idag började uni åter. träffade mina märkliga sociologi-nördar och fick höra att flera såg fram emot studierna. "Roligt att stiga upp på morgonen". Hah. På min högra sida i seminariet satt en finsk erasmus-student. På min vänstra massvis med nya, "små", osäkra master-studernade, som nyligen flyttat till Berlin (vid Humboldt kan man stiga in både på hösten och våren). Jag hör nu per definition alltså nu till de erfarna "oldies" med lång och präktig Berlin- och Humboldt-historia. Är gamyl för andra gången i mitt liv. Kändes konstigt att stiga in i rummet, känna igen en hel del andra studerande, babbla om lovet, om nya kurser, säga att det är roligt att ses igen. För ett halvt år sedan var jag ju också måttligt ny.
Jag har svårt att förstå vart mitt lov försvunnit, men då jag klickar mig genom gamla inlägg har jag mest jobbat. Vilket är alldeles ok, för till och med Berlin är tråkigare än tråkigt i februari och mars. Och så var ju mamma och pappa här (ifall pappa skickar lite bilder till mig kan jag också ladda upp dem). Nu vaknar staden dock långsamt. Var på veckoslutet på "Lange nacht der opern und theater" och beundrade finlandssvensk/svensk performanskonst. Och hör och häpna: Efter att halva teater-uppslukade ankdammen i åratal talat om den prinsaktigt snygga Rasmus Slätis, och jag aldrig förstått vem de talat om, såg jag äntligen honom hoppa omkring i trikåer, projicerad på video på väggen brevid. Ibland måste man uppenbarligen åka långt bort för att se det som alla nära svärmar om :)
1 kommentar:
ja tycker rasmus slätis är överhypad!
Skicka en kommentar