Om några minuter är det "nästa vecka", vilket innebär att jag a) alldeles strax måste gå och lägga mig och b) att min veckoslutsslöhet måste slängas i papperskorgen. Söndagsflummande Berlin-anna skall förvandlas till effektiva-erika: Min sista essä - som jag varje dag svär över - skall få en avslutning, jag skall slutgiltigt bestämma mig för vilka kurser jag påriktigt hoppar på (den första veckan rusar man av och an mellan olika seminarier, medan vecka nummer två är 'de stora besultens' tid), jag skall skriva ett par arbetsansökningar. Tillbringade fredag eftermiddag på en obligatorisk metodologi-kurs, och tävlade om en plats med massvis andra, äldre studerande. Är på något sätt ytterst beskrivande för Humboldt: jag studerar vid ett universitet som förutsätter en viss studieuppbygnad, som även för "duktiga studerande" är omöjlig att uppfylla, eftersom det hela är så ogenomtänkt och dåligt organiserat. Seminariets ide är dock bra: Studerande får följa med i små grupper hur tre forskare från "berlins autonoma vetenskapscentrum" med tre olika metoder bearbetar ett material de samlat in under några års tid. De tyska studerande var upprörda som små bin och vägrade avstå från sin rätt att delta. Jag försökte lugnt påpeka att det hela inte är 'larger than life'. Att vi knappast under pensionstider tänker på denna oerhörda orättvisa. Men visst, irriterande nog.
Mitt magistersprogram är överlag ytterst fritt uppbygt i olika tematiska helheter som man fritt får plocka mellan och bygga upp "sin personliga sociologi-profil" genom. Förutom förra torsdagens lilla introduktionstimme vet jag kanppt vilka som är "erstsemester" (magister-gulisar) med mig, och vilka är i studiernas slutskede. Umgås med mina förra vårens kurskompisar, som verkar ha nästan samma seminariesmak som jag. Vi stöter nämligen samman på nästan varje kurs. Var också på veckoslutet på hemma-fest med dem. Alldeles ok-kul! Talade på festen flera timmar med en ytterst trevlig studiekompis kompis, som självklart i slutet bad om mitt nummer och undrade ifall jag vill gå på kaffe med honom någon dag. Men efter detta alberto-fiasko är jag så oerhört trött på allt som har med "träffas-hoppas-engagera sig" att göra, att jag tackade nej. Hörde någon märklig förnuftets klang i mig vråla "nu satan vill jag vara ensam och inte tänka en endaste en stund på "vad någon vill av mig"/"vad jag vill av denna någon"/"ifall det blir nåt eller ej". SLÖSERI AV TID. Vill inleda mina studier, hitta ett jobb, flytta, lära känna nya människor i mitt masterprogram, och det är fan anamma nog för ett tag framöver. Vill inte räkna de timmar jag talat om alberto, med alberto, skrivit till alberto, tänkt på alberto, umgåtts med albero. ytterst energikrävande, men med noll insikt och noll glädje som resultat. lite bittert. kanske ja.
ville egentligen bara skriva att det mesta i det stora hela är bra. Var idag på intressant konstutställing i ett grått, söndagsmelankoliskt Berlin med Leona. Åt middag tillsammans, och gick med hennes barndomsvänner till en mysig bar för att se på hela tysklands favoritsöndagsdeckare "Tatort". Baren var fullsatt med unga små hipsters, som tillsammans skrattade åt denna usla söndagsunderhållning. Neu Köln, där Leona och halva socialvetenskapliga insitutionen bor, börjar utvecklas till det nya prenzlauer berg, dvs till gentrification i kvadrat. Coola, snäppet sjaskiga "autentiska" Berlinbarar ploppar upp som svampar efter regn, gallerier och konstnärskollektiv frodas och hyresnivån stiger i rasande fart. Så småningom kan allt vad araber, invandrare och mindre välbärgade människor heter, säga farväl till dessa vackra, orenoverade gamla jugendstils-lägenheter, eftersom unga, högtutbildade familjer, studerande med understödande familjer och rika skandinavier tränger in i området. Skämtsamt planerade vi med Leona märket "G" som vi i likhet med stjärnor för hotel långsamt kan klistra på hus. Eller trycka upp "I was there - Gentrification in Neu Köln 2009"-t-skjortor med motto "yes we can - go gentrification". Nåja. Nu sömn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar