Förra veckan började min stopp-knapp vibrera för första gången under denna småkaotiska berlin-introduktionsmånad. Min hjärna pressades samman som överkokta äppel, min tunga hittade bara små, avbrutna fraser tyska och mina leenden kändes som påtvingade botox ansiktsmasker. Trötthet, trötthet, trötthet. Och små steg av tyngdhet. Att åka på Erasmus-utbyte till den stora byn München var som att sätta sig i ett tåg: Man stiger in, möter ett färdigt paket av biljetter och platser och fösöker njuta av färden. Mitt häftiga Berlin är som att bygga ett hus: Inget har man och alla små fundament måste man lägga upp själv. Inga orienteringsveckor tillsammans med andra borttappade utbyteselever, inga föreläsningar och kurser där man regelbundet träffar samma människor. Nej, som praktikant i en av de vänligt varmaste storstäderna måste man själv binda samman alla de små möten och trådar som Berlin slungar emot en. Och tvinna samman dessa otaliga impulser till en meningsfull helhet. Exempelvis min kära kämppis Pia drar ofta med mig till olika evenemang, hjälper mig att släpa på möbler och tröstar när jag gnäller. Samtidigt blir det småbetyngande att alltid vara vänlig mot alla, positiv mot Pia och duktig på jobbet. Att hela tiden bevisa att man är en riktigt trevlig människa som det visst lönar sig att träffa pånytt. För bakgrundsinformation om mig har ju ingen. Och sociala sammanhang där man oberoende träffas är tämligen få.
Denna överpositivitetens trötthet förstärktes av att jag måste jobba både på lördag och söndag, det vill säga leka entusiastik framför en hel massa ungdomar i graffitins och hiphopens tecken. Dessutom pressade jag mig själv att börja med capoeira, vilket i sig är super, men lite väl mycket. Mitt inre gnäll löstes dock av en underbart skön tumis-kväll med Elsa, där jag ärligt fick gnälla över ett glas vin eller två. Och av en söndagskväll framför TV:n med Manja, där vi i tre timmar bara stirrade på olika idiotiska filmer (vars idiotiskhet bara ökade i och med den tyska dubbningen) och åt glass. Sedan sov jag 12 timmar, byggde i all stillhet möbler under min lediga måndag och såg "Burn After Reading" med Julian och hans flickvän (bekanta i Berlin från München-tiden). Och på tisdag var jag återställd. Kände mig som en duktig människa på jobbet, där jag tillbringade hela dagen i utbildningsprojektet med mina problem-ungdomar (skriver om dem senare, för det är verkligen spännande). Och på kvällen satte jag ner mig med de människor som mest påminner om Helsingfors-måndagsklubben, det vill säga Karen, Gaby och Gabys vän Nora, som jag skall på bio med nästa vecka. Och kändes skönt när Karen sade att hon saknade mig i den gamla lägenheten.
Nu skall jag jobba - är tillsammans med praktikant-Rebekka ledare för en dans-rörelsegrupp för småflickor. Skall bli spännande att se hur det program som vi förberett fungerar! Lite feministisk fostran i en omgivning med högljudda turk-arabiska pojkar skadar inte, tror jag. Är nog märkligt hur mycket man måste kämpa för respekt bland killarna, som principiellt oftast bara vill lyda män. Lyckades kravla upp mig till auktoritets-position bland femton stycken 13-åriga arabpojkar igår genom att högljutt med djup röst säga "Hassan, nu sablar sätter du ner rumpan på stolen, eller det blir inget av detta" (Hassan, verdammt noch mal, hör mal zu, arsch auf den stuhl, oder du kriegst nix, verstanden?". Och de lydde! jessus amalia.
5 kommentarer:
De lyder nog bara du är lite äijä.
Hmm, känner igen den där sociala prestationsångesten du beskriver från chiletiden...
Jag var också konstant trött de första månaderna, särskilt efter att "turistfasen", då allt var nytt och spännande gått över. Kändes jobbigt att hela tiden bevisa att man är trevlig,och värd att lära känna. Och dessutom på ett språk som inte var ens eget.Kanske lite som en oändlig arbetsintervju?
Men kom ihåg att det är en onaturlig situation att bygga upp sitt sociala nätverk från noll, och det blir nog bättre med tiden. Dessutom verkar du ju nog ha kommit en god bit ren!
Här hemma är det regnigt, men mysigt. har sovit 12 timmar i natt, och dallar ännu omkring i pyjamas. Ah, veckoslut..:)
Oändlig arbetsintervju? Javisstjavisst! Men Erika, din fras var nog suverän. Lyfter på hatten,tassarna och stolen :D
Här har jag hittat tillbaka till Yle (pengabehov) och samlar pengar som en tok för NZ-resan i december-januari. Villvill också hitta till Böörlin så får kämpa litet till för att skämma bort mig själv med fina resor.
Studiemässigt känner jag att mitt internationella uppgifter-seminariearbete om CMI&Ahtisaari&sånt är jättespännande och aktuellt. Skönt just nu då idén e klar o deadlinen ännu ligger långt borta bakom horistonten ;)
Sköta om sig, dricksla vin och skrivsla kometer!
Bla
Vad skönt med nån att dela den sociala prestationsångesten o ensam-nybörjar-liten-i-stora-världen-känslan med! Fast du har ju det lite mer vuxet utmanande utan erasmusbomull och mer professionella förväntningar på dig, så beundrar verkligen hur aktivt du stakar dig fram!! Och det är väl hälsosamt för oss att bli lite lösryckta,även om de trögt i början. Önskar vi kunde gå små nattpromenader o skvallra om allt! Suerte y abrazos!
Hejsan.
Hoppas livet börjar få lite rutin där så småningom. Här är det vacker höst och ruska (finns inget egentligt svenskspråkigt ord vad jag vet, men någon föreslog lövbränna) som gäller. Höstflunsa som aldrig riktigt ger med sig, Ikeabesök för att få de sista sakerna för köksrenoveringen som ska fördigställas, och huuto.net för en del bejbigrejer som måste införskaffas. Helt normalt liv alltså. Ja, och sen en massa studier + jobbgrejer som måst bli klara inom 2 veckor.
Kämpa på, hoppas hösten är lika gul och grann där =)
Skicka en kommentar