ojojoj

kära barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det är svårt att skriva då man under en och samma vecka skall hålla två föredrag, lämna in två arbetsuppgifter och skriva en teoritext för en unikurs. Men efter denna tisdag har jag förhoppningsvis lyckats pressa fram hela högen uppgifter, och är en snäppet friare människa några månader framåt.. och så är ju Berlin som en sommardröm. Varm, full av liv och människor, spännande evenemang. Det är svårt att sitta stilla och skriva på sina uppgifter, då Norman ordnar grillparty och övergivna nöjesfältet "Plänterwald" öppnar för besökare. Historien bakom denna nöjespark är tragisk.. skriver mera imorgon. Och denna gång är det sant!

Bilden downloadad från prinzblogberlin

friday - Everybody's lookin' forward to the weekend, weekend

Rebecka Black - artisten bakom ungefär världens värst-roligaste sång - vet att man skall glädja sig för veckoslutet - "gotta get down on friday". (allra sannast blir orden i mitt favoritställe"Tomorrow is Saturday And Sunday comes after ... wards I don't want this weekend to end

(Copied from MetroLyrics.com)". Under "friday friday" kan man nämligen släppa sina tankar om prestationsångest och leka sommarlov. Mellan 20 och 30 grader i Berlin, det ni! Här kommer liten updejt i bilder. Mera senare! Hade egentligen tänkt raportera lite utförligare ikväll...men efter att ha bråkat timme med GoogleMail om lösenord är detta allt jag kan bjuda på!

Lördag och glass an der Kastanienallee.

Vin i solen gör glad. Jag tycker det finns något charmigt med att pimpla under dagen. Det känns lite som om man skulle protestera mot systemet, då man slappt betraktar massvis med lördagshurtiga människor promenerandes förbi med stora inköp. Sparsamma i maxi-förpackningar. Redo för den kommande arbetsveckan. Själv sitter man och slösar sina små slantar på pasta, glass och vittvin och tänker att man inte har en fin lägenhet, inte ett skåp, inga framtidsplaner, men åtminstone en cykel, roligt och pengar för vittvin :)
Denna polska Brille-Pior var en av mina närmaste vänner under München-utbytesåret. Eftersom vårt gäng råkade ha två stycken sociologistuderande från Warschawa med namnet Piotr döpte vi denna filur till Glasögon-Piort, den andra till långa-Piotr. I varje fall råkade Brille-Piotr vara i Berlin över veckoslutet på jobbresa.. efter att ha avslutat sina studier jobbar Brille-Piotr för NGOs i Polen och samarbetar med Berlin, vid sidan av sin doktorsavhandling (jessus så vuxet det låter..). Tyvärr hann vi bara träffas kort.. men skriver som sagt mera senare.

Brille-Piotr var inte den enda Berlinbesökaren detta veckoslut:

Som jag träffade med Elin

fina-land?

Det var en stämningsfull söndag i Bellushi's sport bar i Mitte, vilket säkert var den enda, eller en av de få barerna, som visade finalmatchen. Tyskland är ju trots ny ishockeyframgång en fotbollsnation, och de flesta vet inte ens att Finland är en stor segrare på is. "Oj.. är ishockey viktigt i Norden?", frågade vissa av mina kolleger. "Va, är det världsmästarskap i ishockey varje år? Vilka länder är bra på ishockey?".
Nåja. Baren var fullsmockad av finnar och svenskar, som skrek i mun på varandra "heja sverige" "Suomi suomi". Stämningen var god och det var nästan roligare att uppleva ishockey såhär - blandat gäng, alla utomlands - än hemma i Finland bland andra finnar. Lite stadionstämning i en bar. Efter att Sverige skjutit in ett mål under andra halvleken var vi deprimerade i klassisk finländsk anda och övertygade om att det nog inte kan bli bättre mera. "Igen förlorar vi. Alltid går det såhär". Typisk finsk uppgivenhet. Men se så fel vi fick!

Sen kommer man hem: Läser på nätet att segern har använts mot invandrare. Att flera fått höra elaka kommentarer. Några dagar senare läser man att Soinis beslut att inte delta i regering lett till ökad popularitet. Hur kan folk vara så dumma? En dag efter detta ser man att det blir nedskärningar i kommunernas utgifter. What the fuck? Trevligt land.

hormonkvinna

Det händer varje månad, och aldrig lär jag mig. Några dagar före "that time of the month" känner jag mig klassiskt PMS-ledsen och -osäker - är säker på att det är något grundläggande fel på mitt liv. En gång grät jag 3 dagar för att jag trodde att jag inte har vänner, en annan gång var jag hysterisk över en arbetsintervju. Denna månad var det missnöje med mina studier och mitt liv i största allmänhet. Hemsk prestationsångest. Även om jag efter "de röda niagrafallen" nu inte är lika katastrofalt PMS-ångestfylld är en sak säker.. jag måste jobba mindre. Om två veckor, efter möte med min nya chef måste jag säga att jag vill studera lite mera och jobba lite mindre. Det är synd att det är min nya chefs projekt som får lida - för det tycker jag ju mest om. Försökte faktiskt tala med min gamla chef ett tag sedan och säga att detta med tidskriften är ganska mycket, men hon var totalt oförstående.

Nåja. Jag kan inte förstå att dessa PMS-problem känns så verkliga varje gång. Efter 12 år av mens borde man dock känna sina besvär bättre?

das fahrrad

ojojoj... visst har jag många gånger tänkt att min käre vän Norman är en liten hippi som älskar att chilla och reparera andra personers cyklar. Och i dessa studer brukar jag tycka att hans studiestress är självförvållad, för det är ju inget herrens mirakel att evighetsuppsatserna blir ogjorda, ifall man helst bara vill rädda världen, ordna högläsningskvällar och bygga cyklar. Men igår räddade han mig.. Eftersom han visste att jag var en person utan ekologiskt fordon, surfade han på nätet och letade efter en cykel på ebay till mig. På onsdag övertygade han mig om att jag skall ringa numret och på torsdag åkte vi tillsammans metro till en turkisk familj i djupaste Neukölln för att kolla in cykeln. Jag hade hela tiden trott att jag babblat med en kille i min ålder, men det visade sig att jag niat en 10-årig pojke, vars föräldrars tyska kunskaper inte räckte till för telefonsamtal. Måste ha varit lite random, då jag i telefonen sade "Ursäkta, kan Ni upprepa adressen. Jag hör Er så dåligt". Summa sumarum: Cykeln är bra, jag är lycklig. Bara Boris tyckte att den var jätte ful och sade att jag inte har något öga för cykel-estetik. Jälva skit.

Sedan gick Norman och jag till Leona för att äta pizza. Och jag ensam vidare till Kreuzberg för att träffa Christina. Bra torsdag, alltså.

det är inte lätt att vara villaägare i dessa dagar

och inte är det lätt att vara studerande eller arbetstagare heller.

Märkte just att jag gjort ett större fel i min megalomaniska forskningsuppsats (hjärnan är en konstig konstruktion - tre veckor efter inlämning slog det mig plötsligt att jag har stoort problem i en av mina beräkningar). Jag jobbade ju som en galning och hade hoppats på ett gott vitsord som belöning, men antar att jag kan glömma det nu. Men nåjaa. Kanske vitsord inte är hela världen. Går på en ny forskningskurs för tillfället och märker varje vecka hur mycket min forskningsuppsats utvecklat mitt tänkande. Medan de andra kämpar med ganska fundamentala frågor, känner jag mig redan rätt självsäker.

Och visst är det spännande, då man under arbetstid tvingas sitta med sin gamla chef och formatera i word och kolla på kläder i online-kataloger (för henne!). Fast man har tusen andra saker man borde göra. Och då man försöker få processen att gå snabbare, får man höra att man är en otålig människa. Fast alla dessa uppgifter vore tusen gånger snabbare ensam. Pust pust på arbetslivet.

Hade rolig kisakatsomo med Lina och Anton igår.. jag kände att världen nog är på de godas sida, då sööta söta Oskar kom vidare! Hurraaaa!!! Da-da-dam

sommaren i city

... 1990, kommer du ihåg mej? Minns du vad som hände, minns du vad du sa när du träffade mig? Kommer du ihåg mig, 1990, sommaren in city, sjunger Angel, ungefär världens bästa sommarsång, tyckte jag och Jonna när vi var typ 15. Lite Hype-vibrationer i stilen och orden på något sätt.
Nu skulle jag kunna sjunga denna kärlekshyllning till Berlin (måste dock byta ut året mot 2011), som förvisso är en liten bitch till stad, men så älskvärd i dessa sommardagar. Visst tvivlar jag ibland på att beslutet att flytta till denna storstad var det riktiga, men detta veckoslut blev jag riktigt förälskad i sommaren och mitt liv här. Natten hos Leona blev lång, men slutade i klassisk Bermuda-tringel. Trots fest-villja och sommarnatt sjönk Julia, Leona och jag ner i de sköna sofforna och fick sällskap av cyklande Norman omkring halv två. Julia hade just haft intervju till en doktorandskola och var allmänt supernervös, Norman, som sällan dricker alkohol, blev salongberusad och babblig efter ett glas vin. Klockan fem, då vi talat genom kapitlen kärlek, sociologi och skvaller om bekanta, och övergick till den hemliga polisen i Syrien, gav jag upp och lade mig i Leonas säng. Vaknade omkring klockan 13 nästa dag, och promenerade med Leona till Hasenheide, som ju är en alldeles jätte jätte fin, enorm park i Neukölln (varför har jag inte insett det tidigare??). I mitten av parken fanns ett litet, småsnuskigt tivoli (som skall förgylla Neukölln-bornas vardag ännu några veckor till) och ett par elektropartyn. Det är just denna sköna Berlinblandning som gör parken speciell: turksiska familjer på picnic, ungdomar chillandes i gräset och de där obligatoriska elektrofestarna, som kommer med ansiktet klibbigt från nattens glitter och en öl i handen. "Ush vilka klischeer", sade Leona om glitterflickorna och -pojkarna. "Typsiskt Berlin, alá jag bara festar natten igenom och kommer i glam. Fast kanske jag bara är avundsjuk". Och så promenerade vi vidare in i Kreuzberg och kollade på gamla antika skåp, och jag hittade ett par jätte fina jag ville köpa. Reserverade ett från 1930-talet, som påminde om Bauhaus anda (180 euro),men som Boris tyvärr inte tyckte om (fan så den människan är omöjlig då det kommer till inredning och boende). Nåja, promenerade vidare längs med Landwehrkanalcoch log åt människor som släpat små gummibåtar till kanalen. Stämningen är på nått sätt fin: Livet i staden flyttas ut på gatorna och i parkerna. Man känner en viss avslappnad atmosfär jag inte upplevt i Helsingfors. På kvällen gick vi hem på fest till Normans vän Henrik, som efter sin magisterexamen i fysik insåg att detta med doktoravhandling, atomer och räknande inte är så roligt. Så han började spara pengar för en jorden-runt-resa istället.
På söndagen golfade jag för första gången i mitt liv. Enligt Boris var jag en naturbegåvning, men misstänker att han sade det för att få mig med på planen en gång till. Ifall min talang är ett faktum kan jag kasta mina samhällsvetenskapliga studier i komposten och förbereda mig på en klassresa i ordets sanna innebörd.

P.S. Jag måste till min förskräckelse medge att jag tycker att Lenas "Taken By Stranger" är en alldeles bra låt. Tyskland hoppas ju på att Lena skall göra schlager-historia och vinna två gånger i rad, vilket jag inte kanske inte tror på. Vad tycker ni om vårt bidrag? Det är ju lite fånigt att heta Oskar Paradise (personligen tycker jag ju att det namnet klingar bäst som ossu-possu, eller orvar steker bruna korvar :). Men jag har hört värre saker komma från mitt hemland. Och Sveriges bidrag är ganska pissigt. Fast artistens namn (Eric Saade) passar ju riktigt bra ihop med Finlands (Eric och Oskar, hahah).

fredagsirritation

Jag är jätte jätte trött på mitt jobb. Inte dock på hela jobbet i sig, utan på numret i tidsskriften jag kordinerar. För det första stjäl kordinationsarbetet massvis av min tid och smular sönder mitt sista år som studerande. För det andra stjäl det massivis av min mentala energi, eftersom jag ändå har ett visst helhetansvar. Kommunicerar med författarna, med förlaget, med tidskriftens chefredaktör. Räknar ut vad som måste lämnas in när. Lär mig att ta kontakt med "reviewers" (eftersom ju alla artiklar måste gå genom peer review förfarandet). Har traing sessions i förlagets datorsystem.

Satt mig i bibban på onsdageftermiddag och läste en text ca 3 timmar. Onsdag är dagen då jag genomgår en metamorfos och blir en fri studerande. Eller försöker genomgå, i varje fall, för jag känner mig ändå så främjad från mina unibekantas "sov till klockan 10"-kommentarer. Var underbart att kunna fördjupa sig lite, läsa i lugn och ro. Och då slog det mig att mitt studerande varit ett endaste ett slarv det senaste året, för att jag aldrig har tid att göra något ordentligt. I mitt nya projekt har jag ju bara 15 timmar, dvs två dagar, vilket leder till en ganska lämplig "Work-life-balance". Man lär sig mycket, men har tid för uni och studier. Tidsskriften får dock denna balans att stjälpa. Visst är uppgifterna intressanta, visst lär jag mig massvis. Men jag är ju ändå en ganska ung människa som hinner lära sig ett och annat om arbetslivet senare. Detta är ju faktiskt sista året jag kan ta längre pauser. Läsa bara för intressets skull. Blaah. Flydde på onsdagen alla glada och fria studerande och åt lunch med Gabi i det omoraliska Axel-Springer-mediakonsernens lunchrestaurang. Var alldeles amazing att kolla på alla välklädda businessmän och snofsjounralister, då människor på mitt jobb dyker upp i sociolog-looken med håliga skor och eländiga ylletröjor.

Nåja. Nu skall jag till Neukölln och känna mig ung, ansvarlös och somrig.

sett och hört

trots löften om förbättring åter ett par tysta dagar... skriver ju gärna på kvällen, men har varje dag denna vecka varit "on the Gogo". På tisdag "barnvaktande" jag hos Lina och Anton (citationstecken, eftersom barnen sov i sina sängar och jag på soffan), på onsdag kväll spelade min finska kompis Joonas nya jazzband i Kreuzberg och idag, torsdag, kollade jag på möbler i Ikea med Anton. Konserten överraskade mig... det var på något sätt "de unga musikernas glöd" som sken ur killarna, då de utmanade och belönade publiken med sina egna låtar. Joonas, som studerar jazztrummor i Berlin, har bjudit mig och Evilda till ett flertal konserter, och var jätte nöjd att jag släpade mig till sommar Kreuzberg igår. Dessutom var pianisten uppenbarligen en 19-årig kommande hotshot, som kvällen innan landat i Berlin efter inspelningar i New York.

Det blev inget skåp i Ikea, eftersom bilen inte startade. Åkte istället med Sbahn och spårvagn genom allra värsta Lichtenberg (hemskt höghusområde, som i sin Hagshaven-goes-DDR-look på något sätt är lite spännande) till Ikea på en "kolla in"-tur med Anton, medan Boris traskade hem tillbaka. Är alltså fortfarande en människa som gräver i flyttkartonger och Ikea lådor varje morgon. Efter snart tre år av "Erika i Berlin" lever jag som en Vagabond. Frustrerande. Är dock osäker på hur mycket jag skall investera i ett skåp. Å ena sidan är det väl på tiden att jag bor som en vettig människa, å andra sidan vet bara gudarna vad som händer med mig om ett år, då jag förhoppningsvis lämnat in min gradu. Inte vill man väl samla på sig för mycket ifall man oberoende kanske byter betesmarker? Och samtidigt: inte är det väl ett hem ifall man bor i flyttlådor.

P.S. Gårdagens smartaste kommentar: Erika: Kan du snälla städa undan ditt skräp. Hur svårt kan det vara att gå med det där skitet till roskisen?
Boris: Det är en skulptur, en installation.
Erika: Nähä. Sluta nu. Du är bara lat.
Sen visar Boris bilder han tagit på skräphögen och som han önskar ladda upp på sin websida. Hoppsan

Valborgsmässoafton i Prenzlauer Berg

vilken triumf

I metron påväg hem från folkfesten i Kreuzberg hittade jag det nyaste exemplaret av "Damernas värld", alldeles övergiven på sätet. Det är kanske ett tecken på nästa vecka blir bra? Var faktiskt väldigt lugnt dettta år i Kreuzberg: Ingen spärrad metrostation, inga poliser, ingen stenkastning - bara musik, glada människor och sol. Lite som etnofestivalen Faces, men i stadsformat och bättre. Hade gärna stannat längre, men duty calls. Jag antar dock att protesterna börjar senare... för två år sedan blev det nämligen ganska häftigt först omkring klockan 22.

Under dessa majdagar härskar överlag lite "allas krig mot alla". På förmiddagen smäller det mellan nynazisterna, vänster och polisen i nordost Berlin. Under själva valborgsmässoafton tampas den radikalare vänstern mot polisen i Friedrichshain. Och under första maj kvällen utbryter det som sagt ofta allmän oro i Kreuzberg, då jag misstänker att stenkastningen kanske inte är så politisk, åtminstone inte med en medveten politisk agenda. Här en liten Berlin-första-maj godbit.. mera imorgon. Nu måste jag göra min jobbgrej färdig och kolla på några unitexter. Dubbel-, rentav trippelsuck!

Konstert efter konstert i gatuhörnen. Här lite balkan-beat
Inte bara festande unga vuxna och tonåringar firade första maj. Jag undrar ifall man får fota främmande människor sådär bara?
Boris och Erika allvarliga efter morgonen tjurighets-städning. Erika ansåg att Boris inte kan städa badrummet och Boris var övertygad om att Erikas städtalanger inte räckte till för köket. Men sedan drack vi lite öl och allt blev bra.
Vi träffade Leona, Julia och Vera i parken. Leona beundrade min nya vuxna plånbok som jag fått av Boris mamma. Den är äkta leder, doftar gott och ser ganska fancy ut, tycker jag.
Efter en timme av tysk ska gick vi tillbaka till gatan. Jag sträckte armana högt i luften och tog en bild av livliga Oranienstrasse
Någon fiffikus hade dock märkt att man kan tjäna pengar på denna manöver. För en euro fick man klättra upp för stegen och fotografera för brinnkära livet!
Vilket folk gjorde.
Mera eller mindre seriöst
Leona och Susi skrattade åt det hela
Andra betraktade den festande massan mera skeptiskt

park chill

Efter min horror-upplevelse i "Galna Dagar"-Mauerpark har jag vidgat mina vyer i parklivet i Berlin. Det är som om vädret hoppat över våren och låtit sommaren ta över i denna stad. Har alltså tagit ledigt från unistress (lämnade in min megauppsats kl. 23.50 sista dagen) och njutit av livet i en hel vecka med mamma och pappa. Här en liten bildkavalkad! Skriver utförligare nästa vecka, eftersom första majfirandet snart brakar loss och jag före det måste skriva en liten jobbgrej färdig.. (på söndag. puust).

Norman i Volkspark Friedrichshain på långfredag.
Pretty crowded here too. men mindre turister än i Mauerpark ("die Turies", som man säger på god tyska). Dessutom har denna park en jätte rolig utomhus sommarbio.
Och man kan spela volleyboll

Har också sett Victoriapark i Kreuzberg med mamma och pappa. Vi hyrde cyklar och åkte runt i Berlin en hel dag... jätte bra sätt att få en helhelsuppfattning av denna stad som saknar en egentlig stadskärna. Vackert vackert vattenfall i motljus! Trots att flera av mina vänner och kolleger svärmat över den söta parken, var detta mitt första besök. Så blir man i denna stad: för lat för att åka bort från den egna stadsdelen.
Utsikt från den lilla kullen topp. Tornet tornet alltid det där TV-tornet.
Och tillslut en tuff parköverraskning. Det gamla flygfältet Tempelhof, som ligger alldeles i mitten av Berlin, stängdes för några år sedan och är nu en park för allmänheten. Som man ser är arkitekturen riktigt typisk 1930-tals stil, byggd under nationalsocialismens tider. Det var ju genom detta flygfält som Berlin fick livsmedel under den kända Berlinblockaden efter kriget.
På landningsbanan kan man nu cykla eller åka med rullskrinskor. Vid gräsmattan satt massvis med människor och grillade eller flög med drakar.