nya vindar, vänner

min återuppfunna studerandeidentitet har aldrig kännats så underbart spännande som efter dessa tre månader av bekantskap (ingalunda vänskap) med den tyska arbetsmarknaden. Ifall min studiemotivation någonsin börjar dala är lösningen endast att be Frau Hildebrandt om en tur i museet, och pang-bom-bang, läsande förvandlas till ett drömjobb(föreställ er, inom uni uppmuntras man att läsa, inte som i museet där tidningsläsande resulterar i sparken). Som smart och snäll studerande får jag åter fritt trampa ner längs med Kastanienallee förbi små kafeer, svänga in på Torstrasse, och sedan cirkla mig ner mot universitetets centrumkampus, där alla min föreläsningar är. Utanför en av byggnaderna står små solstolar, bakom den gamla huvudbyggnaden finns en underbart stor gräsmatta, och bäst av allt, hela området kryllar av unga människor som dricker kaffe och ler. Blev redan i Budapest vid Jonnas super moderna uni riktigt överraskad av den effekt en hel hop studerande har på ett område. Och nu när jag riktigt får smälta samman och känna tillhörighet med dessa grupper, är en liten del av mitt gamla erika räddat. Samtidigt känner jag mig överhuvudtaget inte lika osäker som i München, eller under mina första inte-sockom-kurser i stora skrämmande Helsingfors-uni. Detta blir ändå det tredje universitetet jag studerar vid... (oho, tänkte jag då denna insikt slog mig). Måste tyvärr medge att Humboldt kanske inte är riktigt lika krävande som LMU i München (eller så är jag akademiskt och språkligt säkrare och upplever inte mitt nerdumpande i denna ort så radikalt paralyserande), men människorna däremot mycket mera avslappnade och utåtriktade. Har redan lärt känna några riktigt trevliga tyska studerande, slöat på gräsmattan med billigt uni-kaffe och bildat föredragsgrupper. Dessutom går jag och lägger mig tidigt. Avsevärt skarpande alltså.

Liten anekdot. Eftersom jag oftare än ofta är fem före försening, består mina morgnar av seriös "multi-tasking". För två dagar sedan innebar detta tandborstning och väskpackning. Då jag rusade ut på gatan för att inte missa sbahnen insåg jag att det fanns ett element i min existens som definitivt inte passade till situationen. Alldeles glatt hade jag tagit med mig tandbortsten i munnen! MMMM

Såg igår filmen Deutschland 09..en samling 13 kortfilmer av tyska regissörer som beskriver läget i nationen. Ganska dystert och samhällskritiskt. Framförallt en film imponerade mig starkt. Där fungerade arkitektur, oanvända små tomrum i tyska städer, halvförfallna hus, tomma fabriker, som konkreta minnesmärken i tysk historia. Och den iver som politiker känner för att riva allt fult och bygga nytt, ståtligt, ekonomiskt effektivt uppfattades som ett tvång att gå vidare och glömma den skam och fattigdom som präglar nationen. intressant!