staden, där allt är möjligt (eller: så tillbringar man en dag i ett sjukhus i joggingkläder)

Du går på gatan, hör ett märkligt ljud, tittar in genom en glugg och upptäcker plötsligt en gratis utställning i ett konstnärskollektiv i någon vacker innergård. Olika varianter av denna historia har jag hört berättas av människor som bott i Berlin och dragits med i stadens föränderligt fascinerande puls. Berlin rör sig konstant; det är bara att flyta med. München står snarare stilla, och ifall man vill skapa förändring får man själv skuffa, puffa, gräva och med förstorningsglas leta efter äventyr. Ungefär så. Och även om jag inte förväntade mig några fantastiska alternativa mirakel under Camilles och min joggingtur genom parker vid Spree, där man kunde se övergivna nöjesparker och unga människor, var kanske eftermiddagens händelser inte min prioritet nummer ett.

Jag och Camille brukar ofta säga att vi är som systrar: nära som syskon, stridande som syskon, irriterade som syskon och slutligen solidariska syskon. Vidden av dessa ord har långsamt börjat gå upp för mig, speciellt när jag inser att jag även måste ta hand om henne, utstå hennes neuroser och vara den vuxna, som ett syskon. Ser plötsligt halva min barndom ur Oskars perspektiv, eftersom jag i vår familj alltid varit den uppmärksamhetskrävande och krångliga, pubertala och ilskna, tjurande och bittra. Kanske det gör lite gott här i livet att leka i ombytta roller (eller positioner, som kvinnoforskningen skulle säga;). Nåja, eftersom Camille lider av någon märklig form av motionsbesatthet och därtill oftast vägrar äta normalt och regelbundet, mår hon alldeles uselt igår klockan tre, då vi sprungit i en timme och inte ätit ordentligt sedan kvällen innan. I matbutikens kassa svimmar hon sedan, faller på golvet och slår huvudet ganska hårt. När hon kanske 20 sekunder senare vaknar upp spyr hon det lilla vatten och den ynkliga frukt hon ätit. På mej. Och på så sätt blir min första stadsrundtur en färd i en ambulans till ett sjukhus i Kreutzberg, där jag sitter tre timmar i vänterummet med den brokigaste skaran patienter jag sett. En kille i min ålder som fått näsan inslagen, en äldre kvinna utan tänder som har tal och andningssvårigheter och en man som sitter med noter framför näsan och sjunger märkliga melodier. Alldeles intressant att se denna sida av Berlin, dock. Framför oss en TV som visar "Tuho-osasto" dubbat till tyska och en hel hög skräptidningar. Tanken, att alla tror att jag är tysk, roar mig av någon outgrundlig anledning lite. Och så sitter, sitter och sitter jag och försöker lära mig utantill de roliga uttryck jag läst i tidningarna och hört i TV:n. Praktisk språkinlärning, ungefär.

Camille var det inget fel på, visade testen hon gjort, även om en viss kritisk röst i mig nog lite vill antyda något sammansatt av orden äta och störning. Speciellt då hon för tillfället är ute och joggar, för "annars känner jag mig skit hela dagen". OK. Slutet av kvällen var i varje fall riktigt trevlig: Vi lagade mat med Camilles kämppis Karen, som är studerat romanska, nu jobbar som journalist och är smart och underhållande, om dock något neurotisk och prestationsinriktad hon med. Camilles franska kompis Alex kom också. Vi talade om studier, jobb och ganska klassiskt, när en hel hög utlänningar är samlade, om kulturskillnader. Efter detta, ungefär två-tiden då allting var verkligt gemytligt, måste Camille dock på nytt hoppa in i sina berömda "i valet och kvalet"- neuroser, då hon inte kan bestämma sig för "att gå ut på en öl eller icke". Och i dessa existentiella funderingar river hon sig förtvivlat i håret och ser förvirrad ut, tills jag (som vanligtvis är modern till existentiell ångest) förnuftigt och bestämt måste säga att det kommer ett nytt veckoslut nästa vecka också. Och att man måste äta fem gånger regelbundet i dagen.

Idag skall vi på en Salvador Dali-utställning med Karen, en film och slutligen salsa. Det vill säga om vi inte svimmar eller förkovrar oss i livets svårigheter innan dess.

finare än fint - kolla på mitt nya halsband

Berlin, baby!

Kunde skriva en miniroman i billigt pocketformat om mitt senaste dyng. Eftersom jag och min sportigt värre vän camille, som dock äter mörk choklad i grobiösa mängder, skall jogga om en stund, blir det endast en liten rapport från den stora (och let me add, förbannat coola) världen. Var en märklig känsla igår när flyget landade i Tegel och jag kunde blicka över Berlin. (De tre flygfälten är nämligen alldeles invid staden - speciellt centralt är självklart flygfältet Tempelhof, som fungerade som en luftbrygga under Berlins blockad direkt efter andra världskriget. Camille berättade att det finns planer att riva det hela, men motståndet är stort p.g.a. flygfältets historiska värde). Nåja, i varje fall, jag såg ovanifrån hus, hus, hus, stora komplex och parker så långt ögat kunde nå. Och störst var det imponerande tv-tornet från DDR, som övervakande tornade upp ovanför det hela. Då kände jag mig som en minimal småstadsflicka. Klarade mig i varje fall utmärkt med mina 25 kilo genom staden med två olika bussar och en metro hem till Camille, som hade köpt en cykel till mej. Och plötsligt var vi på en turkisk marknad och handlade körsbärstomater för 1 euro/kilo, massivs med hummus och oliver för 3 euro. Och eftersom allt gick på tyska var det lite bekant, men ändå så annorlunda och sjuukt spännande. Och livligt, och nog vänligare än i borgerliga München. Tycker om Tyskland, och jag tror att en liten del av Tyskland också tycker att jag är alldeles ok.

Inga fördomar mot AirBaltic, men de flygplanen jag åkte med, först till Riga och sedan Berlin, var nog av det skröpligaste slaget. Råkade dock sitta brevid en alldeles trevlig kille, Sami, som skulle åka till Berlin för att tävla i tennis. Dessutom var han färdig jompalärare från Jyväskylä och skulle nu köpa en lägenhet med sin flickvän i Helsingfors, närmare bestämt Haga eller Malmgård. Och visst ni att det är svårare att komma in till gymnastiklärarutbildningen vid Jyväskylä universitet än till teaterhögskolan. Och att de även tränar i att lära afrodans där. Att sånt. Nu blir Camille störd på mej så skall sluta. Puss puss

piu-pau

Läste nyss igenom vad jag själv skrivit under de senaste dagarna.. vilka vemodiga visor och banala bekännselser . Har sedan igårkväll bara gjort saker jag tycker om (i tidsordning, inte prioritetsordning: Dansat balett, sett på tv, lyssnat på mammas visdomsord och spelat Kabalewski på piano) - och känns ganska lugnt förväntansfullt nu! Imorgon är jag i Berlin (herregööö) och det skall bli bra. Så det så! Nu panikpacka . De avgörande beslutenas tidpunkt infaller: Att ta med eller att inte ta med en röd, eller kanske blå, kjol. Det är ju nog frågan.

kavalkad

slut med slutna cirklar

Åh denna symbolikens precision! Blir nästan salig när jag tänker på de små sammanträffandenas förträfflighet! Jag insåg alltså plötsligt att det faktiskt var exakt ett år sedan jag kom tillbaka från mitt utbytesår i München, riktigt sådär riktigt på datum ett år sedan. Kommer ihåg hur jag den 5.9.2007 under min allra sista resa med tåget S1 mot flygfältet, en hållplats innan jag steg av, blev kontrollerad och förstås inte hade biljett. Bittert. Sedan stod jag vid flygfältet och grät ganska rutinerat en skvätt eller två - och pang - några timmar senare var jag i Helsingfors och satt i bilen med pappa. De sista veckorna i München hade varit ganska krångliga: Varannan dag ägde någons avskedsfest rum, varannan dag åkte vi till järnvägsstationen eller till flygfältet och kramade om dem som skulle åka. Och även om vi sade att vi självklart skulle hälsa på varandra, skriva tårdrypande brev till varandra, författa lustiga kommentarer på facebook, ringa varandra, skypa dagarna i ända, och och och, visste väl de flesta att detta nog var den sista gången vi sågs. Det eviga farvälets poesi, och måste medge att jag i hemlighet tyckte det var ganska skönt när alla dessa avskedvalser var över. Och så är det lite nu också: Jobbigt att säga "tack och hej".

Vad jag då däremot inte förstått att förbereda mig på var själva hemkomsten.. det är fortfarande svårt att med ord formulera och greppa hur krångligt ensam och borttappad hela förra hösten kändes. En viss tomhet jag fortfarande inte riktigt kan sätta fingret på - redan själva ordet "tom" är så brett att det omfattar en hel hög med oprecisa funderingar. Att säga att det är tomt eller ensamt är liksom inte särledes beskrivande. (Jag tror dock på något plan att man inte riktigt kan tänka eller fundera på det man inte finner ord för; min världs gränser går vid mitt språks gränser, så att säga.) Tänkte i varje fall då, att jag inte kan njuta av våren och sommaren ifall jag inte hela tiden har en ny dörr öppen. Det vill säga en ny plan som tillåter mig att något rastlöst flänga och fara vidare. Och så skapades alla Berlinansökningar. Är för tillfället inte särskilt oroad över Berlin - skiter det sig kan jag ju alltid komma tillbaka. Mera nervös är jag för nästa höst när jag igen utan någon fast punkt måste anpassa mig tillbaka.

Ser i varje fall fram emot mitt jobb i ett socialcentrum för unga och barn i risk för att bli utslagna. Ser fram emot att få upptäcka en ny stad med föränderlig puls och känsla. Hela denna höst har varit så otroligt självcentrerad - en riktig parad för min inre Narcissus - och längtar efter att få något smart att tänka på. Trött på ytterligare ansnitt av min egen "Salatut Elämät" ;).

Har aldrig riktigt förstått tanken bakom "bloggandet är demokrati". Denna mening kommer smygande i de mest olika sammanhang: nyhetstexter som behandlar modebloggarnas pluralitet och uttalanden av diverse aktivister om internets möjligeheter att förena. Kanske bloggandet är demokrati i den mån att en allt större grupp människor ges möjlighet att uttrycka sig, att skapa ett eget utrymme för åsikter och information. Samtidigt är det en dålig förklaring på brister i annat samhälleligt deltagande, tycker jag. Och dessutom är en blogg-demokrati är nog ofta navelskåderi av allra högsta grad, tänker jag då jag läser genom mina egna inlägg åtminstone.

Nu skall jag fortsätta packa och fixa alla dessa eländiga sista minutens impulser. Insåg bland annat att jag inte äger ett endaste par hela strumpor.. och endast två strumpor som har samma mönster. Alla de övrigabestår av märkliga kombinationer från tider som inte mera är: en strumpa från Lindex 2005 är par med en från Stockman 2006... med massvis med hål. otroligt med tanke på att jag ändå är 23 år gammal och vid detta skede borde kunna hålla reda på strumpor. Har dessutom skrubbsår och blåmärken över hela kroppen efter att jag släpat halva min egendom från mitt Mejlandshem till Soc&Kom, där pappas bil står parkerad. Ångrar bittert att jag varken har körkort eller busskort. Kändes minsann inte som en "voittohetki" när jag igår svettig och flåsande, bärandes på min garderob och halva bokhylla i Ikeakassar, stötte på medibekanta som coolt och intellektuellt chillade utanför Biomedicum. Var en ny dimension i att vara kassi-Alma!

so long - puss

tack för att ni kom - betydde mera än ni tror!