det största problemet med att trycka på paus "här i livet" (jag hoppas Bella och Jonna snappar upp den lilla insinueringen), är att detta liv själv inte står stilla. Så som straff för små svängningar utanför vardagens uträttande av uppgifter, tvingas man efteråt springa mellan tid som inte mera är, nuet och anticipering av det som komma skall. Detta blir klart som korvspad i studerandeliv (där jag nu parallellt försöker pressa fram damage-control för online-kurser ogjorda - och samtidigt planera mina Humboldt-studier som börjar imorgon), men också i bloggandet. Vill å ena sidan skriva vad som hände förra veckan, vad som hände igår och å andra sidan vad jag skall göra imorgon. Och gärna snäppet analytiskt och kanske lite roligt också. Men detta är förstås önsketänkande, för efter en underbar kultur-mat-söndag igår, med mamma&pappa-förmiddag och nyfunna vänskapspärlor-kväll, skall jag nu hoppa upp på min cykel och trampa till Gaby, som jag inte sett på två veckor. Igår natt kände jag mig vacker och mystisk, när jag susade genom sommarnattluften hela 10 km och såg hur Berlin traskade vidare till nya clubbar. Nu kommer jag antagligen att känna mig svettig och rund efter pressande till Friedrichshain i solvärme.
Jag kommer ihåg hur München-Fabian för flera år sedan oroade sig för att berätta för mycket om sig själv, för att prata sig tom och ointressant. Han tyckte att man efter varje avslöjande ger bort en liten bit av sig, och till slut inte har så mycket kvar. Tänkte då, och tänker nu, att detta egentligen är omöjligt, eftersom det dynamiska här i livet också formar om den lilla människan. och man på så sätt inte är någon fast enhet som bit för bit kan slukas upp, utan snarare något föränderligt som ständigt skapar nya bitar att dela med sig.
1 kommentar:
"Här i livet"(!) möter man flertalet visdomar som kan låta så balanserade, sanna och estetiska att de blir övertygande. Att ge bort sig själv bit för bit tycker jag hör till just denna grupp teorier. I Peter Hoegs bok "Berättelser om natten" finns en karaktär som ser kärleken som ett cykliskt kretslopp innehållandes en bestämd, mycket begränsad mängd kärlek/energi. Varje gång människan då blir kär och sammanför sitt kretslopp med någon annans sipprar en del av det kärlekspotential man har ut ur cirkeln. Huvudkaraktären har fattat besultet att dela sitt kretslopp med en författare som dött några hundra år tidigare. Fascinerande på tankeplan, kaki heller i praktiken.
Kämpa på med allt det ogjorda. Det skall jag också göra - har en allt för massiv att-göra-hög att svälja för tillfället + jobb. Det svåraste är väl att komma igång.
Kram
Skicka en kommentar