slut med slutna cirklar

Åh denna symbolikens precision! Blir nästan salig när jag tänker på de små sammanträffandenas förträfflighet! Jag insåg alltså plötsligt att det faktiskt var exakt ett år sedan jag kom tillbaka från mitt utbytesår i München, riktigt sådär riktigt på datum ett år sedan. Kommer ihåg hur jag den 5.9.2007 under min allra sista resa med tåget S1 mot flygfältet, en hållplats innan jag steg av, blev kontrollerad och förstås inte hade biljett. Bittert. Sedan stod jag vid flygfältet och grät ganska rutinerat en skvätt eller två - och pang - några timmar senare var jag i Helsingfors och satt i bilen med pappa. De sista veckorna i München hade varit ganska krångliga: Varannan dag ägde någons avskedsfest rum, varannan dag åkte vi till järnvägsstationen eller till flygfältet och kramade om dem som skulle åka. Och även om vi sade att vi självklart skulle hälsa på varandra, skriva tårdrypande brev till varandra, författa lustiga kommentarer på facebook, ringa varandra, skypa dagarna i ända, och och och, visste väl de flesta att detta nog var den sista gången vi sågs. Det eviga farvälets poesi, och måste medge att jag i hemlighet tyckte det var ganska skönt när alla dessa avskedvalser var över. Och så är det lite nu också: Jobbigt att säga "tack och hej".

Vad jag då däremot inte förstått att förbereda mig på var själva hemkomsten.. det är fortfarande svårt att med ord formulera och greppa hur krångligt ensam och borttappad hela förra hösten kändes. En viss tomhet jag fortfarande inte riktigt kan sätta fingret på - redan själva ordet "tom" är så brett att det omfattar en hel hög med oprecisa funderingar. Att säga att det är tomt eller ensamt är liksom inte särledes beskrivande. (Jag tror dock på något plan att man inte riktigt kan tänka eller fundera på det man inte finner ord för; min världs gränser går vid mitt språks gränser, så att säga.) Tänkte i varje fall då, att jag inte kan njuta av våren och sommaren ifall jag inte hela tiden har en ny dörr öppen. Det vill säga en ny plan som tillåter mig att något rastlöst flänga och fara vidare. Och så skapades alla Berlinansökningar. Är för tillfället inte särskilt oroad över Berlin - skiter det sig kan jag ju alltid komma tillbaka. Mera nervös är jag för nästa höst när jag igen utan någon fast punkt måste anpassa mig tillbaka.

Ser i varje fall fram emot mitt jobb i ett socialcentrum för unga och barn i risk för att bli utslagna. Ser fram emot att få upptäcka en ny stad med föränderlig puls och känsla. Hela denna höst har varit så otroligt självcentrerad - en riktig parad för min inre Narcissus - och längtar efter att få något smart att tänka på. Trött på ytterligare ansnitt av min egen "Salatut Elämät" ;).

Har aldrig riktigt förstått tanken bakom "bloggandet är demokrati". Denna mening kommer smygande i de mest olika sammanhang: nyhetstexter som behandlar modebloggarnas pluralitet och uttalanden av diverse aktivister om internets möjligeheter att förena. Kanske bloggandet är demokrati i den mån att en allt större grupp människor ges möjlighet att uttrycka sig, att skapa ett eget utrymme för åsikter och information. Samtidigt är det en dålig förklaring på brister i annat samhälleligt deltagande, tycker jag. Och dessutom är en blogg-demokrati är nog ofta navelskåderi av allra högsta grad, tänker jag då jag läser genom mina egna inlägg åtminstone.

Nu skall jag fortsätta packa och fixa alla dessa eländiga sista minutens impulser. Insåg bland annat att jag inte äger ett endaste par hela strumpor.. och endast två strumpor som har samma mönster. Alla de övrigabestår av märkliga kombinationer från tider som inte mera är: en strumpa från Lindex 2005 är par med en från Stockman 2006... med massvis med hål. otroligt med tanke på att jag ändå är 23 år gammal och vid detta skede borde kunna hålla reda på strumpor. Har dessutom skrubbsår och blåmärken över hela kroppen efter att jag släpat halva min egendom från mitt Mejlandshem till Soc&Kom, där pappas bil står parkerad. Ångrar bittert att jag varken har körkort eller busskort. Kändes minsann inte som en "voittohetki" när jag igår svettig och flåsande, bärandes på min garderob och halva bokhylla i Ikeakassar, stötte på medibekanta som coolt och intellektuellt chillade utanför Biomedicum. Var en ny dimension i att vara kassi-Alma!