staden, där allt är möjligt (eller: så tillbringar man en dag i ett sjukhus i joggingkläder)

Du går på gatan, hör ett märkligt ljud, tittar in genom en glugg och upptäcker plötsligt en gratis utställning i ett konstnärskollektiv i någon vacker innergård. Olika varianter av denna historia har jag hört berättas av människor som bott i Berlin och dragits med i stadens föränderligt fascinerande puls. Berlin rör sig konstant; det är bara att flyta med. München står snarare stilla, och ifall man vill skapa förändring får man själv skuffa, puffa, gräva och med förstorningsglas leta efter äventyr. Ungefär så. Och även om jag inte förväntade mig några fantastiska alternativa mirakel under Camilles och min joggingtur genom parker vid Spree, där man kunde se övergivna nöjesparker och unga människor, var kanske eftermiddagens händelser inte min prioritet nummer ett.

Jag och Camille brukar ofta säga att vi är som systrar: nära som syskon, stridande som syskon, irriterade som syskon och slutligen solidariska syskon. Vidden av dessa ord har långsamt börjat gå upp för mig, speciellt när jag inser att jag även måste ta hand om henne, utstå hennes neuroser och vara den vuxna, som ett syskon. Ser plötsligt halva min barndom ur Oskars perspektiv, eftersom jag i vår familj alltid varit den uppmärksamhetskrävande och krångliga, pubertala och ilskna, tjurande och bittra. Kanske det gör lite gott här i livet att leka i ombytta roller (eller positioner, som kvinnoforskningen skulle säga;). Nåja, eftersom Camille lider av någon märklig form av motionsbesatthet och därtill oftast vägrar äta normalt och regelbundet, mår hon alldeles uselt igår klockan tre, då vi sprungit i en timme och inte ätit ordentligt sedan kvällen innan. I matbutikens kassa svimmar hon sedan, faller på golvet och slår huvudet ganska hårt. När hon kanske 20 sekunder senare vaknar upp spyr hon det lilla vatten och den ynkliga frukt hon ätit. På mej. Och på så sätt blir min första stadsrundtur en färd i en ambulans till ett sjukhus i Kreutzberg, där jag sitter tre timmar i vänterummet med den brokigaste skaran patienter jag sett. En kille i min ålder som fått näsan inslagen, en äldre kvinna utan tänder som har tal och andningssvårigheter och en man som sitter med noter framför näsan och sjunger märkliga melodier. Alldeles intressant att se denna sida av Berlin, dock. Framför oss en TV som visar "Tuho-osasto" dubbat till tyska och en hel hög skräptidningar. Tanken, att alla tror att jag är tysk, roar mig av någon outgrundlig anledning lite. Och så sitter, sitter och sitter jag och försöker lära mig utantill de roliga uttryck jag läst i tidningarna och hört i TV:n. Praktisk språkinlärning, ungefär.

Camille var det inget fel på, visade testen hon gjort, även om en viss kritisk röst i mig nog lite vill antyda något sammansatt av orden äta och störning. Speciellt då hon för tillfället är ute och joggar, för "annars känner jag mig skit hela dagen". OK. Slutet av kvällen var i varje fall riktigt trevlig: Vi lagade mat med Camilles kämppis Karen, som är studerat romanska, nu jobbar som journalist och är smart och underhållande, om dock något neurotisk och prestationsinriktad hon med. Camilles franska kompis Alex kom också. Vi talade om studier, jobb och ganska klassiskt, när en hel hög utlänningar är samlade, om kulturskillnader. Efter detta, ungefär två-tiden då allting var verkligt gemytligt, måste Camille dock på nytt hoppa in i sina berömda "i valet och kvalet"- neuroser, då hon inte kan bestämma sig för "att gå ut på en öl eller icke". Och i dessa existentiella funderingar river hon sig förtvivlat i håret och ser förvirrad ut, tills jag (som vanligtvis är modern till existentiell ångest) förnuftigt och bestämt måste säga att det kommer ett nytt veckoslut nästa vecka också. Och att man måste äta fem gånger regelbundet i dagen.

Idag skall vi på en Salvador Dali-utställning med Karen, en film och slutligen salsa. Det vill säga om vi inte svimmar eller förkovrar oss i livets svårigheter innan dess.