on the road

Kändes nästan häpnadsväckande symboliskt och stort, när jag idag äntligen fick bortsopat alla sandspår av de senaste veckornas Finland-gäster. Kramade Anna och hennes syster vid tåget och traskade tillbaka hem genom bakgårdar i duggregnet. Vek ihop mina rena kläder (och nya shoppingfynd - vänta bara kära homies när jag gör en entre vid jultider ;), rensade mina småsnuskiga kylskåpshyllor och förberedde mig metalt för denna vecka. Skall nämligen inom en halv timme starta mot jobbet, för att sedan åka iväg på ett femdagars läger med mina barn och ungdomar. Att rutinerat leka hem med disk och mopp här i min Prenzlauer-exil, blev alltså inget långvarigt fenomen. Och kommer inte att utvecklas till ett normaltillstånd inom närnaste framtid heller. För nästa kommer Camille och Chris nämligen på besök, och då smäller hela rundan i repris. (finns inga gratis tjänster, snarare förväntningar på gentjänster, fick jag som gammal sociologisk sanning även praktiskt bekräftat nu. Eftersom Pia simmat med mig genom vått och torrt i Berlinoceanen, ville jag naturligtvis hjälpa henne när hon behövde gratis övernattning i Paris. Tog kontakt med Camille, som sade att visst, hon erbjuder gärna rum i några dagar. Och by the way: Får hennes pojkvän Chris komma till mej någon dag tidigare än hon. Redan om vecka! Varpå jag självklart sade "Låter underbart"...)

Längtar, trängtar och suktar efter den allra vanligate vardag. För oberoende av min glädje över alla små svenskfinland-filurer som dumper ner i mitt stora och förhållandevis oinredda rum (och också över Camille, även om septembermånadens små neuroser gjort mig rädd för denna oberäkneliga kvinna), blir det inte mycket tid över för integrering i den egna vardagen. Och det egna livet. Som för tillfället artar sig i småsmå steg, som för omvärlden kanske ter sig märkliga, men för mig som stora. Trivs underbart med att ha några trygga punkter (Karen, Gaby, Nora, Veronica som ett gäng, Pia som min hemma-terapeut och sedan Elsa och Evilda som kramande berlin-finland-flum och skratt), lite bekantsskapsfronter och en hel stor omvärld av möjligheter, grå anonymitet och ett enormt utbud.

Nåja, några kilo tyngre och massvis fattigare (har levt som en äkta, konsumerande tursit lite för länge nu - Papsen kan förbereda sig på ett tårdrypnade "jag är en ung praktikant med hemsk visaräkning, hjälp" mail snart) startar jag mot barnäventyr. Dagens samhälleliga inlägg: I Tyskaland skrivs det inte om något annat än Obama och finanskris och Bayern i tidningarna! Dagens personliga bekännelse: blev lite kompis-nyförälskad i Anna och hennes syster.. hade båda ett så vackert lugn över sig, alldeles otroligt behagliga människor!

jou!

Tänkte bara i all korthet meddela att jag idag haft en super lyckad dag och är på alldeles strålande humör. Kan egentligen inte säga vad som gjort denna dag så särledes "joujou cool", men känner mig lugnt självsäker och framförallt positiv. Vilket är bra efter min tragikomiska måndag, då jag efter ett sorgesamt farväl med pappa sedan fick ett sorgesamt stick i min illusion om den snälla bil-skjuts-intelligent-snygga Peer. Berörde mig av någon outgrundlig anledning mera än jag väntat mej (eller åtminstone till den grad att våra negativt elaka samtal snurrade i mitt huvud en hel dag efteråt och förpestade mina sightseeing lycka med Ossu). Men idag plötsligt borta - var dessutom duktig på jobbet, då jag höll en danskurs för mina småflickor!

Nu på vernisage med Pia, sedan till pojkarna!

mellanlandning i turistlandia

Att denna blogg stått i vilotider är egentligen synd, tycker jag. Är dock svårt att skriva kontinuerligt, då jag paralellt försöker jobba halvhjärtat och turista helhjärtat. Först med Ida, Tomppi och Peik och den kära papsen; från och med imorgon med de unga 20+ männens klubb, nämligen med Oskar, Markus och Sampo. Och som sista slutkläm kommer Anna Kantanen och hennes storasyster. Hoppas på att jag efter dessa erfarenheter långsamt utvecklas till en förträfflig guide. Känner mig fortfarande lite osäker, eftersom man i en storstad som denna måste surfa igenom en flod av möjligheter på förhand. Känns i varje fall som om jag knappt kan prata tyska mera efter denna ocean av finlandssvensk samhörighet, samtidigt som det varit underbart att dela med mig mina "wow" upplevelser med hemmafronten. Att babbla om dittan och dattan och ordentligt beskriva mina små försök till vardag här. Det första stinget av Finland-saknad stack dessutom till när alla åkte hem på måndagen. Är alltid lite konstigt att orientera sig tillbaka till det egna livet efter flera dagar av rundturer, jazzkonsterter, mitt livs mest fantastiska operaupplevelse, god mat med gott sällskap (framförallt Burger King). Och rader av måttligt billiga mojitos.

Annars allt ok: Satt idag efter jobb och capoeira med mina favorit-flickor Karen, Gaby och Veronica i mina favorit-kvarter kring Schlesisches Tor och skvallrade om den gågna veckan. Själv gnällde jag över min misslyckade måndags-dejt med en kille som först verkade förhållandevis trevlig (framförallt helt sjuuukt snygg och intelligent - hämtade mig med bil från Ikea när jag i stegring inte lyckades bära mina inköp själv), men sedan visade sig vara elakheten personifierad (arrogant och konstant på dåligt humör, övertygad om sin egen förträfflighet och ointresserad av andra). En varg i fårakläder. Som tur är Berlin en stor stad, där man inte måste träffa samma människor flera gånger. Nå, en erfarenhet rikare. Misstänker tyvärr att jag inte lärde mig något av denna upplevelse.. Eller nåja förvisso, fick med egna ögon se att det finns en ganska cool biograf nära mig som min cp-dejt varje måndag besöker (och jag därför tyvärr undviker). Nu skall jag sova. Lång dag imorgon, försöker skriva lite kort och koncist oftare! kramkran

boulevard of broken dreams

Förra veckan började min stopp-knapp vibrera för första gången under denna småkaotiska berlin-introduktionsmånad. Min hjärna pressades samman som överkokta äppel, min tunga hittade bara små, avbrutna fraser tyska och mina leenden kändes som påtvingade botox ansiktsmasker. Trötthet, trötthet, trötthet. Och små steg av tyngdhet. Att åka på Erasmus-utbyte till den stora byn München var som att sätta sig i ett tåg: Man stiger in, möter ett färdigt paket av biljetter och platser och fösöker njuta av färden. Mitt häftiga Berlin är som att bygga ett hus: Inget har man och alla små fundament måste man lägga upp själv. Inga orienteringsveckor tillsammans med andra borttappade utbyteselever, inga föreläsningar och kurser där man regelbundet träffar samma människor. Nej, som praktikant i en av de vänligt varmaste storstäderna måste man själv binda samman alla de små möten och trådar som Berlin slungar emot en. Och tvinna samman dessa otaliga impulser till en meningsfull helhet. Exempelvis min kära kämppis Pia drar ofta med mig till olika evenemang, hjälper mig att släpa på möbler och tröstar när jag gnäller. Samtidigt blir det småbetyngande att alltid vara vänlig mot alla, positiv mot Pia och duktig på jobbet. Att hela tiden bevisa att man är en riktigt trevlig människa som det visst lönar sig att träffa pånytt. För bakgrundsinformation om mig har ju ingen. Och sociala sammanhang där man oberoende träffas är tämligen få.

Denna överpositivitetens trötthet förstärktes av att jag måste jobba både på lördag och söndag, det vill säga leka entusiastik framför en hel massa ungdomar i graffitins och hiphopens tecken. Dessutom pressade jag mig själv att börja med capoeira, vilket i sig är super, men lite väl mycket. Mitt inre gnäll löstes dock av en underbart skön tumis-kväll med Elsa, där jag ärligt fick gnälla över ett glas vin eller två. Och av en söndagskväll framför TV:n med Manja, där vi i tre timmar bara stirrade på olika idiotiska filmer (vars idiotiskhet bara ökade i och med den tyska dubbningen) och åt glass. Sedan sov jag 12 timmar, byggde i all stillhet möbler under min lediga måndag och såg "Burn After Reading" med Julian och hans flickvän (bekanta i Berlin från München-tiden). Och på tisdag var jag återställd. Kände mig som en duktig människa på jobbet, där jag tillbringade hela dagen i utbildningsprojektet med mina problem-ungdomar (skriver om dem senare, för det är verkligen spännande). Och på kvällen satte jag ner mig med de människor som mest påminner om Helsingfors-måndagsklubben, det vill säga Karen, Gaby och Gabys vän Nora, som jag skall på bio med nästa vecka. Och kändes skönt när Karen sade att hon saknade mig i den gamla lägenheten.

Nu skall jag jobba - är tillsammans med praktikant-Rebekka ledare för en dans-rörelsegrupp för småflickor. Skall bli spännande att se hur det program som vi förberett fungerar! Lite feministisk fostran i en omgivning med högljudda turk-arabiska pojkar skadar inte, tror jag. Är nog märkligt hur mycket man måste kämpa för respekt bland killarna, som principiellt oftast bara vill lyda män. Lyckades kravla upp mig till auktoritets-position bland femton stycken 13-åriga arabpojkar igår genom att högljutt med djup röst säga "Hassan, nu sablar sätter du ner rumpan på stolen, eller det blir inget av detta" (Hassan, verdammt noch mal, hör mal zu, arsch auf den stuhl, oder du kriegst nix, verstanden?". Och de lydde! jessus amalia.

enhet och ordning

Nu har jag upplevt mitt andra "Tyskland enas"-kalas, det vill säga mitt nya hemlands nationaldag den 3. oktober. Denna gång med mera pompös prakt än senast för två år sedan i München, då vårt lilla Finlandia-gäng plötsligt insåg att allt är stängt. Eftersom jag denna vecka på jobbet dessutom firat Bayram - det faktum att Ramadan är över och att den tre dagar långa sockerfesten inleds - är nästa veckas vanligt vanligare vardag riktigt lockande. Har dock varit alldeles roligt att springa omkring i olika turkiska och arabiska matbutiker och jaga diverse ingredienser. Tänkte upprepade gånger på Bella mitt i förberedelsernas villervalla, eftersom hon så fascinerat kan dyka in mellan små hyllor fyllda med massvis märkligheter. Till exempel godis kan flera av mina barnsliga ungdomar och hypervilda barn inte köpa från de tyska butikerna, eftersom bland annat Haribo är tillverkat av gelatin (som alltså innehåller svinkött). Finns därför godis som består av fiskgelatin, har jag lärt mig.. låter äckligt, men smakar alldeles lika.

Nåja, tillbaka till det enade Tyskland: Som många helgdagar inleddes även denna kvällen innan spritfyllt eländigt... denna gång med Evilda, som sött ringde och påpekade att vi inte hörts på en evighet. Vad jag föreställt mig som ett glas vin och sedan söt sömn, slutade med vodka, snäppet snyggare klub och två illamående flickor i Evildas säng nästa morgon. Detta är Finland, den bristande moralens hemort, tänkte jag, när vi låg och vred oss och skrattade åt våra dåliga alkoholvanor. "Och inga tyskar gör nånsin såhär". "Nä, de är ju så satans civiliserade". "Och i de enstaka fall det förekommer, skäms de bittert nästa dag". "Joo, inte som vi, hehheheh". Huh-huh, såhär i efterhand. Mina nyinsamlade vuxenpoäng sjönk nog rejält.

Steg dock hurtigt upp, tvättade håret och tog kombinationen Ubahn,Sbanh,buss till en moskee i Neuköln, eftersom det enade multikulturella Tyskland även firas med moskeernas öppna dörrar. Kände mig lite stark med min muslimska jobbkompis Tuba vid min sida, medan vi lysnade på två väldigt bra föredrag. Hoppades samtidigt desperat att mina kulturella och intellektuella poäng skulle stiga sådär måttligt. Är intressant att islam inte skiljer det världsliga från det religiösa, vilket bland annat innebär att livsrytmen i vissa traditionella muslimska länder fortfarande följer de tidpunkter som är angivna för bönerna. Dagens första bön äger rum, beroende på årstid och solens läge, mellan 4 och 6 på morgonen, med följden att arbetsdagen inleds mycket tidigare.

Efter detta tog jag mig till Brandenbruger Tor och lysnade på någon eländig gratiskonsert med min tyska dejt. Träffade honom för en dryg vecka sedan när vi var ute och dansade med Pia. Efter att vi småpratat om dittan och dattan i en halv timme, gick jag i ett otypiskt ögonblick av icke-cyniskhet och icke-irritation med på att ge mitt nummer till honom. Sedan sade jag artigt tack och hej och hoppades på att han inte skulle ringa. Vilket han självklart gjorde. Med min kompis Gaby brukar vi skämtsamt elakt säga att tyska män är långsamma, tafatta och artiga, och med denna kunskap i bakhuvudet tänkte jag "why not". Kan träffa honom en gång och se ifall Gabys och mina skämt har kontakt med verkligheten. Vilket de hade. Chillade med honom och hans vänner först på skit-konserten och sedan över ett glas vin hemma hos en brud. Riktigt trevligt, men väldigt vänskapligt. Klappade honom snällt på axeln och sade att han inte måste följa mig till metron. Har nog ingen lust att träffa honom mera, även om vännerna och han i och för sig är alldeles trevliga. Han spelar jazz-bas, studerar arkeologi och ser alldeles bra ut. På något sätt så mycket på gång att allt som hänger samman med förtjusning är fullständigt ointressant. Blaaah.

Nu skall jag på lördags-jobb, åter hiphop och graffiti. Var på capoeira-träning för någon dag sedan och har otroligt ont i varje muskel, kan knappt gå i trappor. Var dock en bra tränare, och också jag var, ifall jag får säga det själv, själv ganska bra (tacka vet jag den kära baletten)! hurra! snart hoppar jag i volter! kanske!

tankar som inte är

Känns på något sätt konstigt att knäppa på datorn för första gången i mitt nya rum efter en veckas dödbloggande. Märker att livet här sparkat igång alldeles ordentligt. Har sällan tid att själv tänka efter två gånger; har ännu mindre tid att skicka iväg mina brutna funderingar till internets svävande värld. Det oaktat: Har saknat att skriva av allt extra snurr i huvudet, har saknat att kommunicera med min hemma-värld, som dock börjar flyta i konturerna samtidigt som Berlin smäller i ansiktet. (Tacktack för alla kommentarer, uppskattas!!)

Tycker att mitt Berlin kännetecknas av en liten smygande aning om att jag egentligen inte befinner mig i kulturernas sprakande huvudstad, utan någon annanstans. I Kreuzberg, exempelvis, tycker man sig stå på Ankaras och Istanbuls bakgård. Inte minst på mitt jobb, där min staplande tyska är av avsevärt högre kvalitet än de flesta ungdomars. Till exempel 17-åriga Hamsun har bott i Tyskland sedan han var 6 år gammal. I dagens stödundervisning (med tålamodiga lärare Erika) kände han ändå inte till orden "Top", "Flop", "Bass" eller "Grube" (gruva). Huh-huh. Har alltså hoppat med i ett program för ungdomar (åldern 17-24) som fallit utanför alla tänkbara utbildningsnäverk och för tillfället "tvångsskickas" till arbetsintegrering av socialen. Minst sagt dramatiskt intressant. Och givande.

Nåja, tillbaka till mina Berlin-sentimentala beskrivningar: Vissa gator i Friedrichhain i Öst lyckas fånga den stämning av små färggranna barer jag vill mig minnas från Barcelona. Och när jag på måndagen gjorde mitt andra steg in i farliga Västberlin (där det stinker av pengar, som Camille brukar säga) med S-bahn mot Ikea, susade jag genom lummiga parker och vackra villaområden. Är svårt att i ord greppa dessa olika stämningar som virvlar fram och tillbaka i denna enade, men kanske ändå delade, stad. Hade en väldigt intressant diskussion på jobbet vid lunchbordet om Wiedervereinigung (enande av Tyskland), där en av mina favoritkolleger, 29-åriga Teater-Steffi, riktigt brusade upp. Hon bekräftade det som flera andra tidigare sagt: Att bli stämplad som "Ossie" i Västtyskland var för 10 år sedan inte särledes lustigt. Att växa upp i ett system som fullständigt kastades bort var inte särledes lustigt. En stor del av den socialservice som faktiskt fungerade bra i DDR omyndigförklarades snabbt efter enandet och ersattes utan eftertanke direkt enligt västtysk praxis.

De små känslor av rädlsa och ängslighet jag ibland hittat inom mig har ersatts av små tankar kring hem. Mina Ikea-möbler dumper ner i denna grön/orange/röda tillvaro på torsdag, och skall sedan blandas samman med diverse dittan och dattan jag söker mig fram till på loppisar. (konstigt att sätta så mycket tid och pengar på något som bara varar ett år - kanske jag i mitt inredningsundermedvetna drömmer om förlängd tid..). Är nästan lustigt hur anpassningsbar människan är. Hade ett riktigt trevligt veckoslut i snäppet snobbiga München med gamla vänner och lite finlandssvensk kontakt, det vill säga Camille, Chris, Philippe och Åbo-Lisa. Men när min Mitfahrt-bil på söndag eftermiddag började rulla tillbaka mot nordligare betesmarker, suckade jag lite av lättnad och tänkte "äntligen hem igen till mitt liv och mina människor" (ytterst lyckad bilresa för övrigt: babblade åt båda hållen genom halva min livshistoria med andra ungdomar under en 6 timmars väg. Var alldeles utmattad av all intensiv-tyska på kvällen). Dessa hemma-i-Berlin-impulser är i ch för sig alldeles löjliga, eftersom jag knappt sovit tre nätter i mitt nya hem eller känner mina kompisar särledes bra. Och ändå kändes det som ett varmt möte, när jag på måndag drack ett glas vin med Karen, Gaby och Gabys kompis. Eller när jag och Pia babblade i köket till sena natten. Eller när jag idag började med ett nytt projekt på jobbet. Var som om jag dansat färdigt min avskedsvals med München. För visst påminner Bayerns huvudstad om en stor lugn by, där människor å ena sidan ler i med en småstadsvänlighet på läpparna och å andra sidan kan vara så ytterst intoleranta. Lite spännande är det dock att partiet CSU förlorade sin 40-år långa absoluta majoritet i förbundsvalen på söndag.. Förändring i det lilla landet vid Alperna!