i dystra stunder

.. då man skrivit oinspirerat och halvkoncentrerat hela dagen och det känns som om man aldrig får sina eländiga eländiga eländiga uniessäer färdiga, är det bra att påminna sig själv om att det en gång varit sommar (jag hittade mina Mauerpark-billighets-solglasögon på mitt skrivbord HEMMA). Som ni kanske märker är jag ÄNTLIGEN i mitt eget rum hos ma&pa, vilket innebär blogpaus tills jag åter är i Berlin ijanuari. Ifall man vill dejta mig under "jullovet" får man gärna ringa! Hej hej

jul i Finland

Nu borde jag vara i check-in:en i Berlin-Tegel. Men näppe nej, medan alla andra flygbolag idag visst flyger till Helsingfors, väljer FinnAir att låta bli. Sista gången jag betalar mera för ett "pålitligt" flygbolag med direktflyg (känns lite som att köpa något på Stockmann och upptäcka att det är ruttet).

Nåja. Får försöka pånytt idag kl. 19. Och kan ju vara glad för den extra arbetsdagen jag nu vunnit. blaah.

jul in Deutschland

åter en förgången vecka och inte ett knyst på denna blog. Denna gång var det dock inte sömnlös stress (bara en sleepless-natt förra veckan - hurraaa!), utan fyra gånger julfest på jobbet. Först på måndag en liten informell och hemlig "get-to-gether" med mina favoritkolleger, på onsdag mitt projekts sextimmars restaurangbesök med flamkuchen (lite som pizza) och öl i en mysig restaurang mittemot uni (jag visste inte att det fanns något mysigt i närheten av mitt universitet..men upptäckte massvis restauranger under tågspåren. man hörde tågen fara ovanför. Lär vara ett ställe där unis personal samlas - pappa kanske kan lokalisera), torsdag hela jobbets julfest (var vid detta skede så trött att jag drack vatten hela kvällen för att inte råka ut för något pinsamt) och på fredag spontant skumpadrickande med avdelningens tjejer (med inbjudan "vi vill fira utan vuxna"). Jag kände att jag inte riktigt var ett proffs i vetenskaplig small-talk på torsdagens "hela huset firar" fest, och blev därför genuint överraskad när min avdelnings 26-33 åriga doktorander/docenter mailade på fredag och frågade ifall jag ville dricka skumpa med dem. Det var roligt att lära känna dem bättre. Vi ses ju ofta i förbifarten, men babblar sällan längre, eftersom vi inte har ett gemensamt projekt. Dessutom har mitt jobb ungeför 250 anställda + alla "Gastwissenschaftler", så det är svårt att hålla koll på vem som är vem och som jobbar var. Nåja, utöver chillande blev jag jätte motiverad att äntligen börja på min "Masterarbeit" och i något skede bli färdig! Min kollega Lena (som jag trodde att var runt 30) är född 1984, blev färdig för två år sedan och har före sitt doktorandstipendium jobbat för OECD i Paris. Pratar flytande engelska, franska, tyska och spanska. heheh.

Det som dock överraskade mig var den tyska byråkratins intrång i julfirandet. Offentligt finansierade institut får inga "fria" pengar, d.v.s. man kan inte orda gratis samvaro för personalens välmående. Detta innebär att alla fester fungerar som knytkalas.. alla hämtar med sig mat. Kan inte tänka mig att det är så i Finland? Alltså hur otroligt petigt och jänrhårt styr pengar här, om jag får fråga.

Sedan har jag sprungit runt i halva stan och köpt helt sjuukt bra presenter till min familj och mitt gudbarn och hennes bror! Och snygga (och varma!!) secondhand vinterstövlar till mig själv från en ytterst bra vintage-sko-butik, som säljer skor från 1930-1980-talet. Jag förklarade kort för den gamla gubben vilken stil jag vill ha, och inom tre minuter hade jag fem par i rätt storlek just som jag ville! Dessutom var kvaliteten bättre förr, vilket märks i dessa skor! Måste efter julen åter slåpa två par till min skomakare (på runda nummer 2), eftersom klacken alltid får nya fel. SUCK!

simhallar och sånt

Har egentligen lust att skriva om alla dessa eviga berlinklyschor man möter i var och varannan utgåva av lifestyle-tidinigars Berlin-specials. Eller människors allmänna berlin-ideer för den delen. I dessa figurerar Berlin ofta som frihetens och kreativitetens mekka - staden, där allt kan hända. Berlin är fattig men sexig (arm aber sexy), Berlin är inte Tyskland (berlin ist nicht Deutschland) och bla bla bla vad dessa alla plakativa satser må tycka. Jag bläddrade exempelvis genom den nya tidningen "myStyles" Berlin-utgåva, där massvis av modeller, skådisar, fotgrafer, designers, konstnärer och annat krams fotades på sina favoritställen i Berlin i sehr sehr sexiga kläder och sade saker som "You can be just as you want to. For me Berlin is individuality". Och jag tänkte att "come on.." visst stämmer det till en viss grad, men att man alltid skall orka upprepa de eviga festernas chargong. Kan inte någon skriva om de stigande hyrespriserna, om Berliner-Prolls, om Hauptschule utan framtidsmöjligheter, om den tyska arbetskulturen eller dushar som inte fungerat sedan oktober (är snäppet störande att duscha i iskallt vatten VARJE dag).

Nåja, skriver kanske mera reflekterat senare. Nu är det dock relational sociologi som gäller, så blir bara en bunt bilder från lördagens grej.

P.S. Var idag på en berlin-designer-julmarknad där man fick betala 3 euro inträde! Alltså inträde för att.... ja shoppa. Jag undrade nog var denna anti-kapitalism och kreativitetskultur befann sig, då jag strövade omkring bland otaliga "alternativa" 150 euros print-huppare...Jag vill inte säga att det inte var en trevlig julklapps-söndag med Leona, Steffi, Johanna et. komp. bland massor och mängder av föremål och cooool musik.. men inträde?? Aber halloo???

täti on vähän väsynyt.

jag har inte skrivit på en vecka. det beror på att jag upptäckt att konstant prestationstvång i klassisk tysk anda både på uni och på jobbet efter ett tag är ganska ansträngande. Så ansträngande att man sover dåligt, vaknar mitt i natten och känner alla oändliga todo-listor springa genom halva kroppen, samtidigt som man ligger och undrar hur man skall klara av nästa dags prestationsmaraton med sömnbrist. Så jag slutade titta på min dator efter kl. 19 och började dricka rödvin och äta pizza. Nu mycket mycket bättre. Men väntar nog på julen, oskars gamla säng och mamma och pappa. Skriver mera imorgon! För nu skall jag leva upp till alla Berlin-klyschor, vara ung och fri och gå på streetkonstutställning i en gammal simhall.

chokladindex

Jag håller som bäst på och bildar hypoteser (på basis av tre olika teorier) för mitt lilla uni-forskningsprojekt om arbetslösa kvinnors och mäns deltagande i vidareutbildning samt huruvida detta deltagande har någon inverkan på deras integrering i arbetslivet. Idén är dels att undersöka hur effektiva olika "activation policies" är, dels att kolla på skillnaderna mellan mäns och kvinnors "labour market behaviour och employment patterns"/ alternativt auf deutsch: Partizipation am Arbeitsmarkt und Erwerbsverläufe (= min sociologiska vokabulär på svenska vittrar bort). Hade först tänkt posta några vackra boxar och pilar med fina sammanhang jag tänkt ut, men eftersom mina intelligenta tankar inte är så långtkomna, får det vänta.

Har dock upptäckt ett kausalt sammanhang under skrivprocessen. Ju pissigare och stressigare mitt skrivande är, desto oftare springer jag till köket och nappar åt mig några praliner och kex. Under denna skrivstund har jag proppat i mig en halv konfektbox och påse salmiak. Den smarta läsaren kan alltså konstatera att dessa hypotester inte är särledes roliga.

P.S. Läste att svenskar och finnar hör till Europas största gottegrisar. Jag kan inte riktigt förstå att tyskarna ligger lägre ner på godis-ranking-listan, eftersom nästa alla tyskar jag känner har skåpen fulla av "Gummibärchen", Milka-schokolade och Ritter Sport.

P.P.S. Efter bloggpriset brusar den finlandssvenska debatten upp och diskuterar häftigt om hur livsstilsorienterade, alternativt samhällskritiska, bloggar får och borde vara. Själv tycker jag förvisso att det är synd att ingen ställningstagande, politisk blogg nominerades till priset. Samtidigt tycker jag såhär privat att det är helt sabla tungt att pressa fram smarta tankar på kvällarna när dagarna går åt till att pressa fram akademiska insikter.

men se det snö-slaskar

Igår var det ett riktigt snökaos i Berlin. Både metron och Sbahnen slutade gå för en halvtimme under morgonrusningen, bilarna trängdes överallt. Till forsk.met. seminaret var halva gruppen försenad, vissa hade stått en halvtimme och väntat på bussen i -10 grader. Idag har det mesta dock förvandlats till grå snöslask. Här lite bilder som jag "snäpshottat" på vägen till jobbet.

P.S. Har fått användarnamn till UK-Data-Archive (för British Household Panel) och beställlt data från två panelstudier om arbetslösa i Sverige. Det slog mig åter en gång att skillnaden mellan svensk (nordisk) och tysk akademisk kultur är extrem. Medan de svenska professorerna lättsamt inom en dag svarar "hejsan Anna Erika" och erbjuder sig att hjälpa till under forskningsprocessen, får man i Tyskland buga och bocka med "sehr geehrter Herr Professor blablabla" och skatta sig lycklig ifall någon överhuvudtaget registrerat att man finns.


tom karusell vid julmarknaden i Postdamer Platz (i Tyskland har varendaste ett hörn en egen julmarknad)

Fula fula Potsdamer Platz

Snö vid Neue Nationalgallerie (en arkitektonisk guldklimpe - kanske pappa vill fylla i lite??)

verkligen snabb bild av mitt jobbs fasad, den så kallade gamla delen (är ju lite pinsamt att stå och fota då folk traskar in på jobbet)

den ljusröda-blåa (innuti orangea) nybyggnaden. Den nya delen är bygd som ett kloster, inspirerat av Rosens namn, i cirkel runt den gamla bygnaden, så att man får en vacker liten innergård i mitten. Biblioteket, där man får låna böcker utan tidsbegränsning, är ett högt torn (8 våningar) med verkligt vacker utsikt över Berlin.

min tomma bokhylla

tip top!

Nu, när det lider mot jul, har jag äntligen närmat mig slutet av förra årets julklappsböcker och upptäckt en liten pärla jag var i början ganska skeptisk mot.

Mamma gav mig boken "Virginie. Albert Edelfeltin rakastajaattaren tarina" (Anna Kortelainen), som i motsats till mitt första intryck inte är en fiktiv roman, utan en välskriven, populärvetenskaplig forskning om franska Virginie, som antas vara Edelfelts hemliga älskarinna. Eftersom det inte var passande att en nationalhjälte som Edelfelt kanske rentav fått barn med en fransk, sämreställd kvinna, förstörde Edelfelts syster Berta alla brev som Virginie nämndes i. Virginie figurerar dock som modell i flera av Edelfelts målningar och försvinner således inte fullständigt ur historien.

Anna Kortelainen beskriver hur hon plötsligt "upptäcker" modellen Virginie, letar efter spår av denna mystiskt vackra kvinna i brev som Edelfelts vänner sparat, sitter i olika franska arkiv och sakta närmar sig sanningen. Samtidigt lär man sig mycket om franska och finska kvinnors ställning under 1880-talet, konstnärers förhållanden med sina modeller och om mikrohistoria som disciplin. Kortelainen föder dessutom sitt första barn under forskningen och beskriver mellan raderna sina egna upplevelser om moderskap. Jag har aldrig blivit så fascinerad av "faktaböcker" - rekommenderar verkligen varmt!



(bild från Vaasapages med Edelfelts kändaste målningar)

assimilation

tyskarna har en underlig förkärlek för vatten med kolsyra. Ingen jag känner dricker vatten från kranen, de flesta släpar hem flera liter vatten per vecka från butiken. Jag kan nuförtiden ansluta mig till dessa. Så onormalt att hälla i sig alldeles vanligt vatten, liksom.

Idag hade "studentische Hilfskraft" Daniel sin sista jobbdag. Lite sorligt.

p.s. pappas julhälsning

fick just denna bild av min käre far i ett advents-email. Prydnaden har vi shoppat tillsammans i en liten butik i Mitte som säljer traditionellt jultillbehör i trä (pappa köpte också ett par vackra julgransprydnader till mig, bland annat en julgubbe och en soldat - mitt EGET julgranspynt!!! Hur vuxet/borgerligt är inte det!). Efter detta gick vi på en super bra utställning om en ung, kinesisk konstnär.

Pappa har alltså en canon eos. Jämför!!!


P.S. VIKTIG FRÅGA: Funderar som bäst på Boris julklapp och känner mig fullständigt tom på goda ideér. Boris kunde, som alla människor enligt mig, också behöva en Canon Eos eftersom hans kamera är urusel (vilket leder till att bilderna på hans installationer på hans myspace-sida inte heller är de vackraste). Tänkte ringa hans mamma och fråga ifall vi tillsammans skall köpa en bra kamera till honom. Men nu är det ju som så att jag har ju aldrig träffat henne! Aldrig talat med henne.. är det lite underligt? Och vad skall jag säga.. "ja-a. jag tänkte betala 10euro och ni kan ju stå för resten..". Och dessutom talar hon schweizisk tyska, och det förstår jag ju inte.

jingle bell rock

jag är egentligen ingen hängiven julmänniska: Mest tycker jag om själva julafton, för då får man god mat och presenter. Och detta med familj, julbastu och gravgård är ju också riktigt fridfullt. Men veckorna före denna dag - "das ist mir wurst" ("det är mig korv" = tysk släääng och betyder ingen skillnad). Har därför inte riktigt kunnat relatera till den juleufori otaliga bloggar i svenskfinland tycks sprida med dukningstips och dekoration. Men idag, då jag tittade ut genom fönstret på ett kallt och vackert Berlin, blev jag plötsligt biten av julkänslor och sprang ner till Discount-blombutiken (d.v.s billighets-blommor - undrar om det överhuvudtaget finns något sådan i Finland) vid Eberswalderstr. och köpte lite stämning. Efter det gick Boris och jag på två julmarknader, drack alkoholfri finsk glögg och åt svenska pepparkakor, och jag höll åter ett av mina otaliga tal om hur mycket bättre allt i Norden är.


discount kitsch

kvinnomonster och blomma

därför behöver jag en canon eos digi

En proppfull, söt bar i friedrichshain med mörk mysig belysning förvandlas med min kamera till en steril föreningslokal med starkt ljus, för att jag är tvungen att använda blixt... Murr. Fick till min överraskning höra att vi på jobbet får "julpengar" inom några dagar, och att denna summa kan vara t.o.m. kan vara högre än man tror! (jag hoppas att jag inte går över kelas inkomstgränser) Jag vet att jag borde spara pengar för vattenskadan, men å andra sidan. Alldeles rolig skvaller-kväll igår med steffi och franska chole; i slutet kom Norman med (som för en gångs skull var söt med Steffi) och Chloes pojkvän. Men herregud: två glas vin och jag hade århundradets huvudvärk på morgonen. What has happened to me??

Ikväll skall jag forsätta bonga horor på Oranienburgerstr. med projektseminar-Lea och fundera vidare på hur vi skall komma i kontakt med dem, d.v.s. få några att ställa upp på en intervju. Ringde igår till Tysklands kändaste organisation för prostituerades rättigheter (Hydra) och frågade hur vi borde gå tillväga. Kvinnan jag talade med sade att hon gärna kan hänga upp vår projektbeskrivning, men att man inte skall ha för höga förhoppningar, eftersom pressen och otaliga forskare för tillfället uppmärksammar dem. Känner mig jätte ivrig - vill liksom börja med en testintervju - så hoppas att det nu inte blir alltför svårt att hitta en endaste enda person i detta land där prostitutionen blomstrar som vill prata med oss.

jag lever!

trots pissig, evigt lång torsdag (se föregående inlägg) och allmänna terrorhot är jag fortfarande vid liv! Sedan en vecka varnar tidningarna för terroranfall; vill man komma undan med livet i behåll skall man undvika kollektivtrafik, stora tågstationer (typ Alexanderplatz och Hauptbahnhof) och riksdagen. Men också i biblioteket vid Humboldt Universität kan man höra hur högtalarna tutar att studentera att kolla efter skumma väskor som står obevakade i hörn och kanter. Boris tar detta på högsta allvar. Då två araber steg in i metron med mystiska ryggsäckar hoppade han hastigt och lustigt ut!

ont det gör ont det gör ont

fick idag feedback för en literature review jag skrivit för ett kvantitativt forsk.met. seminarie, som leds av chefen för utbildningsprojektet jag ju sökt jobb i. Ideen var att studerande skulle kommentera och kritisera varandras grejer. My verdict: Kacka! Eller att jag snarare knapprat ner en sammanfattning av olika texter, än en kritisk överblick över forskning på området (d.v.s. att jag massuppfittat uppgiften). Egetligen visste jag ju det själv också, men känns ändå trist att inte vara duktig! och framför allt inför den potentiellt nya chefen :( Blir på något sätt alltid så ställd av kritik. Som om jag i det stora hela vore en alldeles usel människa som inte kan något alls.

Nåja, nu skall jag slicka mina ego-sår och förbereda mig för nästa kvalitativa forsk.met. seminarie, som äger rum under den underbara tiden 18-21 (torsdagar är hemska: 10-14: kvanti, 18-21 kvali).

Och mitt öra: Ser ok ut, faktiskt. Men i och med att huden inne i örat är så uppsvullen (???) kan man inte säga ifall trummhinnan vuxit samman. Har nästa kontroll om två veckor. Efter att läkarna tagit ut, eller snarare sugit ut (äckligt), min öron-tampong (tamponad) blev min hörsel förvisso bättre, men inte alls lika bra som tidigare...

P.S. Är konstigt att tänka att jag för precis en vecka sedan satt inne i en alldeles svart restaurang, trevandes efter mat på tallriken med händerna, och efter detta gick på kortfilmsfestival med oskar, laura, norman och steffi. Vardagen rycker med en!

P.P.S. Intressant upptäckt i den kolmörka restaurangen (där man under 3 timmars tid verkligen inte såg något alls, d.v.s. utöver de gula prickarna som konstant flimrar framför ögonen): Synen är extremt viktig för att identifiera smaker. Jag visste flera gånger att jag upplevt smaken tidigare, men kunde utan färg inte alls precisera vad jag hade i munnen. Roligast var pappa som var övertygad om att han ätit ägg under huvudrätten. När vi senare fick se menyn hittade vi till hans förargelse inget som påminnt om ägg :)

la familia

På söndag åkte mamma, pappa, Oskar och Laura tillbaka till snön efter en lyckad vecka; idag förvandlades även Berlin kort till något vitt-slaskigt (uttrycket "den första snön" är på något sätt så jätte romantiskt och motsvarar inte alls den våta snön, gråa luften, de sura berlinborna och vattenpölarna på marken).

Även om jag inte är riktigt objektiv, tyckte jag att detta absolut var ett av de bästa besöken (jag menar, jag hade ju planerat programmet). Vi gjorde massivs spännande nya saker och undvek våra tidigare berlin-rutiner: åt i mörkret (vilket var ytterst spännande), gick på en kortfilmsfestival, var på en funk-soul-koncert, gick till ett nyöppnat museum och satt i barer.

Nu skall jag dock kämpa mig igenom min sista dag som sjukskriven och pressa fram essäer.. imorgon bär det nämligen av mot jobb-uni-vardag igen. Och om några timmar skall jag till sjukhuset och kontrollera ifall min operation lyckats!

hihi-haha-huhu

gissa vad jag skall göra om en timme? Jo, äta i en kolsvart restaurant, där alla servitörer och servitricer är synskadade. Ideen är att man under två och en halv timmes tid skall uppleva hur det är att inte se något! Sällskap: mamma, pappa, Oskar och Laura som är på besök!

p.s. tidens gång: Evilda och jag i den nya (men inte särledes goda) restaurangen "Good Morning Vietnam" på Oderbergerstr., som ersatt Pasta Luna (som ännu för några veckor sedan var det ställe Lina ätit sin "bästa pesto" i.. undrar vart den försvunnit??). Jag har ofta känslan av att man kan äta måttligt gott för en liten slant i denna stad. Men i något skede tröttnar man på dessa 5 euros asiatiska restauranger som alla bjuder på precis samma jordnötssås och röda curry. Ätbart, billigt, ibland rentav gott, men sällan särledes innovativt eller överraskande. Hur vet man att man bott tillräckligt länge i Berlin? Jo, man kan inte ens efter några öl känna suget efter en döner kebap eller falafel. Hellre allt annat än det!

vilka framsteg!

Framsteg nr. 1: Idag kl. 12, då jag kröp ut ur min sjukledighet, gick till uni för att evighets-fixa transcripts och passade dessutom på att låna lite mera literatur för mina essäer, råkade jag stöta på JUDEN. Nuförtiden kallar jag honom ISRAELEN, för att alla mina tyska studiekompisar påpekat att man inte får använda J-ordet i detta land (även om JUDEN/ISRAELEN själv kallar sig en "kvot-jude").

Nåja, israelen och jag delar en dramatisk historia, som började för exakt ett år sedan, då den konstige, förvirrade och ständigt provokative Mr. I bestämde sig för att tycka att jag är jätte kivakiva. Han visade sin förtjusning genom att kalla mig bortskämd och uppmärksamhetssjuk, ringa stup i kvarten och bli sårad ifall jag inte hade lust att träffas (vilket jag inte hade) och hämta blommor till uni. Ödesdigert var vi i samma föredragsgrupp (Hanna Arendt, seminarie om judendom och tysk sociologi). Och det var där konflikten började eskalera. Mr. I sade att jag förstört hans föredragsglädje, att Evilda (som han sett en gång) var jätte het, men samtidigt en slampa, och att jag inte räknas till kategorin kvinna. Under föredraget - då jag inledde med en liten överblick - påpekade han framför HELA GRUPPEN och professorn att "vissa gruppmedlemmar stjäl varandras teman och kan inte hålla sig till det man bestämt på förhand". Efter detta stod vi och skrek till varandra framför seminarie-rummet. "Du din bortskämda idiot" (=Mr. I) och "dra nu du bara åt helvete" (=jag). Sedan denna dag i januari har vi inte växlat ett ord. Inte en blick. Inte ett hej på gatan eller i metron (då vi stod brevid varandra). Inte ens en nick. Tills jag idag barmhärtigt tänkte att man inte skall vara småsint och sade "hej" i bibban. Israelen ville gå på kaffe, men det var för mycket för en upptagen akademiker som Fröken H (som ännu måste skaffa födispresent till sin bror).

Fragsteg nr. 2: Hade en klassisk etnometodologi-dejt med min partner-in-crime Lea (obligatoriskt uni-forsk-projekt) på Oranienburgerstr., där vi i två timmars tid från ett barfönster kollade på hur prostituerade försökte nappa turister. Jag skall skriva mina field-notes imorgon, sedan surfa lite på internet och bekanta mig med vårt "fält" (dvs kolla vilka bordeller det finns för par, som vi kunde titta in i), innan vi bestämmer oss för en specifik aspekt. Både Lea och jag har försökt jobba på egna projekt tidigare, vilket inte var en höjdare, och är därför roligt att göra något tillsammans!

stupid girl

Under mitt år som 'programmstudent' vid LMU i München lärde jag mig att kroppen fungerar som en maskin, som automatiskt utför de rörelser den under årens lopp övat in. I bussen lyfter man på rumpan en liten centimeter då någon sätter sig brevid en; bara för att indirekt visa att man märkt att en annan person är närvarande. I hissen justerar man sin position lite varje gång en ny människa stiger in, även om det finns tillräckligt utrymme i hissen. Man tittar upp och ner på ett visst sätt, och alla dessa rörelser utför man utan att en endaste en gång medvetet reflektera över att man just flyttar rumpan, justerar sin position eller tittar upp. Autopilot, liksom.

Nå, jag hade en fatal autopilot-upplevelse igår. Det rann lite snor ur min näsa, och utan att tänka efter desto mera tog jag en näsduk och - wait for it - snöt mig. Trots att jag fem minuter tidigare sagt mig själv att man inte får utsätta örat för tryck. Att snyta sig var liksom är det enda enda enda enda läkarna i sjukhuset sade att jag ABSOLUT inte får göra. 'Krushm-krishm-drang' hördes det inne i mitt öra, sedan pep det till "piiiiiiiip" och började blöda (=jätte snuskig känsla när blod rinner genom örat). I och med att jag har en tamponad i örat (typ en öron-tampong) kan man inte se ifall jag lyckats spräcka min trumhinna eller bara "slagit" till den extra hårt. Min öronläkare - som verkar tycka att ingenting är ett problem - bad mig chilla och vänta tills nästa vecka. Men worst case är att allt måste göras om. Och jag lovar att jag halv-dör ifall någon skär upp mitt öra bakifrån igen.

Nåja: Positiva nyheter. Min chilli-grilli-läkare sjukskrev mig 1,5 vecka framåt och sedan dess har denna erkki-koti-tonttu överträffat sig själv i kladdkaka (blandande in massvis med mascarpone), mailat docenter och bett om att slippa hålla föredrag (jag är ju skujskriven) och knapprat på nästan färdiga essäer. Hoppas dock att mitt "inget föredrag" mail accepteras, annars måste jag imorgon panik-läsa 50 sidor och på eftermiddagen tala om "the strength of weak ties".. hmm. Men jag är ju så sjuk.

Dessutom får jag imorgon tvätta håret!

dagens outfit

såhär machtar man öronlapp och extra skitigt hår.

Promenerade dock kort efter att denna bild tagits till Gabi, som ville att jag skulle färga hennes hår inför hennes London-trip (och som i gentjänst lagade risotto för mig). Gabi lärde jag mig att man inte måste lida av smutsigt fett hår, eftersom torrschampo är uppfunnet. Och så sprutade jag mitt hår fullt av gråaktig spray, kammade ut den - vips såg det ut som om delar av mitt hår varit nytvättade.

Nu sitter jag hemma och funderar på ifall jag skall a) stanna hemma b) hoppa med Boris och Hagen på en vernisage och sedan åka hem c) tvinga någon att titta på film med mig hemma. Oinspirerad. Och irriterad.

saker man kan göra under sjukledighet

Uppenbarligen måste man vara sjukledig för att hinna ringa studiebyrån och fixa ECTS-transkripts, maila Kela, gå till skomakaren, mappa viktiga papper, gå till banken och skriva på gamla essäer. För med 20 timmar jobb per vecka och oändliga nya uni-uppgifter hinner man knappt göra annat än äta och duscha. Och ja, den tid jag tillbringat duschandes kan jag också nu investera i andra spännande uppgifter. Jag får nämligen tvätta håret först nästa vecka. Nu är jag inne på "fem dagar sedan hårtvätt", och det börjar så småningom se ut som olja i en stekpanna.

P.S. Är så irriterad på den dåliga kvalitet skor nuförtiden har. Jag köper aldrig den riktigt billigaste H&M -varianten, men inte heller 370euros Acne-dojor, utan något däremellan. Och banne mig att man alltid måste räkna åtminstone med 20 euro skomakar-kostnaderm, för att klackarna slits ner efter en vecka, alternativt klacken är lös.

Nåja, sedan man man också:

äntligen klistra upp mitt namn på postlådan.


fota jobbande Boris


laga mat hemma hos Norman med Steffi och Leona

Grey's Anatomy

Detta tredagars sjukhusbesök (p.g.a. operation i trummhinnan) motsvarade minsann inte de romantiska avsnitten i Grey's Anatomy, där läkare lysnar på sina patienter, visar att de bryr sig med hela sitt hjärta och banbrytande medicinska framsteg äger rum. Snarare var mitt besök en snabb operation på löpande band och sedan några dygn på smärttabletter. Eller nåja, åtminstone var mitt "fall" inte medicinskt banbrytande. Medan första dagens läkare och sjukskötare var super otrevliga, avlöstes de under de två följande dagarna av alldeles trevliga läkare. Mera spännande detaljer senare.. nu skall jag återvända till Private Practice, Grey's Anatomy och andra världar, där läkare är snygga, roliga och förälskar sig antingen i varandra eller sina patienter.

sett och hört / hänt extra

Jag vet inte ifall jag är riktigt klok - men här skall ni få ett socialpornografiskt inlägg så att det förslår.

Vissa av er har kanske hört mig gnälla över Boris beundrare Moni, som han över ett år sedan hade en "yhden illan juttu" med efter en alkoholdrypande natt och ett kompisbesök från Basel. Denna Moni bor alltså i Berlin, är vän med Boris barndomsvän (som i sin tur bor i Basel) och bor ihop med sin pojkvän. Detta sistnämnda faktum hindrade dock inte henne från att åka hem till Boris med taxi den ödesdigra natten för ett år sedan, söka reda på information om honom på nätet, komma objuden till en vernisage i januari och höra av sig alltid nu och då (tidvis en gång i veckan). Medan hennes mail och textmeddelande i början främst handlade om att vilja träffa honom pånytt/ berätta att hon tänker på honom/ skriva om sin depression, har de i slutet mest varit inbjudningar till diverse evenemang (hon är nämligen en event-manager). I något skede störde hennes eviga meddelanden nog - speciellt eftersom hon genom de gemensamma vännerna säkert vet om min existens - men eftersom hon under den senaste tiden mest skickat festinbjudningar, tvingade jag inte Boris att skriva något till henne (de har ju i slutändan setts sammanlagt tre gånger: av en slump i en bar en gång efter "natten" och hennes "tvångsgästande på vernisagen".)

Nåja. Tills i förrgår. Piip-piip hördes det från Boris telefon kl. 23 och vem var det inte om Moni, som ville berätta att hon "tänker på dej... käraste M.". "Vi raderer meddelandet", sade Boris. Jag kände adrealinet stiga och svarade lugnt, men bestämt "Nej, nu får det vara nog. Det måste finnas gränser för vad som är ok. Antingen skriver du till henne, eller så gör jag det.". "Nå skriv du", sade Boris.

Och vet ni vad jag skrev från Boris telefon: "Tycker du inte att det är snäppet patetiskt att du hör av dig till en kille, som knullat dig en gång ett år sedan och inte visar något intresse. Kan du eventuellt sluta. Skulle glädja mig. Varma hälningar, boris flickvän erika".

And it worked. Hon har inte hört av sig mera. Men jag har lite dåligt samvete. Känner att jag skrev jätte elakt till henne. Att oberoende om hon är störande borde jag varit en större människa. För man får väl inte skriva sådär förnedrande?? Att kvinnor borde vara solidariska med varandra. Hmmm.

spice up your life

alternativt: pimp your lunch!

Ifall Sandra "mitt liv är perfekt" Beijer (på den superkända svenska blogen rodeo.net/niotillfem, F.Y.I pappa) får gå på lyxlunch hem till sina vänner mitt under arbetsdagen, fota vackra bilder från perfekta fester i Stockholm och sedan dessutom flytta till New York, får jag också skryta med gårdagens lunch. Jag ville nämligen spränga min bermudatriangel mellan 1) hem: Eberswalder 2)jobb: tråkigt värre Potsdamer Platz 3)uni: inte särledes sprittande Friedrichsstrasse och uppleva något nytt (liten parentes: Jag har sett bilder från Friedrichsstr. före krigen, d.v.s. under Berlins blomstrande 1920-tal, och då var det minsann vackert där!)

Nåja. Åkte efter seminariet i "Reformer i Tysklands utbildningssystem" (där jag legedariskt nog lämnat in "läxan" i god tid) ner till gränsen mellan Kreuzberg och Neukölln (=Kreuzkölln), där den traditionella turkiska marknaden pågick som bäst. Leona, jag och Leonas hund traskade in i en liten "bio-restaurant", som kändes mera som Prenzlauerberg än Neukölln, delade på jordnötssoppa och raviolio och promenerade sedan vidare på kaffe till ett litet café vid kanalen. Förutom att det var avslappnande att upptäcka att det finns liv utanför universitets- och forskarbubblan, blev jag förvånad över det avslappnade hund-chillande. Hundar löper lugnt utan koppel på gatorna, de är välkomna i nästan varje cafe och restaurang, och - wait for it - ifall de stöter på varandra verkar de inte ha avsikten att döda varandra. En mann med två små terrier satt sig nära oss i cafeet (inne), hundarna snusade snällt på varandra och kom sedan FRIVILLIGT tillbaka till sina ägare. Jag tänkte i mitt stilla sinne på hur ett liknande möte sett ut med Pedro och ett par finska hundar (fast Pedro var väl egentligen en tvättäkta tysk hund). Jag antar att cafeet knappast haft många gäster kvar efter det skällandet.

P.S. There is no such thing as a free lunch (eller "fun lunch"). Trots tappra försök studerade jag DÅLIGT på eftermiddagen, och är nu minst lika stressad som före min dröm-luch :)

tidigt i november

även om det känns som om det igår var juli, uni-terminen nyss tagit slut, jag inlett mitt sommarlov och börjat längta efter sommar-frihet. Var är mina försvunna månader och hur får jag dem tillbaka? Var är alla resor jag planerade? Jag skulle ju åka till Belgrad, eller åtminstone för en natt till Östersjön, och om inte det så åtminstone helt helt säkert och tälta en natt vid en av Berlins sjöar. Gissa tre gånger om något blev av. Var är alla sommarnätter jag och Leona skulle tillbringa som unga, äventyrliga och vackra i Berlin? För nu är det november och man kan slutgiltigt ge upp allt hopp om en vacker och varm höst, en förlängning på sommaren..

Jag kommer ihåg att Laura på 8:an ville engagera oss i sitt projekt "November - en fin månad", för att på så sätt göra årets pissigaste tid lite bättre. Bland annat ville hon läsa Mumin-böcker, kommer jag ihåg. Nåja, om två veckor kommer mamma och pappa till Berlin, och sedan kan man räkna dagar till julafton. Konstigt.

Gnällde till Boris att tiden bara rinner genom fingrarna när man jobbar som en dåre. "jag vet", svarade han. "Just därför bestämde jag mig för att inte jobba". Sen blev han pinsamt berörd över vad han sagt - för hur många människor kan välja att INTE jobba - och försökte bortförklara sin utsaga med att "jobba för någon annan. inte jobb överhuvudtaget. Du vet att jag är flitig". HAH

erikas veckoslut

Fredag: Tröttis tröttis (efter världens tyngsta vecka) hemma hos lika tröttis tröttis Leona. Att vara vuxen är UTMATTANDE. Medan Leona stannade i sin stora säng, släpade jag mig (enbart av solidaritetsskäl) en timme till Friedrichshain till "Rosies", där Steffi väntade på mig. Det fanns få celler i min kropp som ville dansa till denna coola DJ i alldeles söta Rosies (DJn är basist i ett känt tyskt indieband och spelar en gång i månaden hiphop i Rosies. Baren/klubben påminner på något sätt lite om VR:s magasin, med söt innergård), men eftersom Steffi bett mig komma med henne sedan urminnes tider, och jag alltid dumpat henne väldigt opålitligt "last minute", kände jag att denna kväll är mitt "lojalitetsbevis". Ifall man bortser från det faktum att nästan varje danssteg kändes som om jag varit Prometeus och släpat på en sten uppför ett berg, var det alldeles roligt. Steffi och hennes ex-pojkvän var så söta när de "jou-jouade" tillsammans, och jag tänkte på att jag inte förstår varför hon dejtar en av våra studiekompisar (som inte är en prins mot henne)

(Tyvärr hann jag inte till min före detta kämppis Pias avskedsfest, som ägde rum samma kväll. Pia och hennes pojkvän har båda äntligen studerat färdigt och skall nu starta sitt nya vuxna arbetsliv i Rio i Brasilien. Jag tror att hon är lite sur på mig).

Lördag: Vilade jag HELA dagen. Såg på två filmer, städade och handlade mat. Kunde ha gått på en koncert, men tanken av att åter hänga halv-sovande med en tvångs-öl i handen var inte särledes lockande.
Söndag: Brunch med Gabi + promenad i vackert småborgerliga Prenzlauerberg... Jag är så glad för att lite borgerliga Gabi flyttat till Prenzlauerberg, vill göra småsnofsiga saker med mig och skänker mig gratis skvallertidningar!

Hoppas i varje fall att nästa vecka blir lite bättre. Orkar inte jobba och studera VARJE kväll till ungefär kl. 23. BARA ORKAR INTE! Har en känsla av att det i Tyskland är en självklarhet att man vill tillbringa sina kvällar framför datorn med jobbuppgifter. :(

P.S. Gabi bor i detta fina hus! Kyrkan är alldeles brevid henne!

drop it like it's hot...

en extralång söndag - synd att denna dag bara finns en gång om året. Med en timme mera söndag kan man downloada bilder från Leonas fest i augusti, då två finländare var på besök.

Fotokollagets idé: Leona och hennes kämpisar har varje sommar en temafest - detta år var det frisörsalong. Festfixarna bygger en liten fotohörna, en hederlig "fotokoppi", ställer rekvisita in i den och så skall varje gäst klä ut sig och dokumentera detta! Här är resultatet:

Lisa, erkki, Steffels och mink looking good




Kottbylågstadieskola.

Jonna och Budapest-Erasmus-Florian som bor i Berlin




Jonseli, Florian och random guy. Jonseli, varken jag eller Leona visste vem du och Florian hade blivit bästa vän med - who is the misterious guy?





Leona, Kerstin (Leonas kämppis) och Suse (studiekompis)

orddöd

Ibland stannar jag upp och tänker på denna mängd av ordmassa som produceras under en dag. Och då undrar jag, nästan oundvikligen, ifall det överhuvudtaget "makes sense at all". På jobbet läser jag oändliga mängder av atriklar, printar ut dem i brunt fult eko-papper, sträckar under viktiga meningar med diverse färger och producerar nya texter, som sedan åter läses, printas ut, sträckas under och skickas vidare. På uni läser jag ännu oändligare texter, skriver kommentarer jag misstänker att ingen varelse läser, diskuterar dessa texter och blir ombedd att fortsätta läsa och skriva för nästa vecka. Tack och hej! Denna eviga produktion av ord.. hur mycket tid och energi kan man sätta på att formulera meningar om frågeställningar som inte precis hör till "intresse klubben antecknar".. Det är nästan skrattretande hur förbannat många strunt-texter man producerat under årens lopp, "för att jag måste", innan något man gjort överhuvudtaget räknas, i stil med "doktorsavhandling" eller så. Vägen av ord är lång, innan man når en smula erkännande.
Jag undrar, finns det en form av akademisk verksamhet som inte går ut på att läsa och skriva för den egna akademiska bubblan, utan på att GÖRA, att verkställa.

Min frustration kan dock bero på att jag denna dag skrivit nästan oavbrutet från 8 på morgonen till 23 på kvällen på diverse forskningsraporter, eviga essäer och "Thesenpapiere".

god morgon

det är nog kiva att vakna av sig själv kl. 05.30, inte somna om och efter ett tag frustrerat stiga upp. Koka espresso (för att man inte har en vanlig kaffekokare), som stänker över halva köket, och sedan upptäcka att kylskåpet visst innerhåller rom, gin, schweppes, öl och vittvin. men inte mjölk. satan.

Sonntagsgrüsse

Igår var det så vackert soligt i Berlin att jag övervägde att köpa ett par fina mocka-höstskor. Som tur gjorde jag det inte, utan slösade istället jag mina pengar på en ljusröd, överdrivet flickig kjol med rosett och ett par latex-leggings (på rea från American Apparel), för idag är det gråare än grått och regnigt ruskigt (=säker död för fina mocka-skor). På något sätt tycker jag så om lördagar. Jag och Boris (eller Boris och jag, borde jag väl skriva) brukar lördagspromenera genom halva prenzlauerberg och gå på mat-marknad. Sedan kan jag sällan hålla mig borta från alla söta småbutiker, varefter jag är trött och utmattad går hem och gnäller på att jag varken sportat eller studerat, "inte heller denna lördag, satan". Och sedan är det åter kväll.
Å andra sidan äcklar denna extrema lördags-konsumtion mig... att det är endast en lyckad lördag, ifall man spenderat sina små slantar på en latte machiato, släntrat välklädd genom staden och köptköptköpt extra god bio-ost och design-kjolar. Så wannabe-lifestyle-whore på något sätt. Läste en rolig essä om Berlin i en tysk konsttidsskrift 'Monopol' med rubriken "Människor, vill ni bara gå på bruch hela dagen?". Var på något sätt beskrivande för denna snäppet alternativa och kreativa stad som trots tappra anti-kommercialism-försök är beroende just konsumtion och kapitalism... de två största fienderna som berlinbor i äkta berlin-anda försöker protestera mot. Essän slutade med hur ansträngade det är att konstant leva upp till sitt eget rykte (de eviga festernas stad, där alla kreativa människor bor) och uppfinna sig själv på nytt (hitta på nya coola ideer, då de gamla spridit sig). Träffande sagt, tyckte jag!

Nåja, så blev det kväll och Leona och jag gjorde en linssoppa, som blev alldeles super god (utöver the ordinary curry, chili, citron, persilja, hällde Leona lite appelsinjuice och vittvin i den.. men riktigt lika magisk som Ida-Sampsas linssoppa var det ändå inte). Sen hängde vi över köksbordet och försökte hitta på ursäkter för att inte gå på Steffis fest, eftersom vi var båda alldeles slut. Festen var sist och slutligen alldeles roligt - Steffi (som var en liten känniläinen) hade reserverat en bars bakrum, skaffat en egen DJ och bjudit flera av våra studiekompisar (och sen känner jag ju många av hennes andra vänner också). Leona cyklade hem efter ett glas vin, jag dansade lite till De La Soul och "I like the way you work kid" (alltså 90-tals klassiker) och åkte sen hem med Bortsa och Gabi. Nu nu nu söndags-skriva på uni-kacka!

P.S. Tack för tipsen.. blev själv helt jätte "Sverige-är-ett-tufft-land" inspirerad. Till mitt slutliga urval kom 'Kops' på DVD (köpte också Jalla Jalla, men kunde inte paktetera in den - för jag ville ha den SJÄLV). Och i minnepinnen: Bob Hund, Veronica Maggio, Jens Lekman, the Cardigans, Fever Ray, the Knife, Frida Hyvönen, Anna Järvinen, Håkan Hellström, Lykke Li (som jag tilLs igår trodde att var norsk!), och ett par andra till. Tack Fanzu för Leila K. tipset. Lysnade själv på Electric på Spotify (sjuukt bra biisi), men fick inte tag på den. Där missade Steffi nog en av mukikhistoriens största och street-coolaste pärlor.

rippe pippeli

nå voi.. fanns ingen "Gossip Girl" på nätet. Men nu ny dag!

Steffi, en av mina närmaste vänner, har födisfest på lördag och tänkte ge henne en usb-sticka med lite svensk musik och sedan några svenska filmer (Steffi skall nämligen åka på utbyte till Göteborg i januari). Vad rekommenderar ni? Jag tänkte nu på de vanliga Säkert, Håkan Hellstrom, Anna Järvinen, Robyn.. men kommer ni på något annat? Och bra filmförslag?
puss

voi video

vissa dagar är riktigt pissiga. Från första början till bittra slutet. Detta var en sådan. Kort sammanfattning följer.. men riktigt kort, för sedan vill jag unna mig ett avsnitt av "Gossip Girl". Det är mera spännande än mitt prutt-liv.

1) Jag har sovit ganska oroligt under de senaste veckorna. Vaknar nästan varje natt den första gången omrking klockan 3, sedan typ 5 och ifall jag efter detta lyckas somna om igen kommer nästa "erika vaknar av sig själv" senast klockan halv sju. Ligger och tänker på alla ogjorda grejer jag måste plundra igenom den kommande dagen. Har alltså snäppet kortare stubin än vanligtvis.
Min rums-kollega - student och forskningsassistent (precis som jag) - kom idag in i vårt rum klagandes. Denna dag var det något om nån på jobbet som bett honom göra något han tyckte var fräckt, jag alldeles ok. Jag sade "Att du orkar ta allt så personligt". Sen var han helt sjukt sur på mig resten av dagen.

2) Boris är sur för att jag inte vill anmäla att hans bil är i mitt bruk så att vi får en gratis parkerinsplats. Han är nämligen inte inskriven i Berlin, och får stora böter ifall han tre år senare upplyser myndigheterna om att han visst bor här, men inte sagt ett knyst. Som om det vore mitt fel. Jag har ju inte ens körkort.

3) Träffade en ung, tjock jurist i min gamla snusk-kämppä som sade att han nog skulle föra grälet om vattenskadan till rätten (vi fick nämligen en räkning som hade tre nollor..) och att vi kan räkna med att det he1a kommer att dröja ca 1,5 år. "Man skall spela hårt mot hårt", sade han. Så så berättade han märkliga historier pm hur man pressar stackars hyresgäster i rättgången ifall de inte håller ihop.

Sen gick jag på balett (den märkliga tiden 21-22.45). Det var åtminstone trevligt. och nu, skall jag försjunka in i "Gossip Girl here, your one and only source... und so weiter".

dagens utmaning

Jag tycker det är så roligt då tyskar berömmer mig för min goda engelska (som ju nog inte är så imponerande i nordiska mått). Till exempel på min före detta arbetsplats som klädförsäljningstant för märket "fula kläder i kvadrat", tyckte mina kolleger att det var tufft att jag kunde sälja jeans "auf Englisch". Och då måste man säga att de ju inte största allmänhet var så begeistrade av mig ("Erika, nu var plastpåsen fel väg igen!"). En gång frågade klädaffärens största hagga Jenny om jag kan sjunga med i de englska Beyonce-låtarna som spelades i radion i vår butik. "Wow, du förstår ju vad hon sjunger!", utbrast hon.
Idag - då uni åter satt igång och jag fick träffa mina märkliga studiekompisar samt ett gäng ÄNNU märkligare master-gulisar - var detta med engelskan högt på tapeten. I min "teori-kurs" betonade docenten att detta ju är en svår teoretisk kurs. Svår literatur. "Och sen är TYVÄRR DET MESTA PÅ ENGELSKA. Alltså, jag försökte ju nog hitta alla tyska översättningar, men i flera texter gick det inte. Att typ tre av fem texter kan vara på engelska. Man skall alltså vara säker att man klarar av detta innan man anmäler sig".
Så tittade mina studiekompisar på mig och sade "ni är ju så bra på engelska där i Skandinavien" (för Norden har ju ingen hört något om). De fortsatte "alltså jag förstår när jag läser, men jag kan nog inte säga nåt". Till och med på jobbet blev en av mina smartaste och självsäkraste kolleger alldeles ställd när hon skulle presentera sin doktorsavhandling på engelska - detta i ett engelskt program hon sökt till. De flesta kände också stort medlidande med henne "Oj, stackars du, presentera på engelska". Och ja tänkte.. Hmm... you did not see that coming??

Att jag pratar tyska är dock självklart. "Det lär man ju sig". Sådana hälsningar från ett grått och regnigt berlin.

Lite sommarbilder i regnet. Leona får en födiskaka i augisti; jag och finska Laura fiilistelee till Robyn under Berlin-festival.

solen skiner i berlin..

... och jag sitter inne och skriver bort mitt dåliga samvete efter en vecka med fint och skönt vänskaps/familjumgänge och några, men tyvärr alltför få, akademiska framsteg. Nåja, inte gråta över spilld mjölk.

Tänkte igår under min 7-timmars resa på hur flygandet har ändrats sedan billighetsbolagen fick fotfäste i branchen. Diskussioner om vilken flygplansmaträtt man tycker om känns absurt avlägsna. I lågstadiet diggade jag flygplanets köttbullar. Ännu under gymnasiet fyllde man i sin specialdiet och så fick man ett ångande hett paket med "Kasvis" och eget efternamn. Nuförtiden kostar till och med vattnet - jag väntar på dagen då man inte kommer in i toaletten utan att visa sitt VISA-kort. Och sedan detta eviga spel med att boka under rätt dag och söka efter specialerbjudanden. Eller kolla att man bokat från rätt interernet-sida: Mitt flyg var 10 euro billigare då jag använde mig av "vertaa.fi" och inte "supersaver.fi". Sträckan Berlin-Köpenhamn-Helsingfors flög jag med SAS och kunde packa en lite större väska. Hemvägen Helsingfors-Riga-Berlin var med AirBaltic, som nuförtiden tar 30 euro extra för lastrumsbagage och 5 euro för "check-in at the desk"! Det absurda är att AirBaltics flygplan ofta är så små att också lite större handbagage åker in i lastrummet, och att man med väska i Berlin oberoende måste visa sitt pass och kontrollera att man gjort check-in:en online. Nåja, inför hemresan lämnade jag alltså några byxor och skor hemma hos mamma och pappa för att slippa mina extra avgifter. Och hur passagerarsäkerheten blir bättre av att man packar deodorant, parfym och smink i en mini-grip-påse förstår jag inte heller.

Här bild från tråkigt flyg och tråkigt väntande på världens tråkigaste flygfält Riga.

liten paus

jag vet ju inte ifall någon läser detta strunt "des Öfteren". Men nu är saken som så, att jag är på "minibreak" i Finland och tillbringar mina dagar i Alexandria alternativt forsthuset.. flitigt skrivande. Eller nåt. nåja, nästa vecka igen.

utvald kavalkad

här lite plick och plock från ett roligt, skönt och kulturellt veckslut. Jag har ju märkt att de flesta coola "bloggare" postar bilder om sina snygga stilval, nya outfits och sitt fabulösa liv i största allmänhet :)

Sammanfattning: vuxenpoäng för byebye-aldrig-mera-krabbis; minuspoäng för noll minuter essäskrivande. Men denna vecka skall jag vara flitighet personlfierad.

Hade alltså lärt mig en stor läxa och höll mig långt borta från ungdomlig alkoholkonsumtion under förfest hos tråkmåns-Daniel och därefter finska Lauras "Guttenberg (Tysklands försvarsminister) goes ghetto"-fest. Medan Boris drack gintonics, var jag moraliskt överlägsen med mineralvatten. Hurra! Lördag skönt chillande och shoppande, då jag och mitt parförhållande köpte likadana svarta jeans. På kvällen på två glas vin med Gabi och hennes skvaller-reporter väninna (som köpt en 8000 euros Hermes Birkin bag). Söndag ArtForum (konstmässa med stort antal gallerier för unga konstnader.. spännande) med Boris. På kvällen samlades Leona (som kommit tillbaka från en månads roadtrip i USA och ätit så mycket peanut-butter-chocolate-chees-cake att hon i slutet av resan måste köpa nya byxor), Lisa, kämpis-Kerstin och jag i Bar Laika i Neukölln och tittade traditionellt på Tysklands kändaste kriminalserie, som alltså kommer varje söndag.