och därtill

a) är det en så sommaraktig höst i detta land (idag t.ex soligt, 23 grader, med en viss höstaktig skärpa i luften) att man lätt förlåter hela den regniga skitsommaren

b) har Berlin snart en röd-grön regering, bestående av socialdemokrater och gröna. De sistnämnda offrade all sin kritik mot bygget av en ny Autobahn (dvs förlänga en bestående) för att få sitta med i den nya regerinen. Nåja, är ju ett känt fenomen i realpolitiken :)

c) läser jag Märta Tikkanens "Emma och Uno - visst var det kärlek" som faktiskt verkar vara alldeles spännande.

bäck in Börlin..

...och fattig som en kyrkråtta, eftersom München är en dyr stad och jag slösat mycket pengar på strunt. I dessa ögonblick får jag så dåligt samvete, ja lätt ångest, över att vissa människor bostadssparar, medan mina pengar går till bilresor till oktoberfest (som dock är billigare än de svindyra Deutsche Bahn-tågen), dyr öl på oktoberfest, skor som skavara som fan på oktoberfest och mat som inte lyckas rädda min överdrivna berusning på oktoberfest. Ush. Även om München är en vacker stad, är jag ganska glad över att jag inte bor där. Trivs på nåt sätt mera med kontrasternas Berlin än med de vackra och välsminkade människornas München (versnobbt, sagt man auf deutsch). Och är lite störd på mig själv, faktiskt. Jag ville ju vara mamma-mogen och vuxen inför mina vänner i München, istället tillbringade jag halva söndagen liggandes i sängen, alternativt huvudet i toaletten, där jag ångrade att jag någonsin satt min fot på oktoberfest (fast Camille berättade att hon spytt vilt efter sitt första besök detta år).

Var dock kul att träffa franska Camille, som ju efter sin magisterstudier i Paris fick jobb i München, tyska Sofie, som fortfarande pluggar engelska och historia och skall bli gymnasielärare, och Fabian, som lämnat in sin gradu och snart skall doktorera i Frankfurt (hos en professor som jag tycker att är så bra, att jag nästan blir grön av avund). Camille, som jag ju tidigare haft en väldigt 'berg- och dalbana-aktig' vänskap med har mognat så det förslår och var mycket mycket mindre nojig och jobbig än tidigare. Alles Gut, postar bilder så småning om. Nu panik-studera - snart skall mina SISTA uppsatser lämnas in :) JEJ

update!

På jobbet brukar man nästan dagligen 'spamas' av vaktmästarna med emails alá "nycklar hittats i matsalen, nu hos vaktmästaren", eller "beige tröja hittad på gården". Vanligvist brukar jag stöna över dessa meddelanden och tänka att jag borde filtrera bort dem, tills jag en dag vacker dag läste "grön sjal hittad i A-korridoren" (och tänkte 'jessus amalia med dessa människor'). Tre timmar senare kom jag dock på att jag inte hittade min gröna sjal...Nåja, igår fick vi ett snäppet roligare "Lost and found"-mail av vaktmästarna. Något fritt översatt löd det såhär:

"Idag hade någon glömt något orginellare i cafeterian. Eftersom vi alla är vuxna människor måste ingen skämmas och denna person kan gärna komma efter sin borttappade sak till vaktmästaren.

En oöppnad förpackning kondomer av märket Billy Boy hittades idag i huset. Den som saknar sina kondomer, skall alltså komma ner till vaktmästaren.

Trevlig fortsättning på arbetsdagen, och en skön kväll, önskar"

På tal om sex med kondomer och människor som fördömer detta lär påvens tal i parlamentet varit mindre värdeladdat och mera filosofiskt; framför allt var det en diskussion om naturrätt, positiv rätt och en form av rätt som står över dessa, nämligen Guds rätt samt om moralisk och ansvarsfull politik. Vissa tidningar skrev provokativt att de ledamoter som kommit till talet nu borde skämmas, men det tycker jag är struntprat. Att inte delta är väl mera principiellt!

OCH: JAG FICK LOV! Denna flicka (kvinna???) skall om två veckor åka till London och därefter till Wales för att hälsa på Laura! JEJ! Och detta veckoslut skall jag tillbringa i München med Camille och Tina och kanske andra vänner.

Jag har inte berättat för er att Leona och jag en lördag för två-tre veckor sedan spontanhoppade i en minibus, åkta 300 km nordost och landade på en liten teaterfestival som äger rum på samma område som megafestivalen Fusion.

Till skillnad från Fusion är denna teaterfestival 'At-test' alltså väldigt småskalig (bara 4000 personer) och lockar en lite annan publik: festivalen är perfekt för barnfamiljer med hund, kulturtanter och allmänt konstintresserade unga människor (och ja; lite elektromusik finns det faktiskt också)

Performancen 'the walking bar', där fyra kvinnor ordagrannt bar omkring på en liten bar de bjöd in en gäst i taget till.

Hela området, det vill säga det gamla sovjetiska flygfältet, var så mycket vackrare utan de 70 000 festande Fusionbarnen.

tänk er, hela detta fält är fyllt under Fusion

Klockan 21 ställde Leona och jag oss på vägen och hoppades att någon snäll festivalbesökare (som inte ville stanna till söndag) skulle köra förbi och snällt ta med oss till civilisationen. Vi hade nämligen varken sovsäck eller tält och skulle dessutom gå ut med Leonas hund före midnattt. Vi hade i vår spontanitet litat på att "det nu helt säkert finns människor som inte vill övernatta" (not true, alla vi talade med skulle åka först på söndag) och dessutom missat alla bussar och tåg som kunnat föra oss hem. Vi hade satt upp en liten lapp om att vi vill åka hem, men ingen hade ringt. Efter en halv timmes väntan, då jag redan såg framför mig hur vi promenerade längs med autobahnen klockan 3 på natten, träffade vi en kille, som kände någon som kände någon som kände någon som skulle åka till Potsdam, och där fick vi åka med. Det visade sig att denna någon bodde på samma gata som Leona bott på hela sin barndom och dessutom lät oss åka med gratis. Slutet gott allting gott!

p.s. påven

Då påven håller sitt tal i parlamentet blir de 200 ledamoter som av principella skäl inte deltar ersatta av andra partimedlemammar (i alla partier, också inom det kristet konservativa CDU finns det politiker som inte vill lyssna på påvens tal). Det MÅSTE nämligen vara "full house" i parlamentet, alla platser i salen MÅSTE VARA fyllda. Dessutom MÅSTE man applådera och man får inte ställa frågor! Det är nog ganska otroligt, tycker jag. Framför allt då Ratzinger under sin tid som ärkebiskop och kardinal gett tjänster inom kyrkan till personer som förnekat förintelsen... vilket ju emot tysk lagstiftning.

P.S. Pappa, påven skall hålla sin gudstjänst i Olympiastadion!

hej på dig...

... Josef Ratzinger, nuvarande Benedict. Imorgon kommer påven till sitt hemland och börjar sitt tre dagars besök i Berlin, där han bland annat skall hålla tal i parlamentet (mycket omstritt!!). Reaktionerna varierar från antipåvendemonstrationer (vilket jag nu tycker att är, ja hmmm, vad skall man nu tycka om antipåvendemonstrationer??), till eviga TV-debatter om katolisismens betydelse i dagens Tyskland. Utöver den gamla vanliga kritik man i Finland också bemöter påven med, har de barnmissbruk som ägt rum i den katolska kyrkan i Bayern under Ratzingers tid som ärkebiskop under 1980-talet i München väckt mycket uppmärksamhet i Tyskland. Flera vuxna, som under 1980-talet som barn deltagit i kyrkans verksamhet eller gått i katolska skolor, har under de senaste året berättat om sexuellt missbruk, vilket påven inte offentligt kommenterat eller bett om ursäkt för. Då någon av föräldrarna klagat på en pedofil präst, såg Ratzinger till mannen fick byta församling - pedofilen blev alltså inte avskedad ur kyrkan. Tidningen Spiegel sammanfattade påvens bravurer med "Wo Bededikt draufsteht, ist Ratzinger drin" (betyder ungefär: det står 'påven', men bakom ytan är det fortfarande den ärkekonservative Ratzinger). Tysklands mest försäljda tidning 'Bild' (typ som en mycket värre version av Iltasanomat) hedrar dock påvens närvaro med att i en hel veckas tid avstå från tidningens "erotiksidor" och den dagliga halvnakna fickan som visar brösten på tidnigens bakpärm. Det om något är dock skenheligt, tycker jag!

Imorgon skall jag inte träffa min gamla chef, eftersom hon jobbar hemma för att "den där påven helt säkert förstör hela trafiken". Jag skall dock be om att få lite höstlov av mina nyare chefer.. och ifall de säger "ja, es klappt!" berättar jag tjutande av lycka vart jag skall resa till... Be prepared att vara så jäättte avundsjuka på mig :)

kippis ja kulaus...

..sellainen munaus...

Idag på kvällen skulle jag egentligen gå på amerikansk-bangladeshisk punkrock med en jobbkompis, trodde jag alltså. Tyvärr rusade jag med sådan fart till joga-timmen att jag av misstag sprang rakt in i en glasdörr och smällde till knäet så ordentligt att jag knappt kan böja benet. Och inte gå på joga. Istället blev det en haltande promenad till Mitte med tyska Veronica, ett glas "after-work vin" (är ganska roligt, faktikt) och sedan matlagning hemma. Detta klåperi (vem lyckas påriktigt slå knäet i en glasdörr) fick mig dock att blicka tillbaka på 'gamla goda tider'.

Öronoperation i november 2010 p.g.a. av ungefär det dummaste misstaget någonsin. Framför allt då trummhinnan sprack av sig själv på sommaren på nytt och det åter piper i mina öron som fan. Dags för repris i november 2011, får se..

April 2011. Springer, rusar åter halvförsenad till en föreläsing. MÅSTE hinna till spårvagnen. Mina armar viftar vid sidan av min kropp och ****PANG*** plötsligt har jag av misstag smällt till handen i en motorcykel. Jätte uppsvullna fingrar, dock ingen spricka, visade röntgen.

Maj 2011. Åter jätte jätte försenad. Cyklar paniskt till jobbet. Har knappt hunnit trampa 100 meter förrän hjulen åker in i en spårvagnsskena och jag flyger längs med asfalten. Cykelns stång vrids åt omänkligt håll, men - tur i oturen - jag har landat rakt framför en cykelaffär. Värsta skadan: hemska skrubbsår i handen, knäet, och fötterna.

Med undantag av örat finns det kanske ett visst samband mellan händelserna?

Berlin, Berlin

Under detta år har man Bundesrepublik Deutschland - dvs i det federala Tyskland - valvakat nästan stup i kvarten, eftersom flera delstatsval i de olika Bundeländerna är ägt rum i rask takt sedan förra hösten. Medan socialdemokraterna vann en historisk seger på våren i Boris hemdelstat Baden-Württemberg, och fortsatte segra i september i den nordöstra delstaten Mecklenburg-Vorpommern (där dock också det rätt så nazistiska NPD 'Nationaldemokratische Partei Deutschlands' får mandat i "delstatsparlamentet"), var det som sagt Berlins tur förra söndagen. Jag som utgått från att jag inte har valrätt i Berlin - de glömde ju bort att skicka en röstsedel till mig - fick på måndag veta att visst haft rätt att rösta om min "stadsdel" (i Tyskland har man ju i delstatsval två röster, en på "Berlin-nivå" och en på lokal "stadsdelsnivå"). Nu har jag alltså (AV MISSTAG) bidragit till den låga valprocenten, som detta år låg vid 60,2 %.

Vissa Bundesländer, till exempel Nordrhein-Westfalen (ligger i väst, Tysklands största Bundesland med huvudstaden Düsseldorf), antas vara riktgivande för de nationalla valen, som ju går av stapeln i september/oktober 2013 (blir spännande att se om "Die mächtigste Frau Europas 'Angie'" ytterligare fortsätter panta på makten). Berlin, som man kanske kan ana, är inte en av dem. Under de senaste fem åren har Berlin haft en röd-röd regering, bestående av socialdemokrater och vänsterpartiet. Eftersom den socialdemokratiska (juristen!) Klaus Wowereit, som är borgmästare sedan år 2002 (och nu nyvald), anses förkroppsliga Berlin - kanske för att han kommer från fattigare förhållande (ensamstående mamma med 4 barn), står för vänsterorienterade värderingar och är homosexuel - var det inte så förvånande att SPD åter blev valsegrare. Vänsterns understöd sjönk dock, medan de grönas och Angela Merkels "konservativt kristna" CDUs andel av kakan höjdes. Det blir alltså spännande att se ifall framtidens Berlin leds av en röd-grön eller en socialdemokratiskt-konservativ (röd-svart) regeringen. På mitt jobb gissade flera att den planerade Autobahnen och det nya flygfältet kunde förena socialdemokraterna och CDU, medan de gröna står närmare på utbildnings- och fattigdomsfronten.

Valet innehöll dock två stora överraskningar. Det ekonomiskt liberala FDP (som ju på nationell nivå är ett regeringparti tillsammans med CDU) har under det gånga årets utsatts för extrem kritik (enligt mig mycket mera än CDU). Detta parti sjönk i Berlin från 8 % till en fjuttig 1%, och kom alltså inte över valtröskeln. Den andra överraskningen var Piratpartiet som fick 9 % av rösterna och alltså nu kommer med i Berlins "Landesparlament". Tänka sig.. en stad full av pirater!

go west

Igår trängde ett fruktansvärt oväsen in i mitt lilla skrivrum. Misstänkte först att Boris lyssnade på musik (när Boris har musik i "bakgrunden" misstar man sig lätt för att vara i en club), men då jag plötsligt kunde urskilja arga, skrikande ord antog jag att min gamla tant-granne åter såg på TV (den stackars nästan 90-åriga tanten, som bott i vårt hus 70 år, är halvdöv och skruvar volymen så högt att man "ser", dvs hör, på TV med henne - mamma och pappa var alldeles schockade, då vi åt middag hemma hos oss och granntanten plötsligt satt på dumburken).

Nåja, när jag lyfte upp blicken och tittade ut genom fönstret såg jag att det varken var Boris eller tantgrannen, utan en demonstration som blockerade hela Schönhauser Allee. Eftersom det demonstreras i denna stad något inflationellt, hade jag inte ens hört om att det just denna lördag skulle kämpas för rätten av "demonstreras varje måndag". "Måndagsdemonstration", var det stora slagordet. Hmm, tänkte jag.

Istället för att delta gjorde jag något jag aldrig gjort förut (något måndagsdemonstrationeras försvarare säkert fördömt): Jag åkte till Västberlin med Gabi och shoppde! Till skillnad från t.ex. Helsingfors har ju Berlin inte ETT kärncentrum, där alla butiker finns samlade, utan snarare mindre områden med olika typers butiker. Medan till exempel Prenzlauer Bergs shoppingpotential framför allt består av småbutiker med snäppet dyrare och kanske något orginellare kläder, har områden i Mitte kring Hackischer Markt en salig blandning av dyyra butiker, H&M, Mango, American Apparell, Acne och sedan H&Ms vuxnare kompis COS. I Kuhdamm, det vill säga i det klassiska västra Berlin - dit Gabi och jag tog oss med metro och regionalexpress (!!!) - är alla större labels (både snofsiga och billiga) samlade och representerade i jättebutiker. Ifall man på ett område vill veta vad som kan köpas i Hallhuber (tyskt märke), American Apparell (jätte stoor), Zara, Benetton (som inte finns någon annanstans), COS o.s.v. är detta "the place to be". För att inte glömma bort Berlins klassiker Ka De We (det vill säga kändaste varuhus). Här sprang vi omkring i fyra timmar, besatta av konsumtionslust och av den stora frågan varför vi släpar oss till denna shoppinghimmel (ja, eller detta shoppinghelvete) så sällan. Jag, som några dagar tidigare påstått att jag tappat hela min lust att tänka på kläder (vilket stort problem), skrek nu hysteriskt att jag inte går hem förrän jag köpt en tröja, en kjol (Gabi, jag måste ha "the French look") och något onödigt och trevligt. Klockan 19.50, tio minuter för slut (i Tyskland kan man lördagsshoppa till kl. 20.00), var jag ägare av nya skor och en fin, klassisk veckkjol och egentligen ganska nöjd, tills Gabi utbrast "10 minuter, du hinner ännu hitta en tröja). Och så rusade vi vidare, trots att vi varken ätit eller druckit på timmar och mina fötter, som jag envisats att stoppa in i högklackade skor, värkte, och köpte båda, 19.59 varsin tröja.

Efteråt, då vi åt den billigaste pastan vi hittade i detta Västberlin, kände jag konsumtionsångesten komma krypande. I ärlighetens namn behöver jag verkligen inte dessa skor, denna kjol eller denna tröja. Framförallt inte på en gång. Men, som Gabi påpekade, är konsumtionsånger (det vill säga att ångerfyllt tänka på de saker man inte köpt) det enda som är värre än konsumtionsångest. Nåja, försöker i framtiden köpa sällan, men med god kvalitet.

Här min nya tröja på regnig söndagspromenad, då alla andra fick rösta i Berlinvalen utom Boris (som är inskriven i Lörrach) och jag (utlänning). Känns trist att jag inte får delta i regionalvalen, trots att jag bott här i tre år. Skriver om resultatet imorgon, var nämligen ganska spännande!

"livet är en sorgeö...

... bäst man lever skall man dö", sade Tjorven i saltkråkan, då hon och Pelle (kanske också Stina) begravde Pelles kanin. Nåja, nu har ju ingen jag känner dött, men jag har ändå gråtit, först lite och sedan riktigt ordentligt. Saknad, och en viss känsla av tomhet. Så banalt det än må låta.

Efter en intensiv farvälvecka som bestod av tumismiddag med Lina på tisdag i en söt liten restaurang i östra Prenzlauerberg, bakom de värsta pop-kvarteren (auf deutsch "nicht im Szeneviertel", inte i scenkvarteret), allmän hängkväll med barnen på onsdag och avslutande tumismiddag och parkbesök med Ava på torsdag, promenerade jag idag på morgonen iväg mot Kollowitzplatz för att ta farväl av mina käraste Lina, Anton, Ava och Ian. Medan Lina och Anton packade, lekte barnen och jag "varvashippa" framför huset. Sedan stressade vi en hel massa på grund av felaktig taxibeställning, "hur skall vi hinna", varpå Anton sprang iväg till den nästa taxistolpen. Då de lyfte sina väskor och barnvagnar in i taxin och jag kramade om dem, kände jag redan de första tårarna komma. Det är så overkligt att de var här ett halvår och nu plötsligt är borta. När taxin svängt bakom hörnet, promenerade jag genom Prenzlauer Berg mot Mitte, dvs mot uni, och blev för varje steg mera ledsen. Det var som om jag gjort slut med någon och nu traskade förbi alla de platser, där man haft gemensamma minnen. Linas och min "stambar" Yes i gatuhörnet, baren ETC som vi av misstag firade en födelsedag i, Vattentornet och barnens lekpark, spårvagnen M2 som jag endast använt för att åka till dem...

I bibban väntade dock glada Julia och Elisa, och vi satt ute och njöt av höstsolen, även om det blåste som fan. Och även om jag slutat gråta, och skrattade åt Elisas "o mamma mia" (Elisa masterstuderande, som jag, och kommer från Italien) kändes det trist att tänka att jag inte mera kan ringa Lina och gå på kvällpromenad.

Nåja, Boris lovade trösta mig, så nu skall jag stiga upp, dusha och tycka synd om mig själv i Boris sällskap på en konsert. Här en bild tagen för två veckor sedan, under det första indiansommarveckoslutet, vid kanalen/floden Havel.

men det är ju jag??

Trots mina tappra försök att läsa något annat än "intelletuell literatur skriven av kvinnor; en blandning av djupa känslor och tankeväckande ideer", ja kanske läsa något historiskt, t.o.m. skrivet av en man, kom jag ut ur Berlins stora kulturvaruhus Dussman på Friedrichsstrasse (öppet till kl. 24, otroligt bra bok- och skivavdelningar) med Siri Hustvedts nya roman "The summer without men" i handen. Vid ett första ögonkast verkade handlingen inte så spännande: Den ca 55-åriga Mia blir efter 30 år av kärlek, äktenskap och barn lämnad av sin man, insjuknar därefter kort i psykos och tillbringar sedan sommaren i sin hemstad med sin 80-åriga mor, som bor i ett litet ålderdomshem. Men den korta boken är så varm, rolig och sympatisk att varje sida känns som en liten humorpaus från den egna vardagen. Dessutom är Mia med sitt lektorat i Columbia och sina dikter lätt att känna sympati och beudran för.

Nåja, det roliga är att denna skithög till man, som lämnat Mia för en yngre, fransk forskare, heter Boris. Skrattar därför varje gång då Mia skriver "I hate you Boris, why did you leave me Boris?". Eikä siinä vielä kaikki: De som läst Hustvedts underbara "What I loved" kommer kanske ihåg att huvudpersonens hustru hette Erica, också en intellektuell forskare som bodde i New York. Ifall Hustvedts böcker är profetior för mitt liv är det ju inte så illa pissat, minus det lilla faktum att jag blir lämnad av Boris då.

En till paralell mellan fakta, fiktion och mig har dykt upp mitt under Boris och mitt senaste gräl (som handlade om pengar, vardag, sommarlov och resor). Woody Allens senaste filmer porträtterar ju spänningen mellan den fria konstnärssjälen och hans småtråkiga, vanliga, men förnuftiga, partner ganska bra. Därför var jag föga förvånad då Boris mitt under en häftig argumentation utbrast "du är ju helt som den oförstående hustrun i Woody Allens nyaste film 'Midnight in Paris'". Även om jag vet vad filmen handlar om, dock inte sett den än, gissade jag att detta måste vara något alldeles hemskt och kontrade därför snabbt "snarare skulle jag säga att du är som författaren och jag som hustrun i Woody Allens förra film "And you will meet a tall dark stranger". Detta var dock väldigt fräckt, eftersom den patetiska författaren stal sin väns manuskript, levde på sin hustrus pengar och förälskade sig i en yngre, vacker kvinna (precis som Hustvedts Boris). Nåja, det allra tristaste är väl att det sällan är kvinnan som är konstnären, utan just den smarta eller tråkiga partnern. Dessutom är det svårt att komma över vad Woody Allen gjorde till den starckars Mia (ännu en Mia!) Farrow!

Trevlig fredag, kaverit!

indiansommar - den sista söndagen

Jag har en klump i halsen, dels för att varje varm dag påminner mig om vad sommaren inte var och dels för att jag är väl medveten om att denna lilla senvärme snart byts ut mot den långrandiga gråa höstvintervåren, typisk för Berlin. Men framför allt är jag ledsen för att detta var Linas, Antons och barnens sista söndag i Berlin. Tänker på hur snabbt tiden gått, på det roliga vi upplevt tillsammans, men samtidigt ångerfullt på allt vi ännu kunde ha gjort.. vi var ju liksom aldrig på en utflykt alla tillsammans (bara Ava och jag), Boris och Lina&Anton lärde knappt känna varandra, Lina och jag shoppade ju aldrig tillsammans, var sällan på eftermiddagskaffe.. ja, vi kunde ju liksom ha upplevt så mycket mera, ifall vi inte tänkt att ett halvår är en lång tid och "man hinner nog ännu". Ush ush... Jag kommer att sakna dem!

Gabi och jag bidrog med att gentrifiera den klassiska gentrifikationens favoritexempel (i Berlin) 'Helmholzplatz' något ytterligare med våra Latte machiaton och die Süddeutsche Zeitung (som enligt mig är Tysklands bästa dagstidning)

Sedan ringe Lina och föreslog att vi skulle ta spårvagnen till Bürgerpark Pankow, en stadsdel i nordost Berlin som är känd som DDR ledningens villaområde och dagens "problemområden".

Bürgerpark Panow, som jag aldrig tidiagre åkt till (det finns ju faktiskt så jätte många stora parker i denna stad), hade en vacker rosengård. Här Gabi, Lina och Ian

Ava med sin dock Muffins.

Efter att barnen beundrat getter och lekt i lekparken, och Gabi och jag läst Süddeutsche och diskuterat våra pinsamma luckor i temat "finanskrisen", spelade Ava och jag badminton. (Ju äldre jag blir desto räddare blir jag för att jag inte kommer att leva upp till mina föräldrars allmänbildning... ifall mina framtida barn en vacker dag skulle ställa frågan "vad hände egentligen under finanskrisen 2008" är jag inte säker på att jag kunde förklara det särledes övertygande. Försöker dock kompensera med att sluka i mig information om Tysklands inställningen till "das Eurorettungspaket". Tycker det är lustigt att läsa om "Tysklands hållning till Grekland och euron" i t.ex. Helsinging sanomat, eftersom den tyska positionen där framställs mycket enhetligare än vad den de facto är.

Klockan 18 rörde vi oss ut ur parken, som med sina stora gräsmattor, små Biergarten och otaliga barnfamiljer faktiskt påminde mycket om Münchens Englischer Garten, mot en gatufest. Eftersom Berlin snart har regionalval (Berlin är ju en egen Bundesland) var hela gatan fylld av diverse partiers stånd med ballonger för barnen och små flyers för de vuxna. Jag fick en broschyr av partiet "Die Freiheit" (friheten), som bland annat pläderade för att den "utländska outbildade underklassen" skall skickas ut ur Tyskland. Ödets ironi var dock att partiets medlemmar själva riktigt strålade "outbildad underklass" i sin stil och sitt sätt att tala.

Ava och jag guppade i luftballonger i en liten bassäng...

... medan Ian tittade på. Ian fick dock som "egen rolig aktivitet" rida på några stackars ponnyn som stod fastkedjade i varandra på gatufesten.

Efter detta gick vi genom det lilla "festivalområdet", som i all ärlighets namn främst besöktes av den "lågtutbildade underklassen", och skrattade åt Ava och Ian som med barns iver metade ankor ur en liten snurrande damm (och med en två euros insats vann två bilar och tre smycken) och åt crepes. Det var underbart att se hur Ava riktigt skakade av lycka då det gick upp för henne att hennes "metpoäng" gav henne två armband och ett pinkt smycke :)

tyska tips

Berlin är musikälskarens stad; medan DJ-dyrkarna kan njuta av denna ny-gamla metropol dagligen, har den vanliga konsertpersonen ett nyvunnet extra stort paradis för tillfället. Berlin-music-week äger nämligen rum, vilket bland annt innebär att musikindustrins proffs kan springa omkring på olika Popkomm-evenemang (= 'The International Music Business Market') och hipsterbarnen kan gå på det Flow-aktiga 'Berlin festival' på veckoslutet. Eftersom jag nådde besvikelsernas höjdpunkt på Berlin Festival ett år sedan, vägrar jag betala 90 euro "für den Spass noch ein mal", men ifall Evilda erbjuder gratis inträde till ett Popkomm-evenemang tackar jag inte nej.

Såg igår första gången den otroligt sympatiska och genuina Norman Palm live och är alldeles tagen. Medan man hittar hans gamla ganska mysigt melankoliska poplåtar på Spotify, kan man lyssna på hans nya, kanske rentav ännu bättre skiva (mera "drive") på Myspace. Låter lite som det danska Efterklang - under konserten fick vissa delar mig att associera till Animal Collectives flum. Perfekt för den kommande hösten.

Min tyska jobbkompis har dessutom fått mig att morgondansa till Holy Ghost!, lätt elektropop (och då tycker jag framför allt om deras nya skiva med låten "Do mit again")! Lyssna på dem med, när ni nu en gång är i farten (förvisso inte tyska, utan från New York, men det är väl ännu bättre :)

what a day

ifall ni efter en fyra timmars promenad genom Berlin - med diverse pauser vid trappor och Spree-barer - inte kan somna, trots att ni är dödströtta, för att de stora och små diskussionerna ni haft under promenaden snurrar vidare runt i huvudet - och ni tänker på att denna vissa skärpa i luften, som kommer smygande till hösten, nu är där - ja, ifall detta händer skall ni inte göra som jag gjorde. Ni skall inte inbilla er att ett glas rödvin hjälper er att somna, framför allt inte om ni inte minns när den påbörjade flaskan i kylskåpet egentligen blivit öppnad. Kanske förra veckan, kanske två veckor sedan, kanske med mamma och pappa en månad sedan? I er förtvivlan att somna ("imorgon är ju veckans första unidag och då måste jag läsa") skall inte ignorera den sura, kanske nästan beska smaken och övertyga er själva om att det nog var ett lite kryddigt vin, trots allt. Ifall ni gör det kommer ni nämligen att vakna upp nästa morgon med århundradets huvudvärk som efter morgonkiss förvandlas till århundradets spysjuka. Och då kommer ni att kasta upp t.o.m. vatten till klockan 13 på eftermiddagen och ångre er existens. Att sådan trevlig dag har jag haft. Varför har ingen upplyst mig om att gammalt vin kan ha denna verkan, va?

Här dock bildbevis på att gott rödvin kan leda till fina diskussioner med fina vänner i Helsingfors. På resan tillbaka till Berlin, med mellanlanding i Arlanda, noterade jag att man på något magiskt sätt kan skilja finskar och tyskar från svenskar. Utan att ha hört ett endaste talat ord kunde jag direkt peka ut vem i det första planet var svensk, vem finsk, och på det nästa vem svensk, vem tysk. Det är något i den svenska "touchen" som får IKEA och HM-folket att verka snäppet fräshare, snäppet snyggare och kanske snäppet bättre än de praktiska tyskarna i bekväma vandringssandaler eller färglösa finnarna med platta ansikten.

fascination, i kvadrat... need to talk about Kevin

sedan onsdag eftermiddag har jag befunnit mig i min nya vistelseort, som efter tre år egentligen inte är så ny och kanske snarare borde få titeln hemstad. Att blogga har dock varit nästan omöjligt eftersom jag suttit fastsklistrad vid en bok. Jag bara inte kan släppa taget om den och har därför ägnat varje extra stund till att läsa läsa läsa. Och idag, efter en och en halv veckas intensivt överdoserande har jag äntligen nått den sista sidan. Man kan ju fråga sig ifall man förstör njutningen av en bra bok genom att sluka i sig historien sida efter sida i stora mängder. Kan man analysera bättre ifall man väntar och avnjuter små doser per dag (åtminstone får man bättre sina universitetsuppgifter gjorda, det är ett som är säkert)? Hur mycket mister man genom att "pusha" sig genom sidorna, nyfiken och fascinerad av vad som händer i nästa kapitel. Och framförallt: Vad skall jag göra nu?

Lionel Shrivers "We need to talk about Kevin" (som ju också filmatiserats med premiär i oktober) är en djup och mångsidig, psykologiskt kanske rentav provokativ, fiktiv berättelse om modern till en tonåring, Kevin, som genomför en så kallad "school massacre" i USA. Två år efter "den ödesdigra torsdagen", då Kevin skjuter en lärare och flera elever, frågar sig Kevins mamma, form av brev till Kevins pappa, ifall hon bär skulden till det hemska. Är hon en dålig moder, och ifall ja, kan det vara orsaken till att Kevin brutalt dödar både personal och ungdomar. Och så förs läsaren in i en djupare, samhällskritisk historia som ifrågasätter moderskärlek, ondska i barn och önskningar i livet överlag. Medan ju själva temat och händelseförloppet i sig redan är väldigt spännande, är författarens språk och grepp alldeles otroliga. Som läsare frågar man sig vem som egentligen är den galna, Kevin, modern eller kanske man själv? Läs den, i varje fall om ni tyckt om "What I loved" och dessutom har lust att bli halvbesatta av en pyskologisk, analytisk väldigt spännande histora.

Första bild från en indiansommar som ju egentligen är ett ganska vackert och känslofyllt ord för ett indirekt löfte om framtida höstregn.