kan knappt förstå att det snart är maj. några dagar till och sedan springer mina nära och kära där hemma omkring med studentmössor. Gud bevare. I och för sig är stämningen här i den stora tyska huvudstaden ganska sommarorienterad: nätterna är varma, cafeerna och barerna har flyttat ut till trottoarerna och under dagliga cykelturer stöter man konstant på en hel del bekanta, som slutat gömma sig inne i de förfallna lägenheterna. Dessutom utspelar en stor del av min univerklighet sig på en eller två gräsmattor utanför mina föreläsningssalar. Ibland flitigt studerande, ibland flitigt bloggande, oftast småskvallrande med någon snäll studerande som också förbereder sig inför nästa lektion. Hade på något sätt förväntat mig att uniliv blivit lite främmande: har ändå inte studerat aktivt på nästan ett år nu... vissa beteendemönster är dock så inlärda och kontextbundna att endast liten miljö-input krävs för att väcka min inre nörd till liv. Höll idag mitt första fördrag om en berlinsk konstnär (jeanne mammen, porträtterat societetsliv i berlin under det gyllene 20-talet, samt den ensamhet, förvirrning och kyla som 1930-talet för det tyska samhället innebar, denna kommentar till för pappa, som är den enda person som detaljerat intresserar sig för mina studier:) tillsammans med en super trevlig tysk flicka. Mellan oss sade det direkt klick (som mellan kungen och Silvia), och grillade halva söndagen med henne och hennes vänner i Kreuzberg i en park. Är på något sätt konstigt att se hur kalla, gråa vinterfläckar plötsligt förvandlats till spelplatser för turkiska familjer, grillorter för ungdomar och nattrave för de riktigt coola. Och mina märkliga äventyr i skitarbetssektorn i Berlin har bytts ut mot konserter (såg the whitest boy alive och ett bra ska-band förra veckan), småjobb och spännande texter. Mitt märkliga kärleksliv känns även fullständigt banalt, då jag har viktigare saker att tänka på. och det om något är en stor befrielse!
Dagens intellektuella bevis: Går på en kurs om modersrollen och moderskap i det senmoderna samhället, där vi senast såg på en dokumentärfilm om en 23-årig kvinna (eller kanske snarare flicka) som 1999 i en förstad till Berlin dödat två av sina fyra barn. Deppig verklighet. Arbetslöshet, alkoholism, våld. Det älsta barnet sköttes av kvinnans, Danielas, mamma, det yngsta barnet var bortadopterat. Endast de mellersta barnen (en tvåårig och en treårig son) hade hon fullständigt ansvar över. Tills hon en dag, utmattad av kraven, åkte iväg till sin nya pojkvän och lämnade pojkarna ensamma hemma. Då hon återvände tre veckor senare hade de dött i torka. Grannarna hade hört skrik, men antagit att det bara var "vanligt familjevåld". Mormodern, som skötte om det älsta barnet och dessutom bodde i samma hemska höghus, sade att hon inte visste något. Även om hon vanligtvis skötte pojkarna dagligen. Hatet mot Daniela var oerhört i de tyska medierna, "Barnmörderskan måste straffas, tyvärr är dödsstraff förbjudet", skrevs det. "Jag kan aldrig förlåta Daniela", sade mormodern alldeles lugnt till kameran under intervjuer. Daniela själv grät tyst under de filmade intervjuerna och berättade att hon blivit våldtagen som barn av sin pappa.
Efteråt var hela seminargruppen alldeles tyst.
4 kommentarer:
En så ruskig inblick i en annan människas verklighet, brr.
Och nog finns här annat folk också som är intresserade av vad du sysslar med där egentligen: kursbeskrivningar och annat läses mycket tacksamt! På tal om tyska konstnärer med Berlinfokus: har du bekantat dig med E.L. Kirchner? Han var speciellt aktiv precis innan första världskrigets utbrott. Expressionist som fångade den dåtida stämningen i Berlin. Målade ganska ofta prostituerade. Jag gillar honom starkt!
Här skiner solen, men vinden är kall. Nu skall jag sova litet innan det blir Vapputanssiaiset i Korjaamos spårvagnshall.
Ha det skönt på gräsmattan!
Urk, viken rå verklighet. Ibland kanske alltför rå.
Men om råhet känns alltför rått kan man ju flytta till Tölö... Det gjorde åtmistone mig mindre medveten om det råa, och därmed mera lycklig.=) (för alla som inte känner mig väl skrivs detta med glimten i ögat och en portion självironi...)
23 år och fyra barn...stackars barn, stackars kvinna. Inget blir bättre av att komma med ursäkter, men livet är aldrig svartvitt. Och tyvärr finns det vissa personer och familjer i samhället som allting faller på-t.ex. fattigdom, alkoholism, etc. Ofta går problemen sedan i arv från generation till generation, och det är inte lätt att bygga ditt liv om du aldrig får en riktigt chans. Sorgliga grejer.
Sitter och pustar ut efter en lång jobbdag! Borde laga nudelwok, but I don't ork!Sku nästan kunna gå lägga mej redan...
Många pussar o kramar!
Ps: det var artikel i Hesari om Berlins parker och piknikskräp just efter att du skrivit om det! Nyhetsnäsa?;)
Hej!! Hittade hit igen efter en längre paus, och fy sån hemsk historia man fick läsa... Oerhört tragiskt, kan inte kommentera desto mera faktiskt!
Men för övrigt verkade det ju gå soligt och avslappnat till där? Låter trevligt :)
I Paris har det regnat i en vecka, fastän det är nog somrigt varmt, och jag både skriver gradu och gör praktik samtidigt, så det är långa dagar! Men positiva nog :)
Skriv igen, det är så roligt att läsa och följa med där i östgrannen! ;) Kram!! Hoppas livet ler!
Skicka en kommentar