Det händer varje månad, och aldrig lär jag mig. Några dagar före "that time of the month" känner jag mig klassiskt PMS-ledsen och -osäker - är säker på att det är något grundläggande fel på mitt liv. En gång grät jag 3 dagar för att jag trodde att jag inte har vänner, en annan gång var jag hysterisk över en arbetsintervju. Denna månad var det missnöje med mina studier och mitt liv i största allmänhet. Hemsk prestationsångest. Även om jag efter "de röda niagrafallen" nu inte är lika katastrofalt PMS-ångestfylld är en sak säker.. jag måste jobba mindre. Om två veckor, efter möte med min nya chef måste jag säga att jag vill studera lite mera och jobba lite mindre. Det är synd att det är min nya chefs projekt som får lida - för det tycker jag ju mest om. Försökte faktiskt tala med min gamla chef ett tag sedan och säga att detta med tidskriften är ganska mycket, men hon var totalt oförstående.
Nåja. Jag kan inte förstå att dessa PMS-problem känns så verkliga varje gång. Efter 12 år av mens borde man dock känna sina besvär bättre?
4 kommentarer:
Jag vet hur det är, och värst blir ångesten också ensam om kvällarna. Morgonen efter känns det ofta i alla fall lite bättre! Hade ett liknande dilemma förra veckan, om du hinner skypa ikväll eller snart så kan jag berätta.
Men ett bra initiativ att du ska prata med chefen, det är nog viktigt. Du får bara förklara situationen och att du måste jobba mindre för att hinna med studierna (kanske hälften mindre än nu?). Det gagnar inte bara dej utan kanske dem också i framtiden då du har mer av studierna avklarade och kanske kan fortsätta jobba för dem helhjärtat. Lycka till vännen! Kram
Oj, känner precis igen mig. Jag får i de här stunderna också en liten feministisk ångest - å ena sidan förväntar jag ju mig att Anton ska vara förstående under dessa situationer, men å andra sidan kan jag inte riktigt leva med tanken att man ibland (just innan mensen) inte ska ta mig riktigt på allvar. För tröstlösheten är ju verkligen på allvar just då i stunden, även om man senare kanske tycker att den är överdriven.
Men jo, det där med att du har för mycket jobbstress är ju verklighet PMS eller ej, så jag håller absolut med dig! Och sen var en klok vän till mig (kommer du ihåg?) som före jul satte och övertalade mig att man i den här åldern inte behöver tänka att ens jobb nu är det väsentligaste som finns med tanke på ens karriär, och att många ännu arbetar med saker som inte ens har med deras eget ämne att göra... Minns du? Kramar!
Din gamla chef låter ganska hård, tur att du byter! Och ett fiffigt och starkt beslut att dra ner på arbetsbördan. Intressant att ni andra får ångest, jag blir aggressiv. Känner en helt oresonlig ilska inuti mig, och en fruktansvärd lust att förstöra saker. Som tur brukar det bara uttrycka sig som morrande och vorrande...
Jah, sen var det ju inte Wille som berättade om sina PMS-symptom utan Cilla...
Skicka en kommentar