dejta upp sitt liv

.. är precis vad jag tänker göra i några små franska sträck. Kort och koncist. Knappt och kreativt. Eller nåt.

- Politik: berlin is burning. a) Nästa vecka börjar "der bundesweite Universitetsstreik". Mot nyliberalism inom uni. Mot indelning i bachelor&master (eftersom studerande här inte garanteras en magisterplats, och måste söka in "pånytt" efter kanden). Mot studieavgifter. Mot för lite undervisningspersonal. Mot "the work-load" (som det sägs här - tyskarna älskar att blanda in engelska uttryck i mera eller mindre passande sammanhang). Nästa vecka tillåts skolk i massor och mängder - inga föreläsningar eller seminarier obligatoriska (vilket inte hjälper mig ett dugg, eftersom jag måste hålla föredrag, och det kan man inte låta bli att göra). På grund av strejken - som i sig är en alldeles bra grej, även om jag har lite svårt att se det direkta sambandet mellan "mot ekonomisering" och "inte gå till skolan på en vecka" - måste jag dessutom hålla ett extra föredrag. Mitt DDR-seminarie ordnar en liten öppen föreläsning om det mediasexiga brottet Harras och min professor tyckte att "det skulle vara så trevlit om Ni, Fru Hägglund, med ert utomstående perspektiv vill analysera lite inför gruppen". "Gärna", svarade jag snällt (eftersom denna kvinna bestämmer om magisterstuderandena), även om jag i detta ögonblick inte hade den blekblåaste aning om vad hela Harras-skandalen innebar. Nu är jag dock något klokare.

b) Vänstervecka i berlin. Socialverk brunnit. Shoppingcentret som skall byggas vid det gamla flygfältet Tempelhof likaså. Nästa lördag är det megaockupation i hela det gamla flygfältet, för att visa att denna stad inte vill ha konsumtion i historiska minnesmärken.

- Ansöknigar: erika springer, hoppar och dansar mellan byråer. Fick just språkprov uträttat (och med så goda resultat att jag nästan shockerade mig själv). Nästa vecka skickar jag in allt. Sedan börjar väntan på svar (vilket blir en lång valvaka, resultaten kommer i september). Liten parentes: Anmälde mig av misstag till alla mina unikurser med namnet anna erika, och kallas nu anna av unimänniskor.. lite märkligt! Å andra sidan uppfattas erika som ett gammalmodigt mormor-farmor-namn i Tyskland, medan anna väker kommentarer som "så otroligt vacker". Märkliga är dessa tyska varelser.

- Jobb: hatar, hatar, hatar att sälja kläder med inskränkta försäljare. Endast två turer denna månad kvar. Hoppas på att få sparken eftersom jag själv inte lyckas säga upp mig. Är för snäll. Och dålig på konflikter. Ibland.

- På söndag skall jag fira min sista dag som ett 23-årigt ungt och osyldigt flickebarn (hurskas, siveä ja jumalanpelkoinen) med grill och chill i mauerpark. Lite pirrig att se hur många som kommer / ifall maten räcker till / ifall mina olika kompisgrupper kommer överens. De har nämligen aldrig riktigt träffat varandra!

- skrattat hela dagen åt min kompis Giovannis berättelser om sitt utbyte i Kanada. Som bachelor-studerande hoppade han med på en kurs om samtida homosexuell itteratur, där han lär ha uttalat de legendariska orden "It's so much better to be black than to be gay, because at least you don't have to tell your mother" :)

skiver efter kalaset och berättar hur det gick! kunde till och med överväga att sätta upp lite bilder!

hoppelis...

...vad senimentalt svamlande det blev. Snabbt sammakrafsade emotioner. Språkligt och stilistiskt kanske inte så bra. Hur man än bygger på med ord finns det så otroliga mängder vardagsverklighet och flumdimensioner, att jag borde blogga i all evighet för att hinna med.

Dock varit en fint veckoslut. Tiina från München på besök. Träffat gamla check point-vänner. Jobbat på min gamla praktikplats med trotsiga arabiska tonårsflickor och slavat för esprit. Studerat lite.

så nu skall jag rädda min flunsa med sömn.

trots-tolerans

I kvällsaktigt mjuka sinnesstämningar känns det som om detta berlin ändå blivit en resa för personligt gränsöverskridande. Avståndstagande från ett Helsingfors-liv och en Helsingfors-erika, ett trotståg mot tidigare värderingar och planer. Och en insikt om att tidigare planer egentligen inte var så dumma så. Ett försök att låta det lilla livet smälla till och smeka längs med kinden. Att möta rädslor, släppa greppet och se hur det går. Och ja, jag vet, visst är detta ganska grundläggande, banala och klyschiga frågor - men på något sätt ändå små, privata ändhållplatser man ibland kanske måste sätta ner sig vid. Det är inte som om jag grundläggande vill bort från min havs-hemma-stad, snarare ett försök att ifrågasätta den trånga damm jag alltför ofta hemma ser mig plaska i.

I Helsingfors upplever jag sällan att jag riktigt passar in: det känns svårt att slappna av med människor, det känns som om jag med babbel måste fylla ett tomrum, få människor att trivas och skratta. Förvandlas till en del av deras grupper. Jag pendlar mellan att se mig som mindre cool och som så otroligt mycket bättre. Distanserat beundrande eller arrogant föraktande. Förnuftig och duktig in i det bittra slutet.

Är spännande att analysera de sammanhang jag skapat då inga gamla nätverk fanns där. Och det är en samling brokiga människor som jag nästa vecka tänker bjuda till ett litet födelsedagskalas för att fira mitt steg mot ett kvartssekel. Å ena sidan kompetenta tyska kompisar som studerar och jobbar med diverse förnuftiga och meningsfulla sysslor. Veronica, Julia, Gaby, Pia och Gabriel, Daniel, Rebekka.... några unibekanta.. mina kämppisar..Och sedan den lilla grupp finländare, som under våren blivit min halvfamilj. Och som på något sätt fått mig att bli lite tolerantare och öppnare för de olika val människor vågar sig på. Känns som om vi alla trevar oss fram, stöder varandra, och som alla utlänningar antagligen alltid gör: svär över de förbannade tyskarna. Evilda och Elsa är en liten ankdamm. Ruttu-Jonna och Pano-Harri, fotograf och editor, båda bara hoppat in till berlin för att se vad som kanske kunde hända. Har suttit som tolk i arbetsförmedling, bråkat med de tyska myndigheterna, och hjälpt dem vid behov. Och på så sätt fått ett extra hem jag kunnat gå till då den tyska kulturen och det hårda sättet kännats obehagligt. Och så finns det evildas finska poljvän, ljudplanerare och konstnär från sibis, som söker efter ett friare konstrum än helsingfors kan erbjuda, kravlar fram i denna berlin-djungel.

I detta kluster är förstås min huvuperson berlin nästan mäktigast. En stad som rymmer hårda historiska skeenden, vuxet arbetsliv från klockan 9 till 18, söt småbarnsverklighet i lummiga barnparker, uni-liv, skitjobb, de hårdaste av festscener, där clubtoaletter förvanlas till drogmarknader, invandrare och turkiska bröllop, hemlösa, rika snobbar. Och i detta utrymme springer människor på varandra, låter de olika sociala verkligheterna krocka. Ser fullständigt olika betydelser i samma rum. (min "urban studies" är ytterst inspirerande för stadsbetraktelser i "rum").

Oberoende hur denna eländiga rumba med ansökningar för Humboldt slutar, har detta varit ett bra år. Känns som om jag parallellt blivit fem år äldre och tio år pubertalare.

fortschritt

Den tyska vänskapsleken är långsam och pendlar ständigt mellan smått intresse och ypperlig artighet. Ifall jag inte vore finländare - och utöver detta inte upplevt den tyska uni-mentaliteten i München - skulle mina små spurtar knappast vara märkbara. Men nu kan jag berätta för er att jag denna vecka druckigt kaffe med uni-personer och promenerat "hem efter skolan" med andra. Till och med uni-cafe-lunchar med nästan främmande unipersoner har ägt rum. Då man beaktar det lilla faktum att "hej-stadiet" i München krävde ca 3 månader av intensivt kompis-förspel, är detta redan så framskridande att jag nästan bajsar på mig :)

I min lilla WG (Wohngemeinschaft) är det andra bullar: Medan jag ständigt närmar mig två av mina tre Mitbewohner, och oftare umgås med dem på fritiden, har jag och den tredje slutat prata med varandra. Förra veckan bråkade vi om duschtur.. heheh. Märker att en liten del av min inre, harmoniska "jag-vill-vara-snäll-med-alla-alá-skandinavien"-mentalitet dött (just det: t.om. JAG uppfattas som snäll i Tyskland): Kan med handen på hjärtat ärligt säga att denna dysharmoni, eller detta inte-prat, känns alldeles skönt. (och jag skämms för att mitt behov av att vara snäll verkigen sjunkit så lågt. med den märkliga ex-kämppisen Manja bad jag ju alltid om ursäkt för att normalisera läget). Nu skall jag på kulturevenemang i samband med designweek. dags att dra på mig något svart :)

inte-död

fick nyss ett textmeddelande av pappa, där han konstaterade att min blogg inte mera lever. nåja, det stämmer kanske till en viss grad sådär på ett praktiskt plan. men i mina egna tankar dock inte alls. när jag rullar, hoppar, springer och slöar genom min vardag i denna märkliga stad brukar meningen - detta skulle jag gärna skriva något om - ofta rulla, hoppa, sringa och slöa genom mina tankar. 'Detta' syftar dock ganska sällan på mitt eget liv, snarare på Berlin, som långsamt förvandlats till en liten egen person jag har svårt att sätta fingret på. och ja, efertsom mitt lilla liv befinner sig här ännu någon månad framöver, antar jag att mina iakttagelser också berör mig. Förebereder för tillfället min magisteransökan till Humboldt. Ifall de tycker om mina kandpapper måste jag seriöst fundera på ifall jag vill fortsätta kämpa mig fram i en stad som å ena sidan kan vara så otroligt belönande, å andra sidan hård som en sval sten. Ifall Humboldt inte tycker att jag är super, väntar en framtid i metsätalo med gradu på mig. Vilket egentligen är alldeles bra det med.

För en vecka sedan hade jag framtidsångest i kvadrat. Nu försöker jag låta bli att överanalysera: skrapar ihop en ordentlig ansökan och ser sedan vad som händer. Lättare sagt än gjort dock.

Daniel beskrev euforiskt sommaren i Berlin under den värsta gråa marsdvalan. Senast i juni kommer du att känna att du är en del av denna stad, tyckte han. Vad händer då som vore så speciellt, undrade jag tveksamt. Nåja, är liksom grönt och mycket människor. hmmm. låter inte så radikalt, tänkte jag tyst för mig själv. men förändringen är avsevärd. de märkligaste små ersättningar för sandstrand har öppnat vid prutt-floden spree. I en finns t.om en liten "pool" inbygd, så att man guppandes sitter i en bassäng i floden och skådar på televisionstornet.

måste skriva färdigt en skoluppgift jag idag skall lämna in (jösses så mycket uni dt är. det nog största orsaken till mitt inte-skrivande). men hör av mig senare. god only knows, när detta senare äger rum. hoppas snart.

hihi

en månad har sprungit förbi utan att jag skrivit ner en endaste en rad. (misstänker att mitt inte-skrivande blivit en röd tråd som löper genom hela denna blog). Detta är synd, eftersom jag såhär i efterhand inte lyckas rekonstruera mitt livs skeenden (men som tur har jag ju en kalender där mina tråkigare strapatser finns uppskrivna. ungeför såhär: jobb uni jobb uni jobb. men visst har jag väl gjort något mellan dessa spännande pass, eller??). sitter i mitt rum, som fortfarande känns nytt, trots att det inte är det, och försöker fånga en månad som fallit ut ur mitt minne. Studier är intensivare än tidigare. sitter mera på min allt bredare rumpa. berlin-barer är intensivare än tidigare. ser scener jag tror att mina ögon trillar ur av.

pendlar mellan extrem eufori och existentiell ångest. allt är som vanligt, alltså.

skriver mera imorgon. lovar. påriktigt.

stora småstrålar

kan knappt förstå att det snart är maj. några dagar till och sedan springer mina nära och kära där hemma omkring med studentmössor. Gud bevare. I och för sig är stämningen här i den stora tyska huvudstaden ganska sommarorienterad: nätterna är varma, cafeerna och barerna har flyttat ut till trottoarerna och under dagliga cykelturer stöter man konstant på en hel del bekanta, som slutat gömma sig inne i de förfallna lägenheterna. Dessutom utspelar en stor del av min univerklighet sig på en eller två gräsmattor utanför mina föreläsningssalar. Ibland flitigt studerande, ibland flitigt bloggande, oftast småskvallrande med någon snäll studerande som också förbereder sig inför nästa lektion. Hade på något sätt förväntat mig att uniliv blivit lite främmande: har ändå inte studerat aktivt på nästan ett år nu... vissa beteendemönster är dock så inlärda och kontextbundna att endast liten miljö-input krävs för att väcka min inre nörd till liv. Höll idag mitt första fördrag om en berlinsk konstnär (jeanne mammen, porträtterat societetsliv i berlin under det gyllene 20-talet, samt den ensamhet, förvirrning och kyla som 1930-talet för det tyska samhället innebar, denna kommentar till för pappa, som är den enda person som detaljerat intresserar sig för mina studier:) tillsammans med en super trevlig tysk flicka. Mellan oss sade det direkt klick (som mellan kungen och Silvia), och grillade halva söndagen med henne och hennes vänner i Kreuzberg i en park. Är på något sätt konstigt att se hur kalla, gråa vinterfläckar plötsligt förvandlats till spelplatser för turkiska familjer, grillorter för ungdomar och nattrave för de riktigt coola. Och mina märkliga äventyr i skitarbetssektorn i Berlin har bytts ut mot konserter (såg the whitest boy alive och ett bra ska-band förra veckan), småjobb och spännande texter. Mitt märkliga kärleksliv känns även fullständigt banalt, då jag har viktigare saker att tänka på. och det om något är en stor befrielse!

Dagens intellektuella bevis: Går på en kurs om modersrollen och moderskap i det senmoderna samhället, där vi senast såg på en dokumentärfilm om en 23-årig kvinna (eller kanske snarare flicka) som 1999 i en förstad till Berlin dödat två av sina fyra barn. Deppig verklighet. Arbetslöshet, alkoholism, våld. Det älsta barnet sköttes av kvinnans, Danielas, mamma, det yngsta barnet var bortadopterat. Endast de mellersta barnen (en tvåårig och en treårig son) hade hon fullständigt ansvar över. Tills hon en dag, utmattad av kraven, åkte iväg till sin nya pojkvän och lämnade pojkarna ensamma hemma. Då hon återvände tre veckor senare hade de dött i torka. Grannarna hade hört skrik, men antagit att det bara var "vanligt familjevåld". Mormodern, som skötte om det älsta barnet och dessutom bodde i samma hemska höghus, sade att hon inte visste något. Även om hon vanligtvis skötte pojkarna dagligen. Hatet mot Daniela var oerhört i de tyska medierna, "Barnmörderskan måste straffas, tyvärr är dödsstraff förbjudet", skrevs det. "Jag kan aldrig förlåta Daniela", sade mormodern alldeles lugnt till kameran under intervjuer. Daniela själv grät tyst under de filmade intervjuerna och berättade att hon blivit våldtagen som barn av sin pappa.

Efteråt var hela seminargruppen alldeles tyst.