otypiska erika-händelser

- Måste för första gången i mitt liv betala 20 euro förseningsavgifter till Humboldt-Universitäts bibliotek. slarv smärtar, och detta onekligen ytterst smärtsamt

- Träffade i betalningskön en brasiliansk kille som studerar japanska (random kombination). Vi känner igen varandra, men vet inte hur eller varför. Bara att vi liksom stött på varandra tidigare (och inte i uttryckets snuskigare bemärkelse).

- Babblade länge efter seminare nummer 2 (i tyskland hoppar man den första veckan mellan tusen olika kurser och bestämmer sig sedan för ett par) med Anke (alla tyska flickor heter Anke, Steffi eller Kathrin) och Norman. De har också lämnat in de flesta av sina uppsatser försenat + kämpar med de sista. Kändes tröstande. Åt sedan lunch med doktorand-Sophia från Budapest som skall på doktorand-Erasmus till Tampere nästa höst. Hon hade fått ett uselt vitsord av vår strängaste professor. Det tröstade mig likaså. Är man en dålig människa ifall man tycker att andra människors misslyckanden lindrar ens egna? Epic fail.

- Den tyska konstnärs-filosofen berättar för sina vänner att jag heter Anna, för att Erika uppenbarligen är så extremt fult.

ok, nu kämpa vidare och sedan på nästa seminarie.

post påsk paus

idag började uni åter. träffade mina märkliga sociologi-nördar och fick höra att flera såg fram emot studierna. "Roligt att stiga upp på morgonen". Hah. På min högra sida i seminariet satt en finsk erasmus-student. På min vänstra massvis med nya, "små", osäkra master-studernade, som nyligen flyttat till Berlin (vid Humboldt kan man stiga in både på hösten och våren). Jag hör nu per definition alltså nu till de erfarna "oldies" med lång och präktig Berlin- och Humboldt-historia. Är gamyl för andra gången i mitt liv. Kändes konstigt att stiga in i rummet, känna igen en hel del andra studerande, babbla om lovet, om nya kurser, säga att det är roligt att ses igen. För ett halvt år sedan var jag ju också måttligt ny.

Jag har svårt att förstå vart mitt lov försvunnit, men då jag klickar mig genom gamla inlägg har jag mest jobbat. Vilket är alldeles ok, för till och med Berlin är tråkigare än tråkigt i februari och mars. Och så var ju mamma och pappa här (ifall pappa skickar lite bilder till mig kan jag också ladda upp dem). Nu vaknar staden dock långsamt. Var på veckoslutet på "Lange nacht der opern und theater" och beundrade finlandssvensk/svensk performanskonst. Och hör och häpna: Efter att halva teater-uppslukade ankdammen i åratal talat om den prinsaktigt snygga Rasmus Slätis, och jag aldrig förstått vem de talat om, såg jag äntligen honom hoppa omkring i trikåer, projicerad på video på väggen brevid. Ibland måste man uppenbarligen åka långt bort för att se det som alla nära svärmar om :)