back in the business in berlin

Ville bara meddela att jag nog lever efter mitt Oktoberfest-veckoslut (ifall ni betvivalt detta faktum), men att mitt internet av nagon outgrundlig anledning vägrar fungera. Manja, som borde fixa detta, är lyckligt förälskad i en teknolog, och äter för tillfället mest citronkaka framför tv:n hemma hos honom, medan jag och Pia babblar hos oss. Dock utan internet. Eftersom Manja lämnade en liten bit av den supergoda citronkakan hemma hos oss är situationen i varje fall inte alldeles outhärdig! Nu skall jag fortsätta jobba - till den tyska arbetsmoralen hör inga blogg-pauser :)

tysta timmar

här ett kortkortkort inlägg innan jag hoppar in i bilen och aker iväg mot ett nytt land, nästan en ny kontinent. Viva Bavaria blir det detta veckoslut, med Oktoberfest, vänner och förhoppningsvis lite äkta sydtysk sol. Känns pa nagot sätt lite mystiskt att aka iväg till mitt första Tyskland, även om dessa trakter kring Alperna endast har spraket gemensamt med min nuvarande frizon. Nätt och jämt, dessutom: Tyskan i München är nog nagot av en värld i sig.

Har varit en hektisk vecka med verklig flytt, nagra riktigt langa arbetsdagar, nya projekt och extra krisbarn. Och därtill hjälpande (läs: innehaller även lite stridande) med Camilles avfärd mot Paris. Burit, packat och tvättat. Och varit ute igar med Pia och hennes kompis. Äshhhh, massor jag vill berätta. Skriver en vacker rapport pa söndag!

P.S. Parallellt med Finland-händelserna dog isbjörnen Knuts skötare i plötslig hjärtattack. Detta har fatt STOR uppmärksamhet i tidningar, framförallt skvallertidningar förstas.. blommor och allt för denna isbjörnsskötare. Har fatt följa med den härvan pa nära hall, eftersom Gaby och Karen är praktikanter vid skvallerblaskan Bild och statt och betrakatat de gratande damerna vid zoot dagarna i ända.

Das Leben der andere

Talade denna sommar under en ruskregnig lägerkväll med min kära sociologi-studiekompis och FDUV-kollega Roger om det trista faktum, att man bara kan leva ett liv. Detta samtal låter förstås väldigt banalt, men riktigt så simpelt var det ändå inte. Vår diskussion snurrade nämligen kring de olika inriktningar folk väljer, och hur man själv inte riktigt hinner eller vill hoppa med i flera livsstilar. Roger drömde om en dag som hutlös kapitalist, jag om en dag som politiskt dedikerad ung hippi. Eftersom Berlin är kontrasternas och mångfaldens huvudstad är möjligheten att turista i andra människors vardag nästan oändlig. Och av detta potential har jag utnyttjat mig skamlöst detta veckoslut, och med glädje därtill!

1) Fredag i "Schicki-Micki" snobbighetetns tecken: If I were a rich man... trala-la-la-la-la-laa. Dejt med Evilda och Elsa i min nyinköpta snäppet snyggare klänning, som lämpar sig för alla tänkbara finlandssvnska sammanhang jag i framtiden säkerligen utsätts för. Mitt livs första "pikku-musta" (utom att min klänning är mörkblå) - känner hur vuxenpoängen stiger! Träffade i varje fall Evildas vänner - en samling "äkta berlinbor" och "nyinflyttade berlinälskare" - vars konsumtionsvanor och val av klubbar definitivt understöder Berlins mera välbärgade sida. Var dock (ur ett sociologiskt perspektiv) alldeles intressant att se på hur dessa "privatskolebarn" smyger in i exklusiva klubbar som bara vissa utvalda käner till.. Jag och Elsa skålade muntert med vårt livs dyraste drink i handen och talade om en äkta "klassresa" :)

2) Blandad lördag: Efter trevligt mysig Prenzlauerberg-förmiddag med Evilda i billig sushis och det eviga väggmålandets tecken, trampade jag tillbaka till Camille och Karen i Kreuzberg. Plan: Dansa salsa! Tog oss till ett verkligt tufft ställe, där människor i alla åldrar och ur de flesta kontinenter svängde stiligt på höfterna. Blev uppbjuden ett par gånger, men eftersom mitt salsa-dansande begränsar sig till noll lektioner, var jag inget strålande kap. Parallellt med salsa-dansandet löpte i källaren en RnB klubb, med äkta "welcome to the ghetto"-stämning. På hemvägen cyklade vi förbi två killgäng som slog näsorna av varandra.

3) Söndag i de populariserade subkulturernas värld: Graffitikurs för ungdomar i åldern 16-20 på jobbet, hade lovat ställa upp och hjälpa med praktiska arrangemang. Var i varje fall väldigt intressant att höra om denna konstforms historia och utveckling, estetik och teknik. Var som om en alldeles ny värld öppnat sig för mig (Ganska klassiskt, egentligen: Ju mera man vet, desto tydligare framträder den egna kunskapens gränser). Fick bland annat lära mig att graffitin kommit sent till Västberlin (1983 - till Öst väldigt begränsat). På grund av stadens slutenhet fick den berlinska graffitin under 1980-talet främst nya impulser av utländska konstnärer (Paris&Amsterdam), som ville utföra olika verk på Berlinmuren. Killen som är ansvarig för kursen har varit med ändå sedan tidernas begynnelse, och talade mycket om graffitins rytm. Handen som målar rör sig utan paus i ett visst tempo, bokstäverna och bilderna binds samman som rörelser i dans. Och sedan tränades det i att måla i takt till en beat i bakgrunden. Efter detta loppis med Claire och Camille, samtidigt som en techno-fest löpte i parken bakom loppisen!

4) Måndagsbesök i det judiska museet - super bra och pedagogiskt upplagd utställning om judar i Tyskland (tyska judar) under de senaste 1000 åren. Innebar allt från kultur, kända konstnärer, förföljelser, judiska kvarter i olika tyska städer... Var inne i museet i tre timmar och hann bara se hälften. Även här ser jag bristen i min egen kunskap - vet verkligen lite om judendomens historia. Och önskar för tillfället lite att jag fick turista mera i denna spännande värld!

För tillfället lust att läsa mera om judendom och graffiti, men måste jobba, avskedsfesta mig med Camille och flytta... åh denna tidsbrist!

söndag i Prenzlauerberg

barn, bättre, bäst

Att mitt lilla bloggande kan fungera som någon sorts terapeutisk, halvöppen dagbok hade jag i ärlighetens namn (ganz erlich, also) inte räknat med. Kom dock alldeles nyss tillbaka till Karens och Camilles stora Kreuzberg-trea - till min privata, gula existens - från en evighetslång dag, som egentligen kändes som en intensivt händelserik sekund. Vill greppa och ordna dagen, placera den i ett fack - och vill märkligt nog göra det i min blogg. Sammanfattningsvis kan jag redan nu avslöja att ordet barnslig är ett uttryck jag gärna använt mig av idag. Upprepade gånger.

Efter att jag i en timmes tid tryckt på snooze (och tänkt: diese schlummer-funktion ist doch gar nicht sinnvoll, sollte unbedingt aufstehen - vardagsfraser flyger omkring i mitt huvud på tyska på morgnarna) lyckades jag dra på mig ett par verrare, yllesockor, min tjockaste tröja och stiga upp till en iskall lägenhet. Även om denna förmiddag inte var lika solig som igår, då jag cyklade genom ett fräscht Kreutzberg till simhallen före jobbet, gick det på något sätt an. Tog tåget till min Prenzlauer-lägenhet, filade lite på mina blivande grälla orangefärgade ränder (som skall löpa längs med flera väggar), babblade med kämppis-Pia (som är super!!) och cyklade till jobbet. Där tog denna dags "barnslighet"-tema sina första staplande steg, nämligen under min arbetsplats traditionella "Teamsitzung", som äger rum varje torsdag.

Har vid upprepade tillfällen tyckt att arbetslivet är den ort, där vuxna människor tillåts bete sig som små barn i snäppet mera civiliserad skepnad. Denna insikt slog mej första gången rakt i ansiktet under min sommar som närvårade i ett ålderdomshem, där flera av de andra vårdarna av princip vägrade hälsa på varandra. Eller undvek att sitta brevid varandra under möten. Och grälade passionerat då det diskuterades huruvida man bör vädra rummen under förmiddagarna eller eftermiddagara. Eikä siinä vielä kaikki: Även roskisar, fick jag lära mig, kan leda till allvarliga konflikter: När egentligen bör roskisarna tömmas - på morgonen eller på kvällen, det är frågan. Rena rama dagisfasonerna.

Under dagens personalmöte i socialcentret var stämningen först vänlig, sedan något dramatiskt ilsken: Exempelvis det allmänna kökets några kaffekoppar och extra roskisar spelade en stor roll. "Varför är det alltid jag som måste rädda läget?", undrade flera. Och alla var enskilt fullständigt övertygade om att just de var de som mest gick över gården till den allmänna roskisen. Även diskmaskinen var stort föremål för debatt. Vi skall inte ens gå in på hur passionerat den kommande ungdomsfestens avslutningstid försvarades, och tjurades om, och avbröts, och tjurades ytterligare för att det avbröts. Fraser som "jag är absolut av annan åsikt" och "du brukar alltid tycka så och därför måste jag inte lyssna" och "nähä, sade jag inte alls" var i flitigt bruk. Jag och en annan praktikant, Rebecka ( som för övrigt är väldigt sympatisk), sneglade på varandra halvt besvärat, halvt roat. Och efter två timmars intensiva meningsutbyte var mötet över, och sedan var alla åter bästa vänner. Sådär bara. Alldeles märklig organisationskultur, kan jag bara konstatera. Plötsligt var klockan tre och själva ungdomsverksamheten började, och efter detta stod jag fyra timmar i det omdebatterade köket och bakade pizza (die Pizza, inte das, lärde jag mig) med några barn i taget. Var ett bra sätt för mig att i lugn och ro få umgås med dem, lära mig deras namn (vilket är en annan femma, eftersom jag sällan hör skillnad mellan de olika bokstaverna), ja, bara babbla på, även om flera under de senaste veckorna varot ovanligt trötta. Då Ramadan firas, fastar många ända in till kvällen och har sålunda inte ätit något sedan dagen innan.

Känns lite som om jag vore berusad hela tiden: Så mycket på gång, så snabba vändningar, att jag fullständigt tappar helhetsuppfattningen: Samtidigt som barnen kommer nära och kramas på ett helt annat sätt än finska barn, höjer de också knytnäven direkt om något irriterar. Stöter på en helt annan typs problem än de jag med min finlandssvenska, tölöbetonade skolbakgrund är van vid. Fick till exempel veta att en av mina duktigare kolleger endast jobbar här för att staten gett honom en viss mäng socialtimmar som straff, istället för fängelse alltså. Killen ifråga hade hämnats på någon som anfallit hans lillebror - lär vara typisk hämd i konflikter mellan familjer i Kreutzberg. Träffade idag den första föräldern; en mamma som kom efter sina barn från lokalen efter att vi bakat färdigt. Eftersom det äldre syskonet har betett sig dåligt både i centret och skolan, talade vi en timme om barnens förhållanden hemma, i skolan och fritiden. Och mamman berättade att hon är arbetslös, att barnet i fråga råkat ut för sexuallet utnyttjande av en släkting i tidig barndom och att barnet för tillfälle kan vara så våldsamt att hon är rädd för att gå nära. Och efter detta om sin egen bakgrund och sina egna dåliga familjeförhållanden. På något sätt så klassiskt exempel på hur sociala problem hopar sig över generationerna, och hur socialskyddsmyndigheterna inte lyckas ingripa, trots att mamman befarar att hennes barn är i självmordsrisk. Var ganska hemskt att höra. Antar att jag tyvärr vänjer mig snart. Och som tur är de flesta barnen väldigt livsbejakande.

Var efter detta på museum med Camille - på torsdag är det gratis museidag, samtidigt som museerna har längre öppet. Riktigt demokratiskt tycker jag! Var skönt att bara i all stillhet blicka över klassiska 1800-1900-tals samlingar med naturalism, realsim, impressionism och expressionism i spetsen. Speciellt expressionism har jag länge varit lite svag för. Trivs med de starka accenterna, dramatiska färgerna och den dystert ljuva stämning som flera av målningarna förmedlar. Camille kan dock vara något av en missunsam jävel, och tackar min lyclige skapare för att jag under de senaste dagarna tillbringat lite tid med henne. Eller närmare bestämt undvikit hennes tjuriga sällskap. Var t.ex. igår i en mysigt söt, lägenhetsaktig bar med Evilda och Elsa, och har dessutom börjat en Thaiboxing-muskelstyrka-kurs med Gaby (även om jag egentligen söker efter dans). Blir lika förvånad när jag stöter på positiva och vänliga människor, eftersom jag på något plan vant mig vid Camilles ständiga behov av att jämföra sig med mig och sedan snäsa. Häromdagen slängde hon åter dörren rakt framför näsan på mej, eftersom hon upplever att jag kommer bättre överens med hennes kämppis än hon själv. På lördag blev hon sur för att jag orkade jogga längre än hon. Idag sade hon att hon aldrig får uppmärksamhet då vi är tillsammans och att det är mitt fel att hon känner sig skit över sitt liv. För att jag pressar henne konstant. Även om mitt Prenzlauerberg-rum inte är fullständigt fördigt vill jag flytta bort. Orkar inte vara omgiven av en människa som bara tar ut sin ilska konstant.

spralligt värre

Här följer en kort rapport, eftersom tid är en begränsad enhet och alla de uppgifter jag måste sköta nästan oändliga. Nja, kanske inte riktigt så radikalt, men ändå.

Idag om några timmer inleder jag min tredje arbetsdag. Vill använda mig av mina känselspröten ett tag till, innan jag fäller den avgörande domen: najs eller bajs. Hittills har mina två små praktikdagar varit en överväldigande positiv upplevelse, samtidigt som jag lugnt kan konstatera att kulturkrock och kulturshock inte är konstlade uttryck. I detta sammanhang kanske de mest beskrivande orden. Kulturshock, i den mån att jag i jämförelse med både arbetsplatser och studier i Finland eller framförallt München inte stött på en så vänligt avslappnad stämning tidigare. När arbetsdagen är färdig klappar vi varandra snällt på axeln och önskar varandra en trevlig kväll. Ler snällt i cafeterian och äter glatt med varandra. Trots att de flesta är stressade och har en hel del projekt på gång.

Kulturkrock i den bemärkelsen, att de flesta barn och ungdomar (och även flera av dem som arbetar på centret) har en äkta "Multikulti" bakgrund. Som min nya praktikantkompis Tuba: en söt muslimsk flicka i Oskars ålder som utför en 1-årig praktik vid min enhet. Hon är tredje generationens turkisk tysk, uppvuxen i Kreutzberg med föräldrar som är långtidsarbetslösa. När Tuba gick i lågstadiet ville föräldrarna dock flytta bort från Kreutzberg till västra Berlin, eftersom grundskolan i Kreutzberg är något av framtidslös. Och på grund av detta klarade Tuba sig i en västberlinsk skola ända till gymnasiet - nästa år skall hon söka till uni. Detta har ingen annan av hennes gamla Kreutzberg-kompisar klarat av. Även de ungdomar jag träffade igår platsar perfekt i socialpsykologins teorier om migration och integration. Till exempel söta Abdul, som är 15 år, uppvuxen i Berlin och har 10 syskon, av vilka vissa flyttat tillbaka till Libanon. Han vill bli polis och tycker att jag absolut inte skall arbeta i ett café eller en bar efter att min praktik slutat. "För där är alla bara berusade och kanske elaka mot dig, eller så försöker de poka dig. Jag säger det bara. Du skall nog fortsätta med ungdomar". Eller Omar, 10 år, med turkisk bakgrund, som bråkar med Abdul om huruvida arabiska eller turkiska är ett bättre språk. Och undrar varför jag inte kan prata tyska med turkisk accent (vilket jag nog sannolikt kommer att göra efter dessa månader). Och sedan pratar vi lite om nationalsocialism och om att Hitler nog inte alls är cool. Överhuvudtaget.

Är spännande, men märker att auktoritet är bundet vid språk. Svårt att trovärdigt be någon ta de andra barnen i betraktande, ifall man inte kan säga det rätt. Alla konversationer löper dessutom super snabbt med en turkisk-arabisk-tysk-slang, som mitt borgerliga München-språk inte riktigt behärskar. Men vänta bara. Dessutom har jag ju Abdul på min sida!

tummen mitt i handen (men ingen käpp i reven!)

Känslan av att man just övervunnit sig själv är förhållandevis stor, när man står och förhandlar om färgmöjligheter och potentiella målarredskap i Tysklands K-Rauta, d.v.s. OBI, på tyska. Och därefter släpar hem litervis med färg och en billig papperslampa, trots att halva magen klassiskt krampar i mensens och niagrafallens tecken. Efter detta tackar man sin lyckliga skapare för att man har kompisar som räddar en i nöden. Och för att Burana är uppfunnet!

Jag inser att Simone de Beauvoirs analyser om den kvinnliga kroppens bristfälligheter anses vara föråldrade och essentialistiska - men stundvis, när man befinner sig i OBIs kundtoalett nästan spyende, känns de sällsynt träffande.

Träffade idag min andra "Mitbewohnerin", Pia, som för tillfället sitter hemma och transkriberar sina intervjuer för sin gradu. Hon undersöker de sociala nätverk som högtutbildade migranter i Berlin lyckats skapa - ett intressant tema det knappt finns någon tidigare forskning kring. Gav på alla sätt ett sympatiskt och lugnt intryck, vilket säkert fungerar bra i kobination med Manja, som (om möjligt) babblar på ännu mera än jag! Börjar inse att "this is it" i takt med att den illgröna färgen sprider sig längs med väggen. Inte enbart en turistresa, utan faktiskt ett helt år.





(Målade i underbyxor eftersom min 20 kilos packning inte innehåller något jag vill offra i klumpighetens och klottandets namn. Eftersom tidigare generationers arkitekter i Berlin-hus uppenbarligen inte varit experter på värmeisolering, kan man tyst för sig själv föreställa sig hur kallt det var!

Är nästan lite fantastiskt att fundera över internets potential till self-help - detta om något visar hur vardagskommunikation och traditionellt utbyte av tips överförs till anonyma och lättillgängliga kanaler (för dem som har internet, vill säga). Då jag för några dagar sedan önskade bekanta mig med väggmålandets fantastiska värld, var min första tanke inte "Lina och Anton har under den senaste tiden målat en hel del, pappa likaså", utan "vilka sökord skall jag använda på google för att smärtfriast hitta nåt bra". Oberoende av tema och problem finns det nämligen alltid några diskussioner man kan hoppa med i eller dra nytta av, gäller datororer, mp3-spelare eller väggar. I denna väva läste jag genom Suomi24-diskussion som "Sinkkunainen" initierat, där en ensam kvinnas målande både uppmuntrades och förvarnades. Och jag lärde mig att det är viktigt att dra bort tejpen så snart man är färdig med väggen, annars kletar och fastnar den lätt!)

Tyska tidningstankar

(Märker att mina mera eller mindre innovativa rubriksförslag påminner om övningar i introduktionskursen till nordisk litteratur: Först skall det lekas med assonans, snart skriver jag allt i form av allegorier.. urk!)

Hösten har detta år inte kommit vackert krypande till Berlin med fräscha morgnar, en viss skärpa i luften eller djupblåa kvällar. Inte ens de traditionella höstfärgade löven, som alla lågstadieelever tvingas skriva små dikter om, eller doftljus, som jag envist köper i Ikea, förekommer. Nej, såhär gick det till när Berlin förvandlades till en grått värre, kall stad: En dag joggade jag i parken i brevid Treptow hamn och Spree i shorts och svettades som ett litet svin mitt i öknen. I brist på lysande orienteringsförmåga sprang jag för långt och befann mig plötsligt mitt i ett av de största monumenten som byggts till sovjetiska soldaters ära. Jättepelare, vallar, lummiga träd och allra högst en kolossalt stor soldat - läste att monumentet byggts i två års tid och invigts 1949. Något imponerad promenerade jag vidare, tänjde i solen, lyckades pressa ner mig i spagat och tänkte att detta nog är livet. Och efter denna dag blev det - utan någon som helst förvarning - plötsligt kyligt. Och så blåsigt att mitt cyklande känns som en kraftansträngning, där fingrarna fryser och faller av. Min finländska identitet trogen hade jag släpat med mig fyra byxor, tre tjocka tröjor och två jackor, som jag och Camille systerligt delar. Under min första, soliga Berlin-vecka kändes detta något löjligt - nu som en genial insikt. Utan min viking-mentalitet skulle Camille knappt klara sig, eftersom det enda hon i byxväg äger är två små söta, franska shorts.

Har under de senate dagarna tillbringat förhållandevis mycket tid med Camilles kämppis Karen och hennes journalistvänner. Har därför diskuterat tidningar, bra artiklar, skrivande, framtidsdrömmar, politik och kultur till lust och leda. Och tvingats att koncentrera mig till det yttersta, eftersom alla talar så förbannat snabbt. I Karens och Camilles stora lägenhet finns det dagstidningar spridda i högar i alla hörn; så att de understa nästan ruttnar. För mig är det spännande att jämföra nyhetsflödet, sättet att skriva och layouten mellan Finland och Tyskland - orkar på ett helt annat sätt dyka in i dessa aktualiteter, när jag inte ruvar i bibban med högar av sociologiska artiklar. Karen har nyligen blivit intagen till Axel-Springer förlagets journalistutbildning (förlaget ger ut en betydande andel av Tysklands tidningar, bland annat die Zeit, die Welt, Bild och massvis med tidskrifter), och känner en enorm press över att inte vara tillräckligt bra eller intellektuell. Till den grad att hon blockerar sitt eget skrivande med extrem självkritik. Ganska klassiskt dilemma egentligen: Det är förhållandevis skönt att drömma om framtiden och ett roligt yrke. En annan femma blir det väl sedan att konfronteras med sina drömmar, och tvingas realisera dem. Och befinna sig i en grupp, där alla har samma ambitioner. Var igår hemma hos en av Karens kurskompisar Gaby, som är den absolut roligaste männika jag träffat på länge. Hon klippte mitt hår kort, samtidigt som vi babblade om hennes praktik i Argentina, att göra slut med långvarig pojkvän och jämställdhet i tyska arbetsplatser. Eftersom hon är från Bayern har hon dessutom ett intressant perspektiv på kulturskillnader inom Tyskland.

Jag tycker att Berlin är coolt och lite alternativt. Åt exempelvis en vegetarisk söndagsbrunch igår med Elsa och Camille i ett mysigt café, som beskrev sig som ett kritiskt rum för vänstertänkande. Enligt klassisk progressivitet och inkomstfördelning, fick man betala för det man ätit på basis av egen ekonomisk situation, det vill säga allt mellan fyra och åtta euro för det stående bordet som bestod av massvis med olika tapas-rätter. Jag valde summan 5,50, eftersom jag studerar, men inte är alldeles "pers auki". Hmmm, tyckte mig dock vara lite omoralisk, kanske sex euro ändå varit bättre?

Känns ändå lite förvirrande och motstridigt, då all denna alternativitet med vänsterbrunch, mysiga barer och fina loppisar på något sätt ändå är bunden till konsumtion. Hmmm.

Deutsche Bank - mein bester Freund

Att öppna bankkonto i Deutsche Banks framtidskontor på lyxiga Freidrichsstrasse är en helhetsupplevelse: Samtidigt som man uträttar sina ärenden kan man nämligen passa på att shoppa lite i den exklusiva butiken, ta en tupplur i solnedgången vid palmerna eller bara röra sig elegant i den flotta lokalen. Ifall rådgivning förkommer, vilket det i mitt fall gjorde, sker detta i Deutsche Banks "kundcafé", där man gratis får avnjuta en liten latte eller två!

Eftersom jag varit en slarvig människa, och i München glömt att stänga mitt konto, fick jag till min stora förvåning veta att jag är skyldig Deutsche Bank straffböter, närmare bestämt 60 euro. Deutsche Bank är lyckligtvis en barmhärtig vän, och förlät stackars Erika. Alles klar!

Vet inte om jag skall skratta eller gråta - så här blir det sedan när tyskar försöker vara moderna. Ser riktigt hur min elitistiska "norden-är-bäst-och-stiligaste" snörper på näsan åt dylika fånigheter!

turisternas turist

Konstutställning i Berlins kanske kändaste (det vill säga turistvänligaste) sqat, samt lite annat flum.

Måste tyvärr medge att mitt intresse för fotografering lite vuxit i och med min fjantiga blogg (plötsligt börjar man se världen genom bloggens ögon...huj så skämmande). Eller alternativt: För att jag inte är omgiven av Mikaels fina bilder, och inte kan jämföra mig. Funderar på att köpa en digitalsystemkamera, för att med kamera bättre kunna fånga det ögat ser. Tycker att min kamera, trots mina tappra försök, inte riktigt lyckas skapa tredimensionalitet i bilderna, eftersom ljuset "blir fel" och kontrasterna mellan färgerna stora. Samtidigt kan man inte kontrollera bländaröppningen och slutartiden. Plötsligt inser jag vidden av Mikaels ord, då han gnällde över dåliga linser.

padam-padam-padam

mitt hus, min dörr och mitt fönster:

no woman, no cry

Då den tyska byråkratin bäst kan jämföras med ett djungelspel, fyllt av olika regler och varierande strategier, kan jag härmed stolt meddela att jag, hurskas ja siveä Erkki, klarat av steg nummer ett och idag skall förflytta mig mot nya nivåer. Detta glädjens budskap innebär alltså att jag inte mera är en bostadslös kassi-Alma. Efter denna dags besök hos diverse myndigheter borde jag dessutom vara "flickan som är anmäld till staden" och "flickan som har ett tyskt bankkonto" (nu är ni avudsjuka, eller hur!? ;)

Har under de senaste dagarna förvånats över mitt lugn och över min glädje att bara cykel-chilla omkring för mig själv (även om jag på eftermiddagarna och kvällarna alltid träffat Camille och olika sammansättningar människor). Brukar i Helsingfors springa omkring som en yr höna, sätta upp alltför höga målsättningar för mig själv och känna mini-ångest ifall jag måste tillbringa mina Mejlandskvällar utan Tölögemenskap. I denna villervalla av hemma-aktiviteter och personliga såpoperor var det alltså ganska bra att välja knappen "omstart" och kastats in i en miljö, där jag tvingas bygga om allt från noll. Och bara se vad som händer.

Hade dock ganska svårt att somna natten mellan tisdag och onsdag, efter en super kväll i Freidrichshain med Elsa, Camille och Alex och några mojitos. Tänkte på de eländiga rummen i de ännu eländigare kollektiven, vred mig fram och tillbaka i sängen, hörde Jonnas ord om "rulltrappsspelet" klinga i bakhuvudet: Väljer man för snabbt möter man kanske, frustrerande nog, något bra senare; väntar man för länge har det goda redan seglat förbi. Åh, denna ambivalensens guldålder - har man nästan lust att tillägga. Och på förmiddagen nästa dag bestämde jag mig för att bota min inre "i valet och kvalet"-situation, för jag är ju ändå, i motsats till Hamlet, en handlingsmänniska, som inte njuter av att förkovra sig i tidens nycker. Resonerade ungefär såhär: Nu fan anamma får det vara slut på detta eviga surfande efter det perfekta kollektivet, nu väljer jag det jag hittills tyckt bäst om! Och så hoppade jag hastigt och lustigt (eller ganska trögt egentligen, efter konsulterande samtal med Camille, Chris och pappa) på cykeln och rullade fram till Prenzlauerberg till Manja och Pia. Var dock vid upprepade tillfällen säker att slutet är nära, då jag balanserade mellan bilarna i Alexanderplatz jättekorsningen - är nog dags att köpa hjälm.

Lägenheten känns dock för tillfället som ett super beslut: Babblade i det orangeröda köket i flera timmar med Manja, som ursprungligen är från Dresden och studerar arkitektur. På något sätt en hjärtligt söt människa - lovade hjälpa mig med dittan och dattan. Och var dessutom gulligt nervös, eftersom hon skulle på dejt någon timme senare. Pia har jag ännu inte träffat, men vetskapen om att hon studerar sociologi antyder att hon inte kan vara alldeles katastrofal :) Skall imorgon åka dit pånytt för att måla en vägg vit och en annan grön. Var så lättad, att jag firade mig själv med massvis med sushi.

Annars allt bra: Mellan mig och Camille är stämningen lite lugnare. Blir dock fortfarande något fruktansvärt irriterad, då hon överför sitt eget illamående på mig i form av eländigt snäsande över små deltajer. Och tjurar och skriker ifall jag inte vill sporta med henne (med resultatet att jag har sprungit, simmat och cyklat till led och lusta. Märkte igår i simhallen dock att alla texter först stod på turkiska och sedan först på tyska, intressant!!). Har dock också gjort alldeles roliga grejer tillsammans: skall ikväll på en utställning och sedan en konsert! Hurra!

it ain't easy...

Har inte haft en riktigt ledig vecka på flera år egentligen, och njuter därför något otroligt av mina lugna 7 dagar i Berlin. Nästa veckas tisdag börjar min praktik nämligen. På morogonen surfar jag på lägenhetssidor och försöker hitta något intressant; på eftermiddagarna fixar jag praktiska grejer och flum-cyklar upp och ner längsmed gatorna - och tappar bort mig med fem minuters mellanrum. Har varit i Berlin redan tre gånger tidigare, och under dessa kortare besök upplevt både ängslighet och fascination för de livliga gatorna och de självsäkra människorna. Kände mig därför igår som århundradets största cykelhjältinna, när jag ensam på kvällen trampade genom halva Östberlin, för att se ett ledigt rum i ett kvinnokollektiv. Åkte längs en stämningsfull kanal i Kreutzberg fullspäckad av små restauranger och fortsatte sedan in i det livliga Mehringdamm, för att till slut vika av vid en lugnare sidogata. Kvinnokollektivets hus var småsött beläget vid en mjuk innergård; lägenheten bestod av fyra långsmala våningar med en vackert blå trappa i mitten och ett färggrannt gult kök i bottenvåningen. Själva intervjusituationen dock något obehaglig, även om min inre nyfikehet tillfredställs av att småkika in i andra människors vardagsliv. Satt där tillsammans med tre andra "rum-kandidater" och försökte framställa mig så lättsamt intressant som möjligt, medan de fem kvinnorna betraktade mig och de andra måttligt ointresserat och ställde några passivt kritiska frågor. Såg på en lista att kollektivet redan haft ca 10 andra potentiella inflyttare kvällen innan..heheh.. tror dessutom att jag var för babblig och, märkligt nog, flickig, i deras ögon. Eftersom kvinnorna ser sig som "eine kleine Familie", skall man varje vecka betala 25 euro i en gemensam kasssa. I ärligheten namn är jag inte alls säker på att jag vill spendera 100 euro/månad (utöver hyran) på gemensamma måltider - lite gemenskapstvång liksom. En av de två andra kandidat-flickorna verkade dock super trevlig, och träffar henne säkert över en kopp kaffe eller två senare!

Nu skall jag snart cykla iväg till en fotoutställing. På eftermiddagen träffar jag kanske kanske lite finlandssvensk kontakt ;) Måste dock först i form av en lista gnälla högljutt i internet. Att gnälla högt " In Real Life" är nämligen fullständigt otänkbart, när man delar rum med en snäppet överkänslig människa.

Därför är Camille arg på Erika:

1) Camille ringde och bad Erika köpa en viss sorts frukostflingor till henne, men Erika uppfattade tyvärr inte detta (eftersom det hördes så mycket brus i bakgrunden). Då Erika vänligt erbjöd Camille sina egna, nyinköpta Bran Flakes dög detta inte, eftersom Erika ju borde förstå att Camille bara kan äta en sorts flingor. Nu måste Camille själv gå till den Supermarketen hon svimmade i, och därför är rädd för, och detta är självklart Erikas fel.

2) Camille ville komma med och se på kvinnokollektivet med Erika, men kan inte, eftersom hon har så ont i hjärtat och lungorna. Det är Erikas fel att Erika inte kunde omboka tiden (en timme innan det hela skulle äga rum).

3) När Camille berättade om sin rädsla för att cykla (eftersom det känns så konstigt i hjärtat), visade Erika, enligt Camille, inte tillräckligt starkt att Erika tror på Camilles sjukdomstillstånd. Det syntes i Erikas ögon att hon inte fullständigt trodde på allt Camille sade. Camille är också arg på Erika för att Camille inte kan göra något på fritiden (på grund av att hela kroppen, och framför allt andningen, känns konstig).

4)Erika frågade ifall Camille vill hitta på nåt på eftermiddagen. Camille blir sur för att Erika ju borde förstå att hon mår dåligt. Då Erika planerar att träffa andra bekanata är detta dock det elakaste Erika kunde göra - Camille smäller ytterdörren rakt i ansiktet på Erika.

5) Camille har tappat bort reservnyckeln till cyklarns lås. Hon är arg på Erika för att hon gett Erika den stora, "riktiga" nyckeln, som hon vanligvis brukar ha.

Summa sumarum: Erika försöker ta så lite plats som möjligt. Och vara så tyst som möjligt. Men är hon för tyst är det också fel. Gäller att hitta balans, alltså!

söndagscykel

ich bin so cool, ich bin so toll

Igår har jag sammanställt en vacker presentation över mig själv och förberett en liten reklamspot, där det framgår hur sällsynt kulturell, underhållande och flexibel jag är. Faktiskt, och fantastiskt intellektuell dessutom. Riktigt ljuvlig, alltså.

Detta innebär att jakten efter bostad, eller närmare bestämt efter ett rum i ett kollektiv, har börjat. Till skillnad från Helsingfors, är dessa WG:n (Wohngemeinschaft) en av de vanligaste formerna av boende för unga människor, i den mån att hela ansökningsprocessen blivit fullständigt institutionaliserad: Då ett rum i något kollektiv råkar bli ledigt annonseras det på en WG-sida för Berlin (www.wg-gesucht.de, till exempel), där potentiella och desperata kandidater som jag sedan plöjer sig igenom hundratals olika möjligheter och ställer sig kritiska frågor. Var vill jag bo, med hur många människor, hur stort är rummet, hur hög hyra, vill jag bo med både pojkar och flickor, osv? Sedan ringer man runt som en yr höna, skriver otaliga smålustiga mail och försöker framställa sig själv i ett så fagert och positivt ljus som möjligt. Och hoppas på att bli omtyckt; man får ju inte glömma intressanthetsfaktorn - "välj mej, välj mej, snälla!". Här kommer min text:

Hallo,
Ich heisse Erika Hägglund, komme aus Finnland und bin 23 Jahre alt. Ich studiere Soziologie und habe im Frühling mein Bachelor in Helsinki abgeschlossen. Bevor ich mit meinem Magisterstudium weitermache, werde ich ein Praktikum in einem Sozialzentrum in Kreutzberg machen, in dem ich mich mit Kindern und Jugendlichen beschäftigen werde. Im Sommersemester 2009 werde ich auch Soziologie und Genderstudies an die Humboldt studieren.
Ich bin aufgeschlossen und reise gerne – habe schon ein Jahr in Deutschlad studiert. Beschäftige mich in der Freizeit ziemlich viel mit Musik, Tanz und Kultur im Allgemeinen. Habe schon früher in verschiedenen WGs gewohnt, und bin eher unternehmungslustig. Koche gern vegetarisch (d.h. esse kein Fleisch).
Würde mich freuen, wenn wir uns treffen könnten! Denn ich erst seit Freitag in Berlin bin, habe ich noch keine deutsche Handynummer. Schreib mir also bitte eine email (erika.hagglund@helsinki.fi)
LG,
Erika


Har hittills fått svar på de flesta av mina mail. Misstänker att det beror på att jag a) fått följa med på nära håll hur det hela går till, då Fabians kollektiv i München sökte en ny kämppis hösten 2007 b) jag är utlänning, men tala bra tyska. Verkar exotiskt och imponerande i de flestas ögon (åh, denna banalitet!) c) Berlin är inte den allra svåraste staden; konkurrensen München är exempelvis mycket värre. Kommer väl ihåg att Fabians lägenhet på en dag fick närmare 80 svar, vilket ledde till att han och hans kämppis Maren struntade i människor på basis av deras smeknamn, studieinriktning eller löjliga hobbys. Berlin är alltså inget krisläge. MEN: För tillfället kryllar det av WG-desperata Erasmus-studenter i Berlin (träffade faktiskt en riktigt trevlig schweizisk flicka igår när jag var och kollade på ett rum), så man måste passa på. Och attakera aggressivt! Fick ett alldeles trevligt, dock lite dyrt, 25 km:s rum i en trepersoners lägenhet i en ganska cool stadsdel. Har lovat bestämma mig idag, tror jag tar det. Skall på kvällen gå och kolla på en annan också: Kvinnokollektiv med sex personer i åldern 27-38... hmmm... lite skeptisk. Och sedan en tredje lägenhet med två andra studerande. Idag skall jag dock framförallt äntligen köpa ett nytt tyskt SIM-kort.

Fin dag igår annars: Cyklade med Camille hela dagen genom halva Berlin - susade genom en verkliget imponerande loppis (och köpte en lite väska som fått fröken Haglund att svimma av avund och en knallgul print-tygkasse som fått min allra käraste Sampsa att sluta babbla för ett tag. Loppis i Berlin är lite andra bullar än loppis i Västnyland, för dem som förstår anspelningen;). Fortsatte sedan förbi ett ockuperat hus i Öst, gator fullspäckade av mysiga cafeér, krockade med turister i Unter den Linden och Brandenburger Tor, trampade genom Tiergarten (hörde i mitt huvud hela tiden Rufus Wainwrigt - won't you take me through Tiergarten) ända in till Västberlin, där Karen, Camille och jag gick på en Salvador Dali utställning. Utställningen presenterade framförallt Dalis illustrationer; jag fastnade speciellt för den galne konstnärens sätt att fånga Dantes Gudomliga Komedi och Bizet's Carmen. Även om man som sociolog kanske inte alltid borde lyfta fram den enskilde individen, utan fokusera på samhällsstrukturen, måste jag medge att Dalis uttalanden (t.ex. "bara de obegåvade jagar efter pengar - i de begåvades händer faller pengarna bara") och självframställning vittnar om en antingen fullständigt absurd eller genial människa. Kanske båda parallellt. Såg en kortfilm som Dali regisserat om sig själv, där han med mustascherna vaxade hårt skriker "I am not crazy, at all".

Till slut åt jag en halloumipita i Kreutzberg för 2,50 - mums! Tänker snart börja med en matblogg!

staden, där allt är möjligt (eller: så tillbringar man en dag i ett sjukhus i joggingkläder)

Du går på gatan, hör ett märkligt ljud, tittar in genom en glugg och upptäcker plötsligt en gratis utställning i ett konstnärskollektiv i någon vacker innergård. Olika varianter av denna historia har jag hört berättas av människor som bott i Berlin och dragits med i stadens föränderligt fascinerande puls. Berlin rör sig konstant; det är bara att flyta med. München står snarare stilla, och ifall man vill skapa förändring får man själv skuffa, puffa, gräva och med förstorningsglas leta efter äventyr. Ungefär så. Och även om jag inte förväntade mig några fantastiska alternativa mirakel under Camilles och min joggingtur genom parker vid Spree, där man kunde se övergivna nöjesparker och unga människor, var kanske eftermiddagens händelser inte min prioritet nummer ett.

Jag och Camille brukar ofta säga att vi är som systrar: nära som syskon, stridande som syskon, irriterade som syskon och slutligen solidariska syskon. Vidden av dessa ord har långsamt börjat gå upp för mig, speciellt när jag inser att jag även måste ta hand om henne, utstå hennes neuroser och vara den vuxna, som ett syskon. Ser plötsligt halva min barndom ur Oskars perspektiv, eftersom jag i vår familj alltid varit den uppmärksamhetskrävande och krångliga, pubertala och ilskna, tjurande och bittra. Kanske det gör lite gott här i livet att leka i ombytta roller (eller positioner, som kvinnoforskningen skulle säga;). Nåja, eftersom Camille lider av någon märklig form av motionsbesatthet och därtill oftast vägrar äta normalt och regelbundet, mår hon alldeles uselt igår klockan tre, då vi sprungit i en timme och inte ätit ordentligt sedan kvällen innan. I matbutikens kassa svimmar hon sedan, faller på golvet och slår huvudet ganska hårt. När hon kanske 20 sekunder senare vaknar upp spyr hon det lilla vatten och den ynkliga frukt hon ätit. På mej. Och på så sätt blir min första stadsrundtur en färd i en ambulans till ett sjukhus i Kreutzberg, där jag sitter tre timmar i vänterummet med den brokigaste skaran patienter jag sett. En kille i min ålder som fått näsan inslagen, en äldre kvinna utan tänder som har tal och andningssvårigheter och en man som sitter med noter framför näsan och sjunger märkliga melodier. Alldeles intressant att se denna sida av Berlin, dock. Framför oss en TV som visar "Tuho-osasto" dubbat till tyska och en hel hög skräptidningar. Tanken, att alla tror att jag är tysk, roar mig av någon outgrundlig anledning lite. Och så sitter, sitter och sitter jag och försöker lära mig utantill de roliga uttryck jag läst i tidningarna och hört i TV:n. Praktisk språkinlärning, ungefär.

Camille var det inget fel på, visade testen hon gjort, även om en viss kritisk röst i mig nog lite vill antyda något sammansatt av orden äta och störning. Speciellt då hon för tillfället är ute och joggar, för "annars känner jag mig skit hela dagen". OK. Slutet av kvällen var i varje fall riktigt trevlig: Vi lagade mat med Camilles kämppis Karen, som är studerat romanska, nu jobbar som journalist och är smart och underhållande, om dock något neurotisk och prestationsinriktad hon med. Camilles franska kompis Alex kom också. Vi talade om studier, jobb och ganska klassiskt, när en hel hög utlänningar är samlade, om kulturskillnader. Efter detta, ungefär två-tiden då allting var verkligt gemytligt, måste Camille dock på nytt hoppa in i sina berömda "i valet och kvalet"- neuroser, då hon inte kan bestämma sig för "att gå ut på en öl eller icke". Och i dessa existentiella funderingar river hon sig förtvivlat i håret och ser förvirrad ut, tills jag (som vanligtvis är modern till existentiell ångest) förnuftigt och bestämt måste säga att det kommer ett nytt veckoslut nästa vecka också. Och att man måste äta fem gånger regelbundet i dagen.

Idag skall vi på en Salvador Dali-utställning med Karen, en film och slutligen salsa. Det vill säga om vi inte svimmar eller förkovrar oss i livets svårigheter innan dess.

finare än fint - kolla på mitt nya halsband

Berlin, baby!

Kunde skriva en miniroman i billigt pocketformat om mitt senaste dyng. Eftersom jag och min sportigt värre vän camille, som dock äter mörk choklad i grobiösa mängder, skall jogga om en stund, blir det endast en liten rapport från den stora (och let me add, förbannat coola) världen. Var en märklig känsla igår när flyget landade i Tegel och jag kunde blicka över Berlin. (De tre flygfälten är nämligen alldeles invid staden - speciellt centralt är självklart flygfältet Tempelhof, som fungerade som en luftbrygga under Berlins blockad direkt efter andra världskriget. Camille berättade att det finns planer att riva det hela, men motståndet är stort p.g.a. flygfältets historiska värde). Nåja, i varje fall, jag såg ovanifrån hus, hus, hus, stora komplex och parker så långt ögat kunde nå. Och störst var det imponerande tv-tornet från DDR, som övervakande tornade upp ovanför det hela. Då kände jag mig som en minimal småstadsflicka. Klarade mig i varje fall utmärkt med mina 25 kilo genom staden med två olika bussar och en metro hem till Camille, som hade köpt en cykel till mej. Och plötsligt var vi på en turkisk marknad och handlade körsbärstomater för 1 euro/kilo, massivs med hummus och oliver för 3 euro. Och eftersom allt gick på tyska var det lite bekant, men ändå så annorlunda och sjuukt spännande. Och livligt, och nog vänligare än i borgerliga München. Tycker om Tyskland, och jag tror att en liten del av Tyskland också tycker att jag är alldeles ok.

Inga fördomar mot AirBaltic, men de flygplanen jag åkte med, först till Riga och sedan Berlin, var nog av det skröpligaste slaget. Råkade dock sitta brevid en alldeles trevlig kille, Sami, som skulle åka till Berlin för att tävla i tennis. Dessutom var han färdig jompalärare från Jyväskylä och skulle nu köpa en lägenhet med sin flickvän i Helsingfors, närmare bestämt Haga eller Malmgård. Och visst ni att det är svårare att komma in till gymnastiklärarutbildningen vid Jyväskylä universitet än till teaterhögskolan. Och att de även tränar i att lära afrodans där. Att sånt. Nu blir Camille störd på mej så skall sluta. Puss puss

piu-pau

Läste nyss igenom vad jag själv skrivit under de senaste dagarna.. vilka vemodiga visor och banala bekännselser . Har sedan igårkväll bara gjort saker jag tycker om (i tidsordning, inte prioritetsordning: Dansat balett, sett på tv, lyssnat på mammas visdomsord och spelat Kabalewski på piano) - och känns ganska lugnt förväntansfullt nu! Imorgon är jag i Berlin (herregööö) och det skall bli bra. Så det så! Nu panikpacka . De avgörande beslutenas tidpunkt infaller: Att ta med eller att inte ta med en röd, eller kanske blå, kjol. Det är ju nog frågan.

kavalkad

slut med slutna cirklar

Åh denna symbolikens precision! Blir nästan salig när jag tänker på de små sammanträffandenas förträfflighet! Jag insåg alltså plötsligt att det faktiskt var exakt ett år sedan jag kom tillbaka från mitt utbytesår i München, riktigt sådär riktigt på datum ett år sedan. Kommer ihåg hur jag den 5.9.2007 under min allra sista resa med tåget S1 mot flygfältet, en hållplats innan jag steg av, blev kontrollerad och förstås inte hade biljett. Bittert. Sedan stod jag vid flygfältet och grät ganska rutinerat en skvätt eller två - och pang - några timmar senare var jag i Helsingfors och satt i bilen med pappa. De sista veckorna i München hade varit ganska krångliga: Varannan dag ägde någons avskedsfest rum, varannan dag åkte vi till järnvägsstationen eller till flygfältet och kramade om dem som skulle åka. Och även om vi sade att vi självklart skulle hälsa på varandra, skriva tårdrypande brev till varandra, författa lustiga kommentarer på facebook, ringa varandra, skypa dagarna i ända, och och och, visste väl de flesta att detta nog var den sista gången vi sågs. Det eviga farvälets poesi, och måste medge att jag i hemlighet tyckte det var ganska skönt när alla dessa avskedvalser var över. Och så är det lite nu också: Jobbigt att säga "tack och hej".

Vad jag då däremot inte förstått att förbereda mig på var själva hemkomsten.. det är fortfarande svårt att med ord formulera och greppa hur krångligt ensam och borttappad hela förra hösten kändes. En viss tomhet jag fortfarande inte riktigt kan sätta fingret på - redan själva ordet "tom" är så brett att det omfattar en hel hög med oprecisa funderingar. Att säga att det är tomt eller ensamt är liksom inte särledes beskrivande. (Jag tror dock på något plan att man inte riktigt kan tänka eller fundera på det man inte finner ord för; min världs gränser går vid mitt språks gränser, så att säga.) Tänkte i varje fall då, att jag inte kan njuta av våren och sommaren ifall jag inte hela tiden har en ny dörr öppen. Det vill säga en ny plan som tillåter mig att något rastlöst flänga och fara vidare. Och så skapades alla Berlinansökningar. Är för tillfället inte särskilt oroad över Berlin - skiter det sig kan jag ju alltid komma tillbaka. Mera nervös är jag för nästa höst när jag igen utan någon fast punkt måste anpassa mig tillbaka.

Ser i varje fall fram emot mitt jobb i ett socialcentrum för unga och barn i risk för att bli utslagna. Ser fram emot att få upptäcka en ny stad med föränderlig puls och känsla. Hela denna höst har varit så otroligt självcentrerad - en riktig parad för min inre Narcissus - och längtar efter att få något smart att tänka på. Trött på ytterligare ansnitt av min egen "Salatut Elämät" ;).

Har aldrig riktigt förstått tanken bakom "bloggandet är demokrati". Denna mening kommer smygande i de mest olika sammanhang: nyhetstexter som behandlar modebloggarnas pluralitet och uttalanden av diverse aktivister om internets möjligeheter att förena. Kanske bloggandet är demokrati i den mån att en allt större grupp människor ges möjlighet att uttrycka sig, att skapa ett eget utrymme för åsikter och information. Samtidigt är det en dålig förklaring på brister i annat samhälleligt deltagande, tycker jag. Och dessutom är en blogg-demokrati är nog ofta navelskåderi av allra högsta grad, tänker jag då jag läser genom mina egna inlägg åtminstone.

Nu skall jag fortsätta packa och fixa alla dessa eländiga sista minutens impulser. Insåg bland annat att jag inte äger ett endaste par hela strumpor.. och endast två strumpor som har samma mönster. Alla de övrigabestår av märkliga kombinationer från tider som inte mera är: en strumpa från Lindex 2005 är par med en från Stockman 2006... med massvis med hål. otroligt med tanke på att jag ändå är 23 år gammal och vid detta skede borde kunna hålla reda på strumpor. Har dessutom skrubbsår och blåmärken över hela kroppen efter att jag släpat halva min egendom från mitt Mejlandshem till Soc&Kom, där pappas bil står parkerad. Ångrar bittert att jag varken har körkort eller busskort. Kändes minsann inte som en "voittohetki" när jag igår svettig och flåsande, bärandes på min garderob och halva bokhylla i Ikeakassar, stötte på medibekanta som coolt och intellektuellt chillade utanför Biomedicum. Var en ny dimension i att vara kassi-Alma!

so long - puss

tack för att ni kom - betydde mera än ni tror!