check point my ass

kortkort rapport om mitt livs mest märkliga arbetsdag:

Insåg i december i ett ytterst sent skede att det snart är hejssulivei med min praktik (och bra så - skall ännu skvallra om det jobbets skvaller så snabbt som tiden bara stannar och mina studier uträttar sig av sig själv). Eftersom Humboldt Univesität (HU)först sparkar igång i börjar av april fanns det endast ett problem i denna äventyrets stad: nämligen hyra och sysselsättning. Pia, min kämppis som på veckoslutet flyttar till sin nya lya, föreslog århundradets fulaste museum - Check Point Charlie - och eftersom min nöd var stor skickade jag iväg en liten fjuttig ansökan.

Idag hade jag min första provdag - why not, tänkte jag. Will do, tills jag hittar nästa projektartade jobb, som gärna får påminna om mitt mediaföretagsjobb. Och efter 7 timmar kan säga att jag inte ångrar mitt beslut en endaste en sekund, även om jag tveksamt motvilligt drog mig mot museet lite före klockan åtta på morgonen.

Varför denna glädje? detta är orten där alla Berlins överkvalificerade utlänningar landar, och där chefen envisas med att ge sparken åt folk över de mest mäkliga, banala misstang (misstänker att jag redan fick sparken, eftersom jag glömde ett viktigt jobbpapper i vårt skåp, mitt kontrakt och museets ordningsregler. får se imorogn). Förra måndagen hade den kära Frun avskedat sju människor - en på grund av att han läste tidningen i ett tyst och stillsamt ögonblick. Den enda litteraturen som får läsas är nämligen museets egna böcker. Punkt. De som jobbade berättade skrattade att de varje dag väntar på att bli avskedade - vilket resulterar i en märkligt tragikomisk stämning. Då skiftet bytte var det flera som ärligt förvånat hälsade på varandra med meningen "va?? jag trodde du fått sparken".

Denna mellanlandning ser jag som min arbetskarriärs mest märkliga upplevelse, och antar att jag inte länge kommer att njuta av nöjet. Tänker alltså kasta in mig i det hela, och skratta på vägen (även om det är strängt förbjudet att skratta på jobbet - chefen har bokstavligen befodrat oss att nia varandra även i privata samtal, eftersom "duandet" resulterar i en kompis-stämning mellan kollegerna, vilket ju inte är önskvärt. Idag lyckades hon redan få fast mig för att dua en jämnårig finsk flicka som jobbar där.... hemska saker). Kan dock vara att jag lyckas klamra fast vid min post i ett par veckor längre än normalt: Denna onda kvinna har nämligen en stor förkärlek för "ljusa" (läs in ett ytterst rasistikt ord som förknippas med nazityskland och börjar på "a") ansikten. Blåögda flickor brukar få stanna lite längre. Galet. Men har under en dag lärt känna berlins roligaste människor!! skall baka pizza med dem på lördag!