muista minut kalleimpani, ainakin ensilumeen asti...

.. sjunger Ultra Bra i låten "Ero" - och måste medge att denna dos av nostalgi passar min djupdykning i sentamentalitetens träsk ytterst bra. Har burit skåp, lyft ner mina böcker från hyllor och packat ihop min lilla Helsingfors-tillvaro i blåa Ikeakassar. Då blir Berlin plötsligt verkligt. Märker att jag i stunder som på något sätt känns dramatiska tenderar att försvinna in i min naiva ungdoms favoritmusikvärld. Har under den senaste veckans darrande nervositet lyckats lyssna igenom "Abbey Road", "Sgt Pepper´s", "Hagnesta Hill" och nu även halva Ultra Bras produktion. Snart snurrar jag runt till Radiohead och Smashing Pumkins, och därefter är steget till alla tiders ultimata "lugna-ner-dig-hysteriska-höna"-musik inte mera långt: Har allt sedan min 10-års fatala födelsedag tyckt att filmen "Lejonkungens" soundtrack med Elton John, i den afrikanska savannens topform, är ungefär det bästa som finns. Sådär i allra största hemlighet och väldigt tyst för mig själv. Kommer ihåg när pappa körde mig till mina studentskrivningar (och då var jag minsann ett nervvrak) och jag sjöng "Hakuna Matata" för full hals. Tänkte då, att hemskt mycket neråt kan det åtminstone inte mera gå :)

Denna konstiga dramatik känns egentligen väldigt konstlad: Under de stunder då man själv tänker "nu gäller det", smäller det ganska sällan. Snarare är det väl så att förändring kommer smygande. Ifall nåt nu förändras sådär egentligen. Märkligt. Drack idag två krabulanta öl i Mbar med min gamla granne från de tider då jag bodde i flick-kollektivet - Pesäke,Melrose-Place - i Sörnäs. Mina och min ex-grannes vägar har inte korsats på flera år; tror att jag senast såg honom då jag bar iväg mina flyttlådor mot centralare betesmaker i mars 2006. Blev därför ytterst förvånad när han plötsligt meddelade att han behöver hjälp med att beställa en rinka från en tysk nätsida. Och att jag får en öl ifall jag översätter. Vilket jag ju så gärna och så snällt gör. Han har tillbringat två år i Dublin och skall nu resa till Asien och Oceanien för två år. Att hej hej. Och trots att vi aldrig egentligen kom överens särledes bra, och trots att jag inte ägnat många tankar åt honom under årens lopp, var det ganska lustigt och fint att sitta där babblandes. Det hela platsade väl i min sentimentala och känslosprängda genomgång av de senaste åren (så är det alltid när man flyttar och går igenom alla gamla saker): Vi träffades i en bar på en kompis födelsedag när jag var 19-år och just hade börjat studera. Just under den tid då jag och Jonna och Laura lite längtade efter att få flytta hemifrån och leka lite coola. Och plötsligt visste han en stor lägenhet som stod tom, och plötligt var han min granne, och plötsligt bodde jag i Sörnäs i samma hus med tre andra unga kollektiv. Plötsligt fanns det öppna dörrars fester, evigt sällskap med videouthyrning och skvaller så det understa ruttnade. Och sedan under sommaren fanns det också Mikael. Min gamla granne berättade att han jobbat som restaurangchef en sommar och haft massvis med små 19-åringar som anställda. Och så skrattade vi åt att jag var 19 i tidernas begynnelse. Meningslöst lustigt.

Sade också ett vemodigt farväl till denna bloggs "m", det vill säga till Mikael, på fredag. Fint och lättsamt, lite som att få tillbaka sin bästa vän; som att krama och hålla fast vid alla bra stunder. Lagade mat och gick därefter på Aku Louhimies urusla nya film, Käsky. Är sällan jag enbart väntat på att en film slutar. Jag har svårt att förstå hur någon seriöst kan godkänna en så dålig dialog och samtidigt frossa i mänskligt lidande. Det enskilda människoödet under resten av filmen förblir ganska likgiltigt för tittaren, ifall en film inleds med massvåldtäkt och avrättning. Är alltid lika intressant att diskutera film med Mikael, eftersom han upptäcker de små deltaljer jag själv med förstorningsglas kan drömma om att se. Har under åren lärt mig ett och annat om ljussättning, som jag tyvärr inte kan tilläpma praktiskt. Jag hoppas att jag någon dag vet vad jag vill lika säkert som han vet att han vill bli filmfotograf.

Som tröst för dålig filmupplevelse såg vi sedan början på Adaptation. Bra skit.

Horde hoj!

Mera genialiteter från coola Webmail!

Nimiavaruus ja kansiopuunäkymä... wow, sådana ord! och meningar: haluatko yhdistää kaikki nimiavaruudet?? öööh, kyllä? eller

hej, sade Horde från webmail

Få fenomen fångar och förtrollar sin omgivning i lika stor utsträckning som Facebook och Webmail - annat kan man inte konstatera efter dagens arbetstur i universitetets eget Tarralandia. Inte ens regeringens eländiga budget - eller Katainens fula fånleende - samlar och förenar i lika ilsket absurd front, som den kära "ansiktsboken" och Hordes nydesignade e-post! Och bra så, tänker jag. För visst blir man enbart ilsken när man läser vår finansministers uttalanden om "allas rätt att skapa sin egen framgång och lycka" - rena rama nyliberala diskursen. Absolut inget absurt i det hela. Endast en man som inte har någon insikt i de allra sämstställdas situation kan tala så. Känner mig kluven inför kommunalvalet. Är besviken på de Gröna, samtidigt som de säkerligen utgör Samlingspartiets största motkraft i vår kära, borgerliga huvudstad. På tal om fattigdom och huvudstad såg jag idag på stan för första gången på flera år "Eesti-mannen". Kommer ihåg hur jag för kanske fem år sedan lyssnade till hans berättelse om "telefonkortet som är slut och vännen från Tallin som han skall möta vid hamnen". Då var han förhållandevis skarp och välklädd - jag trodde gladeligen på historien. Nu var han endast nedsupen och sjaskig - ledsamt tragiskt.

Absurt däremot är en film om Facebook - detta slår t.o.m. det potential till märkvärdighet, som serien om Idols-domarna hade. Vi lever nog i en konstig underhållningsvärld, där en reality-serie är inspirationskällan till en såpopera. Eller där ett internetfenomen filmatiseras. Jag väntar med iver på när "Miljonääri Ville , the movie" utkommer: The true story behind the reality. (och med största iver väntar Finlands publik naturligtvis på ögonblicket då Funi och ville a) har sex eller b) låter bli...)

Idag har mina arbetskamrater belyst mig med kommentarer från den nya innovativa webmailen. Det är nog länge sedan jag lärt mig så många nya ord och uttryck. Vi kom bland annat fram till att kategorin "dynaaminen sähköposti" självklart måste vara motsatsen till det välkända fenomenet "staattinen sähköposti". Vissa kontakter kunde även, enligt nya geniala webmail, gå enligt avaruusmalli (????). Personligen hoppas jag på webmail i framtiden lyckas utveckla kategorier som "labiili ja stabiili sähköposti". För tillfället faller nog de flesta mail jag skriver (eller planerar att skriva - så vänta bara) i i den förstnämnda kategorin! Allra roligast blir det i varje fall då dagens favoritfenomen Facebook och nya webmail förenas - det vill säga då studerande i Facebook diskuterar hur störande webmail är (antingen på en wall eller som status update, har det förekommit hittills). Jag önskar i allra största hemlighet att även detta någon dag blir en film eller tv-serie!

Nu skall jag sluta flumma och istället åstadkomma något vettigt innan jag träffar mina tonårsdrömmars lilla prins Viggo på Café Tintin Tango! Ordvalet prins syftar på att mamma en gång ramade in hans fagra nuna (som de facto nog är väldigt fager) i en prinsessram och gav till mig. Och att högstadiets flickor beundrade hans prinaktga lockar när vi gick i gymnasiet. Kommer ihåg att 19-åringen i mig fällde många bittra tårar när den lilla sagan tog slut. Känns både märkligt och absurt idag, bra så!

hämden är ljuv!

Detta är en charmig och intelligent bild från StudOrgs sillis i november 2007. Varför publicera detta offenligt? Jo, för att A-S H. just laddade upp en förskräcklig kräftisbild på mej på Facebook (och det är fan anamma mycket värre!)



Detta är en uppsvullen och ful bild på erika och sampsa morgonen efter valborgsmässoafton! Varför publicera detta offentligt? jo, som hämd för ett förlorat rum!


Vad lärde vi oss av detta: inte vara elak mot erika!

nervositetens poesi

Lyckades under mitt dekadenta veckoslut förtränga det lilla faktum att jag faktiskt åker iväg om mindre än två veckor.

Sprang på fredag omkring på Åbos gator påväg till Senegal-middag och Dynamo-dans, som Åbokollektivet Ida och Lisa ordnade för vårt lilla FDUV-gäng. Var en fin stämningskväll med förvånansvärt lite babbel om själva lägren och desto mera flummande kring, ja, det man nu talar om i största allmänhet. Är en ganska klassiskt fenomen, denna lägersamvaro; det vill säga att man efter sommarbubblan märker att man egentligen inte har så mycket gemensamt utöver allmän lägerfrustration, mysiga minnen och skratt åt det absurda... vad extra fint det är att ibland då märka att man mitt under lägerlivet kan lära känna människor med äkta vänskapspotential.

Har varit ganska lite i Åbo under mitt lilla liv, men undrar varje gång jag skuttar över torget, ifall det trots allt var mesen (Memme auf deutsch) i mig som segrade, då jag stannade kvar i Helsingfors i tidernas begynnelse (det vill säga 2004). Kommer bra ihåg hur kaxiga Erika 18-år tänkte "Helsingfors universitet är störst, bäst och vackrast" (tänker inte ens fråga vad som inspirerat en dylik tankegång ;). Och säkert sant så. Men visst hade jag väl utmanat ödet ens en minimal gnutta genom att hoppa på tåget upp till de nordliga vildmarkerna. Som min kära lillebror som mera eller mindre modigt och frivilligt befinner sig i Österbottens solstad Vasa! Nu ser jag nämligen mig själv omgiven av en massa cyniska huvudstadsbor, som i hög grad behärskar den ljuva sarkasmens charmiga jargong. Måste dock samtidigt medge att dessa åbo-romantiska tankar ofta blandas med föreställningar om ÅA som de prutthurtiga västnylänningarnas (för att inte ens tala om österbottningarnas) förlovade föreningsaktiva land, där allt är lite mera än "jätte hejsan!". Svenskfinlands största äktenskapsmarknad, som ÅA själv i sina brochyrer framhåller. Man blir ju ledsen av mindre. Åh denna eviga ambivalens - verkar ju vara vårt livsöde, som Jonna och Bauman så ofta konstaterar ;)

Är riktigt pirrig i hela kroppen inför avfärden, märker jag: Har nästan för mycket energi för att sitta stilla, men för lite för att få något seriöst gjort (borde t.ex. hastigt och lustigt fixa Lyrans skivredovisningar). Allt jag äter tycks glida genom min magsäck med en rutschbanas hastighet (tack för den informationen, kan någon konstatera). Helst av allt skulle jag bara hoppa omkring i trikåer och balettdräkt. Det finns nämligen få andra aktiviteter som så bra lyckas distrahera en från den egna stressen som ett rum med tre spegelväggar, där en evig strävan efter vackra rörelser härskar. Är kanske därför jag är så fäst vid dansen; på något plan lite meditativt nästan! Precis som piano, för den delen. Är lite frustrerad då jag inte har nåt eget rum för tillfället - Sampon min hyrde ju ut mitt rum en månad innan jag åker.. (om du läser detta är jag alltså inte arg, bara irriterad ;)

Är riktigt neurotisk över mitt eget skrivande: Pappa kommenterade mitt bloggande med det klassiska McLuhan citatet "The medium is the message". Tycker även själv att kommentaren i viss mån är beskrivande; märker att jag, trots otaliga försök, faller in i denna "nu-skriver-vi-blogg"-stilen. Det vill säga 1) "lite-personligt, men-inte-alltför-mycket" 2) "vardagligt-men-ändå-nåt-mera 3) "lite-roligt, samtidigt-något-kritiskt-och-intellektuellt" (även om den sistnämnda tendensen tycks saknas ur mina neuroser;). Och visst stämmer det: Oberoende av det faktum ifall bloggen upprätthålls av en 50-årig politiker som strävar efter upplysing och popularitet eller en liten tonåring med livsångest är tonen och stilen i bloggar skrämmande lika! HJÄLP!

Så såg Berlin ut när jag och Camille äventyrade i maj 2007. Känns skönt att veta att hon kommer att vara där under mina första veckor, också som praktikant! Vi var en extrem duo under hela året i Müchen och lovade då att vi ännu skulle bo i Berlin tillsammans. Fint att vissa av ens utopistiska framtidslöften möter vardagen! Denna gång ganska oplanerat och slumpmässigt, men så brukar det väl rätt ofta vara här i livet ;)

brinnande banalitet

Så snopet att de senaste dagarnas stormiga känslosvallar endast berodde på en liten, sipprande och röd månadsföreteelse. Att tragedins glöd visade sig vara en hormonell funktion, som varje månad överrumplar med niagrafallens hastighet. Ja-ja. Som tur tror jag att hormoner är socialt konstruerade och att mina rädslor härstammar från ett autentiskt inre jag. Blaaah.

Kom nyss hem efter sångövning och balettlektion. Beundrar på något sätt den illusion av lätthet och spontanitet som en riktigt begåvad dansös lyckas mana fram. Trots att kroppen är kontrollerad nästan in i det sista, ser rörelsen flygande ut. Som om den kunde spränga sig ur kroppen av egen kraft. Kommer ihåg hur min favoritlärare för något år sedan skrek till en lite väl behärskad flicka "älä suorita, tanssi!". Är ganska beskrivande för det hela, tycker jag.

Nu skall jag öva på förbättra min bloggs visuella sidor.

den sociala erotikens bekännelser

När man väl gläntar på Pandoras ask och tillåter alla hämningar att släppa greppet, ser man hastigt och lustigt hur ens välmenande blogg förvandlas till en rullande snöboll: Plötsligt lyckas man inte hindra de emotionellt laddade och avslöjande skrifternas intrång i det fria internets knackande portar. Lever dock i hopp om att min allra käraste Jonssi är den enda person som hittat fram till mitt sociala syndande. Här kommer det alltså:

1) Lite ledsen för att jag fick ett mail av manlig åbobekant som inte direkt porträtterade mig som århundradets trevligaste person. Funderar över ifall jag förtjänar det eller inte. kanske.

2) Lite ledsen över att jag något absurt önskar behaga "m" (jessus amalia dessa kodnamn är fåniga). Under alla våra telefonsamtal och meningslösa utbyten av textmeddelanden försöker jag verka rolig och lättsam. och misslyckas fatalt, kanske just för att det blir så påtvingat (som om jag stod desperat hoppandes med en skylt "tyck om mig" i handen).

3) Måttligt ointresserad av bekants försök att hitta på nåt roligt någon dag. Även om inbjudningen i sig fick mig att le på läpparna.

4) Irriterad över att jag förvandlats till en person, vars mentala enegri kretsar kring längtan, trängtan och förträngande av "jakten efter den stora förtjusningen". Hur fånigt är inte det??

Som tur ler Helsingfors distraherande med sitt soligaste regnansikte och får en att gunga i takt till "most hated lovesongs" på Dubrovnik. Eller tvinnar in en i sociolog-diskussioner brevid porraffärer. Eller får en att åter anmäla sig till balettimmar och spänna till de sommarslappa rumpmusklerna. Dessutom läser jag en bra bok - det höjer lite på min mentala prestationsångest.

Nu skall jag skriva färigt min eviga kursuppsats och hoppas på att den sociologiska institutionen är på barmhärigt humör. (det vill säga, förlåt för att jag lämnar in detta tre månader för sent...öhummm). Om två veckor exakt far jag bort. Hjälp!

tisdagstankar

Efter en analytisk bloggdiskussion med "elitismens högborg" igår i tölö i bestämde jag mig för att uppdatera denna blogs socialpornografiska inlägg. En modeblogg kommer jag knappast någonsin att skriva, eftersom detta förutsätter teknisk kunskap (och framförallt ork) att ladda ner bilder. Dessutom skulle en viss förståelse för stil inte heller skada.

Mitt förhållande till utseende är ambivalent: Å ena sidan skriker den lilla konsumtionskritiska gnällaren till i mig, då människor i minsta detalj önskar forma sig som livsstilstidningar. (typ sådär som flow: pakolliset pillihousut, getost i all mat, och artek som enda tänkbara festivalmöbel). Å andra sidan fascineras jag (till en nästan skrämmande grad) av föremål, har starka åsikter om andras stilkänsla, och analyserar personlighetsdrag på basis av utstyrsel. Träffade en gång en person av manlig kön som envisades med att gå omkring med en fjantig silverkedja. Konstant. Har svårt att finna ord för hur mycket denna kedja irriterade mig; den symboliserade på något sätt brist på förståelse för det kulturella. Den stod för någon sorts lantlighet (inser i skrivande stund just hur ytlig, värderande och intolerant jag låter, urk-burk).

Nåja, till det socialpornografiska: Tänkte börja med att erkänna att jag fortfarande har ganska starka känslor för "m", vilket knappats förvånar någon annan än mig själv. Vill inte ens räkna de gånger jag svurit "nu äntligen vet jag att det är över". Och ödets bittra ironi är att de med allra högsta sannolikhet är ensidiga.. ja, inte fullständigt, men åtminstone inte besvarade i samma grad. Blir riktigt tårmild varje gång jag sett honom under senaste tiden och hoppas i hemlighet på det beror på pre-mens emotionalitet.

fredagsflum inför flow

Sitter på jobbet och försöker sysselsätta mig, ännu två timmar kvar. Dagens främsta "Tarralandia"-insikt består av det faktum att man studera språkteknologi. Låter fint och lite coolt, tycker jag. Hade en kompis i München som studerade fonetik med teknisk inriktning. Då han berättade om sin gradu (på tyska) förstod jag det handlade om ljud man kan mäta. Sedan sade min förståelse tack och hej. Lärde mig dock häromdan av en jobbkompis som studerar logopedi att konsonanten k endast kan uppfattas av örat i samband med en vokal. Enbart k låter som tystnad - hur tufft är inte det!

Den nyaste vändningen i universitetets foajé inträffar då en gammal danskompis traskar in med en mage färdig för förlossning i november. Har varit gift i tre år, berättar hon. I dansen, där jag sett henne i strumpbyxor tre gånger i veckan i närmare 10 års tid, kallades hon karkki-anna.

Märklig dag. Trött efter gådagens "art goes kapakka/kuorojen kierros". Det hela är nog en super idé (nördkoristen inne i mig blomstrar till), blev själv mera än glad när oskar, jonna och anna stod skrattande i publiken.

Urk burk. ångest över att skriva. Tycker jag låter fåning.. som en fjant som leker intellektuell.

brist på bättre

I ett anfall av tristess bestämmer jag mig för att börja blogga. Mitt jobb som positiv "tarra-tyttö" på uni tillåter en viss kvot av chilli-grilli en regnig måndagsmorgon som denna. Ifall jag känner mig själv rätt kommer denna blog-entusiasm dock att vara i ca 3 dagars tid. På sin höjd. Saknar på något sätt förmågan att under en längre tid kämpa med små finurligheter, det vill säga med saker jag inte måste göra. Har alltid beundrat t.ex. Jonnas tålamod med att troget ladda upp foton på Flickr eller att limma bilder vackert i album. Med roliga kommentarer dessutom.

Vore dock bättre än bra att skriva sådär kontinuerligt under hela årets tid, så att hela högen hemma kan följa med mina eskapader. Under mitt utbyte i München var jag usel på att rapportera om allt som hände runt mig, på något plan nog väldigt medvetet. Var skönt med lite distans, att utan neurotiska analyser bara dyka in i stunden. Slutade till och med skriva dagbok (och har fortfarande inte lyckats börja pånytt). Dessutom kan kanske skrivande tjäna något terapeutiskt och reflekterande syfte. Vilket efter den senaste tidens oroliga flummande kanske inte vore en dum idé. Märker att min egen obeslutsamhet tar nya oanade proportioner. urk-burk. Skönt att flyga iväg till lite tysk tillvaro. Även om en hel kommer att saknas.