on the road

Kändes nästan häpnadsväckande symboliskt och stort, när jag idag äntligen fick bortsopat alla sandspår av de senaste veckornas Finland-gäster. Kramade Anna och hennes syster vid tåget och traskade tillbaka hem genom bakgårdar i duggregnet. Vek ihop mina rena kläder (och nya shoppingfynd - vänta bara kära homies när jag gör en entre vid jultider ;), rensade mina småsnuskiga kylskåpshyllor och förberedde mig metalt för denna vecka. Skall nämligen inom en halv timme starta mot jobbet, för att sedan åka iväg på ett femdagars läger med mina barn och ungdomar. Att rutinerat leka hem med disk och mopp här i min Prenzlauer-exil, blev alltså inget långvarigt fenomen. Och kommer inte att utvecklas till ett normaltillstånd inom närnaste framtid heller. För nästa kommer Camille och Chris nämligen på besök, och då smäller hela rundan i repris. (finns inga gratis tjänster, snarare förväntningar på gentjänster, fick jag som gammal sociologisk sanning även praktiskt bekräftat nu. Eftersom Pia simmat med mig genom vått och torrt i Berlinoceanen, ville jag naturligtvis hjälpa henne när hon behövde gratis övernattning i Paris. Tog kontakt med Camille, som sade att visst, hon erbjuder gärna rum i några dagar. Och by the way: Får hennes pojkvän Chris komma till mej någon dag tidigare än hon. Redan om vecka! Varpå jag självklart sade "Låter underbart"...)

Längtar, trängtar och suktar efter den allra vanligate vardag. För oberoende av min glädje över alla små svenskfinland-filurer som dumper ner i mitt stora och förhållandevis oinredda rum (och också över Camille, även om septembermånadens små neuroser gjort mig rädd för denna oberäkneliga kvinna), blir det inte mycket tid över för integrering i den egna vardagen. Och det egna livet. Som för tillfället artar sig i småsmå steg, som för omvärlden kanske ter sig märkliga, men för mig som stora. Trivs underbart med att ha några trygga punkter (Karen, Gaby, Nora, Veronica som ett gäng, Pia som min hemma-terapeut och sedan Elsa och Evilda som kramande berlin-finland-flum och skratt), lite bekantsskapsfronter och en hel stor omvärld av möjligheter, grå anonymitet och ett enormt utbud.

Nåja, några kilo tyngre och massvis fattigare (har levt som en äkta, konsumerande tursit lite för länge nu - Papsen kan förbereda sig på ett tårdrypnade "jag är en ung praktikant med hemsk visaräkning, hjälp" mail snart) startar jag mot barnäventyr. Dagens samhälleliga inlägg: I Tyskaland skrivs det inte om något annat än Obama och finanskris och Bayern i tidningarna! Dagens personliga bekännelse: blev lite kompis-nyförälskad i Anna och hennes syster.. hade båda ett så vackert lugn över sig, alldeles otroligt behagliga människor!