pruttpaus

evilda har förvandlats till en liten higge som frivilligt räknar matematikuppgifter för nationalekonomi - detta två veckor innan hela prepkursen och uni börjat! Vackert hade vi därför bestämt bibba-dejt. Självklart var hon där först och reserverade en plats i den megalomaniskt stora byggnaden till mig (och detta trots att hon varit på fitness-studio på morgonen med Rasmus... jag kallar dem "das Super-Pärchen"!). Nåja. På vår lunch-break kände jag en bitterhet växa fram i mig. Ilska mot det irriterande systemet, där man ALDRIG har uni-paus.. för tänka sig, under loven skall man pressa fram två uppsatser som är lika stora som kanden.. och en liten 15 sidors essä därtill. Kevyesti. Och så är maten i tysklands uni-cafe så äckig. Redan lukten i det stora glas-tältet (där ångan av allt matos och alla människor droppar ner från taket som vatten rakt i tallriken) får mig att vilja spy.

Som hämnd mot detta system stal jag en limu. Bara tog den och gömde den under min bricka. En bio-limu dessutom. Tyst-revolt. Kändes bra.

Så nu Lina, kan du upplysa din dotter om att hennes gumor är stor tonåring :)

puss på er alla. Imorgon är det redan fredag. Vad skall ni göra?

hur händer det?

Hur är det söndag, sedan blinkar man och plötsligt är det torsdag? Vart försvinner dessa dagar?

På jobbet funderar vi i vilken form vi skall publicera våra forskningsresultat. Sitter och läser olika tidskrifter (typ European Societies - där bland annat Luis Wacquant (Bourdieus elev, nu professor i Berkley) och Risto Alapuro är i "editorial board... en av europas bästa tidskrifter!) och kollar ur vilken synvinkel liknande frågor blivit publicerade. För man kan ju liksom inte skicka in en artikel med precis samma resultat som någon just skrivit om ett halvt år tidigare. Spännande indeed. Men också ganska krävande. Några gånger har jag till och med samlat mitt mod och knackat på utbildningskvinnans dörr. Hjärtat uppe i 140. Förberett några lättsamma meningar på tyska som jag kunde inleda diskussionen med, även om jag känt att giljotinen gungar ovanför mitt huvud. Förstås har hon inte varit på plats. Det var ju klart som korvspad.

Har dock insett att det inte är hela världen ifall jag inte får nåt jobb. För tillfället knapprar jag med låg koncentration och ingen inspiration på mina unigrejer, för att jobbet tar upp hela halvan av min tid.

Var på måndag kväll hemma hos Jonna och Pano-Harri i Neukölln, har inte sett dem ordentligt på ett år. Ett år! Man undrar verkligen vart tiden försvinner. Tycker så om denna stadsdel med allt liv. Igår på te hos Steffi i Friedrichshain. Alldeles annan stämning. Det roliga i Berlin är att varje stadsdel verkligen är som en egen stad. Men mera om det senare. Nu till uni och prutta på min tråkiga existens.

oj nej!

Efter en vecka av jobb, unistrss och socialt halv-vakum kände jag att fredagen skulle vara min "le come bäck to life"-happening. Gå ut, träffa människor, kanske dansa lite.

Klädde mig i mina trashigaste jeans-shorts, strumpisar, min mammas tjocka 80-tals guldkedja och högklackade skor. Ganska stilig, alltså. Daniel, Boris och jag drack hemma en halv öl. Och sedan shakde jag ensam iväg mot Giovanni, som inte precis var en muntergök, men inte heller lika ledsen som senast jag såg honom (slut med pojkvän + arbetslöshet). Vi drack lite skumpa och hoppade in i taxin och körde genom halva berlin... jag kände procenten stiga i huvudet, så beställde en cocis i bögbaren vi gick till. Ett förnuftigt val, alltså. Vuxenpoäng!

Så småningom blev jag dock rastlös, så sade tack och hej, pussade Giovanni på kinderna, och gick stiligt i mina höga klackar till en media-design-fest, där Daniel, Boris och Boris barndomsvän befann sig. Drack ett glas vin. Tråkigt, och drog iväg till nästa bar. Drack ett halvt glas vin där med och försökte vara trevlig mot Boris barndomsvän, som är och hälsar på (vilket lite tog emot mina feministiska principer - för den killen är nog ett manssvin i kvadrat). Och sen, alldeles plötsligt, började jag må illa. Såå illa att jag hastigt och lustigt sprang mot taxikön utan att vänta på Boris. Och knappt hade jag kommit in genom dörren innan fontän-leken började. Oberoende vad jag drack ända till kl. 16 nästa dag spurtade fontänen av liv. Resten av kvällen fruktanssvärd hubudvärk. Låg i ett mörkt rum och ångrade min existens. Och jag frågar mig... när leder 3,5 glas vin och en halv öl till att man mår som efter Emma Storbackas frozen margarithas-fest år 2007 (då Ida, pappa och Oskar kanske kommer ihåg tonfiskpastan). Lätt krabbis efter lite vin, javisst, men tillstånd nära alkoholförftning???? Jag vet att man tål alkohol sämre med ålder.. men detta??

Söndagen dock skön. Finska Jonna R sålde TitiMadames smycken i Mauerpark (finsk smyckesdesigner, bor i London, gör söta smycken i genomskinliga djurformer) - mycket billigare än de man får köpa i Designforum i Helsingfors. Köpte örhängen. Sen åt jag meksikansk mat och ser nu på das Leben der Anderes, som kommer i TV:n.

Nu skall vi be till högre makter att nästa vecka blir lite smartare. Och att jag får jobbet i utbildningsprojektet...

ser man på!

Tänka sig hur förvånad man kan bli när man hittar balettdräkten vackert vikt på rätt ställe i hyllan.. precis där den borde vara. Och detta efter att man sökt genom sängen, tvättkorgen, reseväskan, random-lådor och skrikit att alla i detta hushåll nu absolut måste engagera sig, för annars hinner man inte till balettlektionen.

Det var skönt att dansa. Jag är stressad. Skrev ett standardmail till en professor idag, alá "kan jag snälla snälla få lämna in min essä senare". Sablar. Jag har ju varit i denna situation tidigare. Annars trevlig dag på jobbet, stannade frivilligt till 19.20, för att jag tyckte att det var så roligt att räkna med statistikprogram. Suspekt. Imorgon skall jag till bibban. Hoppas Norman och Steffi är där och angstar med mig!

P.S. Varför har ingen upplyst mig om att Irina "ser ut som ett foster i ansiktet och är gift med Peter Franzen, som ju är ungefär världens sämsta skådis någonsin" Björklund och Samuli "jätte jätte söt" Vauramo är med i Anton Corbijns nyaste film 'the American' (med George Clooney). Och varför spelar de svenskar? Är finnar de billigare svenskarna? Hmmm.

del 3 (final): tysklands arbetsmarknadspolitik är fin!

Detta har vi upprört diskuterat på jobbet hela och halva dagen idag:

För ca ett år sedan bestämde Tysklands "grundlags-domstol" (motsvarande organ finns ju inte i Finland - som ni kanske minns från Petters samhällslära undervisning har Finland ett grundlagsutskott :) att de fjuttiga 359 euro som arbetslösa får inte är förenliga med den livskvalitet som grundlagen tryggar. Tyskland måste alltså höja sin arbetslöshetsersättning! (Hurraa för grundlagsdomstolen, tänkte man ju!)

Nåja. Nu har CDU (Angela Merkels kristligt konservativa parti) bestämt sig för lyxa till de arbetslösas liv med.... hela 5 euro i månaden! Alltså klackarna i taket och låt livets fest börja, säger jag bara!

Såg ett diskussionprogram igår kväll, där arbetsministern Ursula von der Leyen förtvivlat försökte försvara detta fina beslut. Programmets höjdpukt var ett litet reportage från ett av arbetsförmedlingens tvångsutbildningsprogram. I nordtyskland har arbetsförmedlingen för stora pengar bygt en låtsassupermarket i en tom fabrikshall och fylly den med låtsasmjölk, platsbananer, plastägg och låtsashyllor. Här skall de arbetslösa "öva" att köpa mat, betala, sälja och handskas med pengar. Vissa arbetslösa har till och med fått jobb i detta förunderliga projekt. För 400 euro i månaden får de städa undan de varor de andra arbetslösa "leker butik" med. Alltså huh huh. Jag hoppas att jag får jobb i utbildningsforskning-projektet och aldrig aldrig blir arbetslös i detta land!

P.S. Kvinnan som bestämmer om mitt öde (alltså utbildningsforskaren) är bäck in the business efter en månad i Mexico. Skall säkert denna eller nästa vecka titta in hos henne och kolla hur det gått, ifall hon själv inte hör av sig. IIIIKKKK!!

del 2: tyskar är fina människor

Eftersom det har ösregnat hela dagen (har tänkt på att det sällan ösregnar hela dagar i Helsingfors.. här är regnet på något sätt hårdare) struntade jag och Gabi i vår söndagspromenad och småsprang genom prenzlauerberg till min italienska favoritpizzeria. Självklart var det alldeles smockfullt, så vi satte ner oss i ett längre bord med en typ 30-årig kvinna. Gabi babblade om sitt hångel med en kollega på tidningsredaktionens fest förra onsdagen och berättade att hon bett honom på en dejt. Jag skrattade. Barnpladder, vuxenpladder och musik i bakgrunden. Plötsligt vände den 30-åriga kvinnan om sig och tittade argt och nedlåtande på oss."Ni är faktiskt högljudda och jag försöker läsa. Var lite tystare, tack!" snäste hon. Gabi stirrade på henne och sade "kanske du borde läsa hemma och inte i en pizzeria". "Nå, jag läser nu här". Jag blängde och sade "kanske du i framtiden kan säga detta lite vänligare". Kvinnan stirrade föraktfullt på mig. Jag tillbaka, tills hon vek undan med blicken.

Sådana är tyskar. Övertygade om att de har rätt att kommentera, kritisera och fnysa stup i kvarten. Ifall de vill läsa i smockfull pizzeria är det visst deras rätt. Så emotionella är de dessutom. Man lär sig verkligen att vara en bitch i detta land. En gång blev jag tillrättavisad i en bokhandel. Uppenbarligen får man inte prata där heller.

Men som Gabi sade "Människor som använder fula fjärilörhängen (kvinnan alltså) kan man inte ta på allvar. Helst skall man be dem flyga hem med sina örhängen!".

tyskland är ett fint land!

Det trevliga med die Bundesrepublik Deutschland är att man ohämmat får tycka nästan vad som helst om vem som helst. Glatt kan man tala om "underklassen" som använder ett visst sorts billigt tvättmedel och därför luktar lika (illa). Eftersom 40% av alla kvinnor med akademisk utbildning inte får barn - kvinnor utan akademisk utbildning dock (de börjar dessutom tidigare med "barnproduktionen") - kan man i Tyskland utan större problem säga att "underklassen förökar sig". För mindre välbärgade människor finns det också ett eget uttryck "Proll", som alltså kommer från "proletär". Det kan man gladeligen använda för att beskriva kassa-tanten och hennes långa naglar med bling-bling-smycken eller killarna med låtsas-diamantörhängen i öronen. "De klär sig sååå proletärt, den där underklassen". Om skolelever får man säga att "de dåliga belastar de bättre, det är de dåligas fel att de bättre inte lär sig så mycket". Och ifall jag här skriver allt man får säga om invandrarna, "die Türken" (som ju vägrar integrera sig och bara producerar mera små flickor med huvudduk) skulle detta inlägg bli evigt långt. Berlins före detta senator, chef för de tyska banker och medlem i det socialdemokratiska partiet Thilo Sarrazin skrev också nyligen en bok, där judarna beskrevs som en överlägsen ras... För detta uttalande blev han dock utkastad från partiet och avträdde frivilligt från bank-förbundet.

Varför skriver jag detta? Jo, under konferensen på mitt jobb upplevde jag hur ett par av mina kolleger alldeles ohämmat skrek och skymfade catering personalen (som jobbar i vår cafeteria). Då debatten i vår stora vackra sal pågick skulle kökspersonalen ställa fram cateringmaten + vin. Varje gång det hördes ett litet plopp från vinflaskorna sprang mina kolleger och skällde ut dem, himlade ögonen för "att de inte förstår" och "förstör tillställningen". "Das gibt es doch nicht!" (ett så dåligt beteende "finns inte". Till saken hör att kökspersonalen varit på jobb sedan typ 06.30 på morgonen och hade en 12 timmars dag för att vi skulle få vår catering.. men det har ju ingen förståelse för. SUCK


P.S. Boris har nu vattenskada både i badrummet och köket. Jag tror att jag dör.