest med dem. Alldeles ok-kul! Talade på festen flera timmar med en ytterst trevlig studiekompis kompis, som självklart i slutet bad om mitt nummer och undrade ifall jag vill gå på kaffe med honom någon dag. Men efter detta alberto-fiasko är jag så oerhört trött på allt som har med "träffas-hoppas-engagera sig" att göra, att jag tackade nej. Hörde någon märklig förnuftets klang i mig vråla "nu satan vill jag vara ensam och inte tänka en endaste en stund på "vad någon vill av mig"/"vad jag vill av denna någon"/"ifall det blir nåt eller ej". SLÖSERI AV TID. Vill inleda mina studier, hitta ett jobb, flytta, lära känna nya människor i mitt masterprogram, och det är fan anamma nog för ett tag framöver. Vill inte räkna de timmar jag talat om alberto, med alberto, skrivit till alberto, tänkt på alberto, umgåtts med albero. ytterst energikrävande, men med noll insikt och noll glädje som resultat. lite bittert. kanske ja.

ville egentligen bara skriva att det mesta i det stora hela är bra. Var idag på intressant konstutställing i ett grått, söndagsmelankoliskt Berlin med Leona. Åt middag tillsammans, och gick med hennes barndomsvänner till en mysig bar för att se på hela tysklands favoritsöndagsdeckare "Tatort". Baren var fullsatt med unga små hipsters, som tillsammans skrattade åt denna usla söndagsunderhållning. Neu Köln, där Leona och halva socialvetenskapliga insitutionen bor, börjar utvecklas till det nya prenzlauer berg, dvs till gentrification i kvadrat. Coola, snäppet sjaskiga "autentiska" Berlinbarar ploppar upp som svampar efter regn, gallerier och konstnärskollektiv frodas och hyresnivån stiger i rasande fart. Så småningom kan allt vad araber, invandrare och mindre välbärgade människor heter, säga farväl till dessa vackra, orenoverade gamla jugendstils-lägenheter, eftersom unga, högtutbildade familjer, studerande med understödande familjer och rika skandinavier tränger in i området. Skämtsamt planerade vi med Leona märket "G" som vi i likhet med stjärnor för hotel långsamt kan klistra på hus. Eller trycka upp "I was there - Gentrification in Neu Köln 2009"-t-skjortor med motto "yes we can - go gentrification". Nåja. Nu sömn.

survival of the fittest

... en vecka, två dagar Berlin. Regn, hård vind. Knappt sol alls. Självklart känner jag igen staden jag jag åkte iväg från med gråten i halsen i slutet av juli. "jag vill stanna här förevigt", kommer jag ihåg att jag tänkte. Samtidigt känns det annorlunda. För visst förändras uppfattningen tidigare erfarenheter efter varje ny upplevelse. Och efter 2,5 fina månader i Helsingfors ser jag Berlin med ny-gamla ögon. Å ena sidan känslan av att vara i en storstad med obegränsat liv, kultur, orginella varelser, å andra sidan mängden av märkvärdiga, borttappade människor som inte sett en dush på åratal. Måste knappt gå ut genom dörren för att mötas av uteliggare, galningar, måttligt shaskiga alkisar.. och då måste man komma ihåg att jag bor i "de bättre kvarteren". Känns konstigt efter bomulls-Helsingfors att se dessa tragiska människoöden.

Och sedan en ny seriöshet: Har alltid tänkt att det tyska uni-systemets brister inte berör mig, har kännt en liten gnutta sympati för mina tyska uni-kompisar, men konstaterat att "allt som tur alltid är mycket bättre i Norden". Det är t.ex. svårt att få handledning till gradun, det vill säga någon som överhuvudtaget går med på att "officiellt handleda dig". Och även om nivån på undervisningen inte är så spektakulär, är kraven på vad man skall prestera höga. Samtidigt är det ganska kul att se många av mina förra vårens uni-kompisar, självklart främst Leona, men även många andra som jag tycker verkar riktigt trevliga. "Underbart att se dig", har jag hört av människor jag knappt talade med förra våren. Antar att det är min finska accent som "does the trick", för den upffattast alltid "som sååå liten och söt". Hmm. Och tanken "Jag studerar i Berlin på tyska" får mig också att le stolt! Har försökt välja "vuxna och förnuftiga kurser", i stil med den tyska sociologins klassiker i orginal, och två metodologi-kurser. Ifall jag får bra vitsord i dem kan jag söka nästa år till "berlin graduate school of social sciences", det vill säga till förberedande program för doktorsavhandling... Vore coolt, men får nu se.

Fick min första "lite hemma" känsla förra veckan när jag träffade Giovanni och hans pojkvän Ivan. Pålitliga människor. Också Nora, som var praktikant i Berlin för CocaCola förra hösten, hälsade på denna vecka. Bodde hos Gabi och Veronica. Även om Gabi och Veronika visst varit "the people" för mig förra året, märkte jag chockat efter en veckas intensivt umgänge att de är mycket mera höger-konservativa än jag insett. Veronica tyckte till exempel att jag kostar den tyska staten mycket pengar i och med att jag studerar här, och att det är en "felinvestering" ifall jag "tar min kunskap" och åker tillbaka hem. Va?????

Nu måste jag till uni, och sedan långsamt börja söka jobb! men det får vänta till nästa vecka. skriver mera snart!