ja vielä iloisempi työpäivä

Kunde förändra min blogg till en arbetsdagbok om skeendena i min gyllene ungdoms nyaste favoritort, där ledarskapet muntert fortsätter "do their thing". Hemskt hektisk dag med massvis eländiga italienska skolgrupper (och i erkännandets diskurs måste berätta att jag fumlade med kassan och felräknade 10 euro - väntar med iver på konsekvenserna). Mot bättre vetande, i detta fall min fars, tänker jag höja på socialpornografin och rapportera (najs eller bajs):

1) en kollega avskedades idag: Ledarskapet på DÅLIGT humör, tränger surt in i butiken. Bestämmer sig för att ta ut ilskan på den stackare som råkar vara närvarande. Denna person - måttligt trött på det eviga skitet - trotsar sitt öde och frågar ledarskapet varför man inte kan tala normalt till varandra. Ledarskapet blir verbalt aggressivt, så även kassa-killen. Till slut passerar order "slampa" över arbetstagarens läppar. Konsekvens: avskedad, direkt. Konsekvens för oss andra: en person mindre, arbete ännu mera.

2)i ett nytt spontant ögonblick bestämmer sig ledarskapet för att inte sälja ljudguider mera. Från och med början av nästa månad är åter fem personer ur spelet. Ett liknande infall ägde rum förra veckan: Det nyöppnade caféet skall bara hållas öppet två dagar i veckan. Tre personer utan arbete.

Jag blir galen. Då vissa personer äntligen bestämt sig för att lämna lokalen och låta en den övriga personalen "pitää putiikkia pystyssä", sjöng jag och Giovanni All Saints och dansade balett. Sedan berättade min nya favorititalienare om sina äventyr som anställd på Berlinalen. Det var spännande bullar, det :)

työn iloa

Insåg plötsligt att jag under min andra Tysklandvistelse i den gungande huvudstaden fått se en skymt av detta mäktiga EU-lands skuggsidor. I motsats till Bayern, där antalet rika mot antalet fattiga står 2:1 (och i övriga Tyskland något förenklat 1:2) är Berlin helt enkelt fattigare och präglat av större sociala skillnader. And it shows. Lågutbildade migranter som inte riktigt integreras i det tyska samhället finns det tillräckligt av i Berlin. Och framtidsutsikterna för deras barn är på grund av det konservativa tyska skolsystemet inte hemskt mycket bättre. Då indelningen i gymnasie, yrkesutbildning och en tredje, ytterst framtidslös, "restkategori" sker efter femte/sjätte klassen, predestineras barnens framtid ganska tidigt. Då denna indelning dessutom sker på basis av kompetens i modersmål och matematik, blir det ännu svårare för migrantbarnen att ta upp sig till gymnasium. Då hela ens omgivning talar arabiska, turkiska eller en så kallad invandrartyska, är det ganska oskäligt att förvänta sig att dessa barn utan någon form av stödundervisning skall klara av samma språkmognad som barn uppvuxna i fullständigt tyska familjer. Även om de migrantungdomar (17-23 år) jag kom i kontakt med under min praktik kanske var extremfall, är det beskrivande att flera av dem - efter 15 år i Tyskland - stavade och skrev mycket sämre än jag.

Å andra sidan verkar Berlin inte heller vara ytterst duktigt på att ta emot högutbildad, utländsk arbetskraft. Detta faktum slår en rakt i ansiktet i min nya arbetsplats, C P C. Även om min chef, den kära Rouva H, är mera eller mindre i sina sinnes fulla bruk(och nästan fick fast mig för att läsa "förbjuden litteratur", dvs en tidning, igår), är arbetskollegerna ytterst trevliga. Det känns litet som att uppleva en "arbets-Erasmus" all over. Satt igår vid ingången, rädd för att få sparken som vanligt, tillsammans med Jo, en 25 årig fransk flicka, som är magister konsthistoria från Sorbonne. För tillfället jobbar hon med att förmedla nutudskonst mellan Paris och Berlin, samt som assistent för två tyska konstnärer, men eftersom detta inte är en ekonomisk win-win situation måste hon plågas i galenskapets hus nummer 1. I den eländiga C-P-C shopen satt James, en 27-årig irländsk filosofie magister, som väntar på svar från Humboldt Universität, där han ansökt om ett doktorandstipendium. Till mina favoritkolleger hör en 30-årig finsk tjej, som är färidig geografimagister från Helsingfors, och 25-åriga italienska Giovanni med en dubbelexamen i teatervetenskap och översättning från Bologna och Bryssel. Och där sitter vi med den vidiriga tanten, tvingas nia varandra och är rädda för att bli avskedade för minsta lilla skratt. Vi konstaterade att ägarinnan nog inte är den enda som borde tänka efter - även vi måste ha något seriöst mentalt fel, eftersom vi går med på att bli behandlade som skit. Fick förresten veta att den kära kvinnan framförallt anställt mig för att min pappa är jurist, och för att jag därför mindre sannolikt stjäl något...

Trodde länge att Rouva H var dotter till Herra H, som grundat museet kort efter att muren byggts runt Berlin, och dött i 90-års ålder. Men nej, Fru H är denne forne ägares ca 45 år yngre fru, som av alla tänkbara ämnen studerat sociologi. Muntert säger jag bara. Och i sociologisk anda kan jag följdaktligen konstatera att arbete i det postmoderna samhället visst är viktigt för en människas självbild, och att jag nog fått mig en stor och bred törn i min värdesättning av mitt jag i och med dessa eviga skitjobb. Känner mig dum och uttråkad. En månad skall jag kämpa vidare, sedan tänker jag resa till Budapest och hälsa på Jonna. Och sedan kommer mamma och pappa och efter det räknas jag åter till kategorin människa, då studierna börjar. NÅja, åtminstone lär man sig en hel del om sig själv och det förunderliga livet. Och som tur skall jag på galleri-runda med Jo nästa vecka.

skvallersektionen kallar

Gaby åter är tillbaka i Berlin, efter en vild vecka i London och två avslappnande veckor i Turkiet. Då vi igår njöt av en liten skvallerrunda i Prenzlauerberg (och obs, i denna stad är identitet starkt bundet med stadsdel - en kväll i Prenzlauerberg är något fundamentalt annorlunda än en kväll i Kreuzberg eller Friedrichshain... får ofta dömande blickar för min förkärlek för denna trendigt värre gamla öststadsdel) fick jag höra hur galet turkiska är som språk (inga prepositioner, snarare fall - "som i finska, du skulle vara bra på det erika, mitt barn"), hur det var att leva i med den lesbiska kvinnan och hennes hippivänner i vegankollektivet("och så rökte vi hash tillsammans, märklig språkkurs") och hur det åter är att sälja sin själ till den stora, högerinriktade, Israel-älskande mediakonsernen Axel-Springer ("jag dör, mina barn"). Bara tanken om Gaby får mig att skratta. Speciellt då hon berättade om sin flygresa tillbaka: Av misstag åkte hon till fel flygfält, lyckades nätt och jämt hitta en buss som tog henne till det riktiga, och efter detta, i verklig sista minutens "mitt flyg far om tio minuter"-anda, snabbshoppade hon ett par nya skor på det riktiga flygfältet ("för erika, konsumtionsånger, tanken om det man missat, det gör ont i själen i flera år").

Denna skvaller-incident berör dock inte Gaby direkt, utan hennes journalistutbildning vid Axel-Springer-förlaget. Att bli antagen till denna utbildning är svårt: Av otaliga ansökningar väljs 300 ut för inträdesprov, och av dessa 300 personer sållas sedan 15 ut till en ny enhet för en "redaktionsutbildning - Axel-Springer Akademie". De flesta som avancerar fram till detta slutmål har redan en universitetsexamen bakom sig, och är sålunda mellan 25-30 år gamla. Gaby är en av de enda som "bara" avlagt en kandidatexamen. Plötsligt, efter flera år av frihet och självständighet, bildar alltså dessa utvalda 15 personer en klass och tilldelas en läseordning med skoldagar och hemläxor. Vad tror ni att händer? Jo, dessa fullvuxna människor börjar bete sig som dagisbarn, skvallrar ständigt om varandra, det vill säga försöker luska ut vem som har det ihop med vem, vilka som kanske förälskat sig och vilka som är otrogna mot sina parförhållanden med varandra. Då timmarna på redaktionen ofta blir sena, åker dessa nyblivna "journalistelever" ofta hem med delad taxi... och i denna sammansättning äger detta skvaller rum.

Yvonne, som alltid under sena jobbkvällar delar taxi med Verena och Karl (båda parter i seriösa förhållanden), slogs plötsligt av det faktum att hennes taxikumpaner alltid stiger ur taxin tillsammans. "Så nära bor de dock inte varandra - varför vill Verena aldrig bli hemskjutsad ända fram till dörren?", undrade Yvonne. Istället för att snällt fråga Verena eller Karl hur det står till vid nästa passande tillfälle låter Yvonne, 29, sin journalistinstinkt leda henne. Hon utropar till taxichauffören "Vänd om och följ dessa två". Och mycket riktigt: Karl och Verena storhånglar på gatan framför Karls dörr. Yvonne, "alltid redo", rullar då ner fönstret och ber chauffören åka långsamt förbi det ertappade paret. Och i denna rullning filmar hon scenariot med sin multifunktionella telefon. Nästa dag frågar hon Karl ifall han är otrogen mot sin flickvän, och då denne nekar med kommentaren "du måste vara galen", visar Yvonne honom filmen. Enligt mig skulle Karls svar "du måste vara galen", kunnat upprepas i detta tillfälle också.

Människor är märkliga varelser, säger jag bara.
Med mig allt bra. Studier, märkliga jobb, kommande flytt. Men skriver mera senare.

jag existerar ännu

Knappt hann jag återhämta mig från Paris skönhet - där evigt praktfulla boulevarder och vykorts romantiska gränder bildar en märklig kontrast mot den aggressiva stämningen i metron i gränsområdena - innan Berlinalen sparkade igång ordentligt här. Då jag prisade det soligt vackra i Paris och hånskrattade åt den grådaskiga DDR-skönheten i Berlin; då jag beundrade de väldiga människomassorna som flöt genom Paris gator och kallade Berlin en småstad, sade Camille att Paris är roligt, visst, ifall man råkar vara rik. I andra fall är det svårt att njuta av allt staden kan erbjuda. Stämmer kanske?

I varje fall har en liten ny lyx-dimension även gjort sig synligare i Berlin, där Fashion week fått sällskap av Berlinalen. Varje dag kan man i alldeles seriösa dagstidningar läsa vilka kändisar gjort entré i staden (igår Demi Moore och hennes lilla Ashton - första sidans nyhet: såg väldigt förälskade ut - förra veckan Leonardo som festade vilt). Även jag gjorde min lilla kultur-entré igår med Nora, då vi såg Demi Moores nyaste film Happy Tears, som även tar del i själva tävlingen om högsta priset (det visas ju en hel massa filmer som inte valts ut till tävlingen - detta var nog defacto en välgjord och intressant film, även om jag inte tror att den kommer att vinna). Kändes festlit att träda över den röda mattan i mina opraktiska vita, herrskor (som jag verkligen inte hade råd med..) i en gammal teater. Hela bygnaden glittrade, vilket kändes som en liten belöning, eftersom det är knepigare att få tag på biljetter - mödan värt.

Evilda njuter dock av den högsta kändis-faktorn här. Eftersom hon jobbar i nattklubben på Tysklands finaste hotell ser hon en hel del av alla efterfester. Igår serverade hon t.ex. en drink åt kära Ashton, ikväll skall hon stå i baren i galafestens vip-lounge. Kanske Demi Moore snurrar ett varv där hon med!

what else is there?

Bra dag: börjat med fransk aerobic (camilles besatthet med motion har inte förändrats, men orkar inte bry mig, var alldels roligt att röra på rumpan i takt till American Boy utan att förstå ett ord av instruktionerna), fortsatt med spring i Sorbonne, studentkvarter och kafeer (lyckats le till mig en gratis brownie), slutat med en bra nyhet vid läkarstationen. Och som belöning för camilles-inte-cancer-mage en sista grande finale med småshoppande i billiga kvarter. Jag har höjt mitt finlandssvenska potential genom att köpa mitt livs första trench-coat-liknande grej (mycket snygg och snofsig - är riktigt inspirerad av paris stilrenhet) för hela 8 euro och en liten näpen klänning för 10 euro. Sedan har jag duktigt uträttat mina internetstudier hos Camille - var riktigt spännande att läsa sida upp och sidan ner om pornografi. Undrar dock vad som hänt i världen i nyhetsväg medan jag såväl praktiskt som intellektuellt förkovrat mig i konsumtion och dekadens? (pappa får gärna kommentera). Jag har ju bara tänkt på sex och sånt (men denna gång rent vetenskapligt i form av förhållandet mellan pornografi och populärkultur). skall skriva några rader om det väl i berlin. Är faktiskt ytterst fascinerade. uh-uh

P.S. Fick bra feedback för min analys om heteronormativitet i Kate Perrys "Kissed A Girl" - lustigt att i studieväg med gott samvete få surfa på YouTube

erikaiparis

efter många om och men lyckades jag på tisdag morgon äntligen dumpa ner i Paris... egentligen skulle jag glida genom luften bort från gråa och fula berlin redan en dag tidigare, men mitt flyg uteföll på grund av det "fruktansvärda" vädret - landningsbanan i Paris hade frusit, vilket innebar att inga flyg kunde anlända på måndag. Är alltid lika spännande att märka hur förvirrade dessa kontinentaleuropeer blir av några minusgrader. Ifall Finland vore lika dysfunktionellt vid kyla skulle vi nog aldrig ha lyckats toppa PISA-studien (PISA-gewinner auf deutsch), och då kära läsare, skulle mina coolhetspoäng nog ha sjunkit alldeles rejält. Upprepade är de gånger då jag lyckas höja min personliga karma genom att skryta med mitt lands utbildningsframgångar. En stor party-hit är det speciellt i barer, ifall jag inte på något annat sätt lyckas förmedla min smartare sida (är svårt ibland). Och senast under min lägenhetsintervju för två veckor sedan var det ett vinnande koncept, då jag i söndagströtthet inte kom på något smartare att berätta om mig själv (fruktansvärda dessa "castings" för att få en lägenhet - hemskt att bevisa hur underbart fin man som människa är). Nåja, nu tillbaka till Paris.

Kom egentligen till kärlekens huvustad för att trösta en kärleksbesviken Camille, men har mest strosat omkring för mig själv över den vackra floden, genom de stora boulevarderna. Och kommit fram till att jag egentligen inte alls är så tvångs-social som jag trott. En bra insikt. Beundrat konst i D'orsay och Pompidou, och tänkt att jag med all denna "tid för att tänka"-tiden, kanske tidvis kunde tänka på något smart. Jag har länge undrat vad folk egentligen brukar fundera över när de är för sig själva - är det smarta insikter som rullar genom tankarna, fantasier om världar och tider som inte är, dagdrömmar eller alldeles vanliga vardagstankar. Under min tretimmars promenad idag fastnade mina funderingar kring skillnader mellan Berlin och Paris. Trots att jag snurrat omkring i flö-flö-flös huvudstad tre gånger tidigare, känns staden mot fem månader Berlin väldigt annorlunda. Som om teorier om kontextbundenhet och hermeneutik fått sitt empiriska bevis nu. Utan att gå in på större dramatiska beskrivningar (man vill ju inte tråka ut de få finlandssvenska själar som förhoppningsvis fortfarande orkar följa mina strapatser) några s-iaktagelser: Paris är större, snyggare, skönare, (mera) skrämmande, shopping-uppmuntrande, skriver (mera senare). Sedan har jag sysselsatt mig med att analysera folks klädsstil - trots att jag flytt Fashion-week i Berlin (men missar inledningen till filmfestivalen berlinalen) kan man ju inte trotsa sitt inre tvång till medveten och analytisk ytlighet :)

Camille skall åka på praktik till Southhampton nästa vecka och förbereder diverse dittan och dattan som skall fixas och förberedas inför avfärden. Dessutom har hon haft problem med sin mage, och fick igår efter ett läkarbesök veta att det inte alls enbart är neurotisk hysteria, utan också något snäppet värre. Testresultaten kommer imorgon. Sedan får man se. Stämningen mellan oss bättre än i Berlin - vilket i sig inte är en stor prestation - men det känns som om vår München-prime-time-vänskap åter blomstrar. Och visst har vi sysselsatt oss med traditionell läkekonst mot ett brustet hjärta: Belle and Sebastian, St. Vincent, Beirut (pappa, kolla Beirut på Myspace eller Youtube - du skulle tycka om), Feist.. Ja-ja. Vet inte riktigt vad man skall säga i dylika situationer. Vara ärlig (jag tyckte att din pojkvän var fulare, dummare och okulturellare än du - förstår inte att du inte lämnade honom först)? nja, har främst ägnat mig åt diplomatiskt nickande. Puss på alla hemma