iakttagelser

Har länge undrat varför min blogg tycker att jag skriver strunt under de märkligaste klockslagen. Klickade idag fram mig till "inställningar" och märkte att 'erikaiberlin' befinner sig i tidszonen "Stillhavet". Schön wäres (vore fint) med svett och strand. Så ljuvt är det dock inte. Boxhagener Platz var slaskigt snuskigt på morgonen, när jag traskade från Giovanni och Ivan till bageriet efter bröd och smör. Giovanni lagade american pancakes och drömde om bruch. På lopptorget såldes eländiga machu-pichu-smycken och t.o.m. turisterna såg ut att vara uttråkade. Det gråregnar i Berlin och jag har åter dragit på mig min vinterjacka och sprayat mina nya skor tre gånger för att skydda dem från fukten. När jag utför dylika handlingar känner jag mig sällsynt vuxen: att frivilligt köpa skocreme, putsa skor med specialläder-tvättmedel, polera, spraya, torka - det är väl nåt. Och utan att pappa gnäller och stönar. Köpte häromdagen mitt livs första nagelsax, efter att Evilda påpekade att mina tånaglar ser ut som om jag själv gnagat dem korta med mina tänder. Kanske är det så här i livet att de saker man köpt för surt förtjänade pengar på något sätt ändå känns mest värdefulla...

Eftersom min blogg-dagbok förvandlats till en jobb-dagbok, kan jag stolt meddela att jag efter ett sovande veckoslut för första gången i mannaminne lyckats släpa min balett-rumpa till biblioteket. Och att jag för första gången i mannaminne läser texter för studierna, inte för jobbet (har förresten imorgon min sista prov-dag på jobbet... lite nervöst, antar att jag får fortsätta, men men skall inte ropa hej innan man är över bäcken.. hur säger man det??). När jag tänker på mitt jobb känner jag mig lite stolt (dvs när jag glömmer min egen skriv-snigel-takt), detta är nog det mest krävande jag gjort i hela mitt lilla liv: Jag sammanställer för tillfället en raport för Tysklands socialministerium, där jag jämför olika länders socialpoltika riktilinjer och regler i fråga om "kvinnor, moderskap och arbete". Min text fortfarande ganska deskriptiv, men måste nästa vecka pressa fram ett par mera analytiska kategorier, och fundera på hur man bäst framställer skillnaderna mellan Tyskland, England, Frankrike och de nordiska länderna. På vårt krismöte på fredag sade min chef "Anna (i Tyskland heter jag Anna), du vet ju mest om ämnet"... Skall nästa vecka få hjälp av en av doktorandena med den komparativa delen, dvs med att skapa meningsfulla kategorier.. spännande och skrämmande.

Och när jag tänker lite längre känner jag en annan form av stolthet spira genom mig. Ett år sedan jobbade jag i den underhållande mentalanstalten "Check Point my Ass", den vidriga klädförsäljningen i shoppingcentret och sedan förstås det lustiga marknadsundersökningsföretaget, där man inte fick kissa under jobbtid. Och för fem månader sedan började mitt riktiga-Berlin liv, och då kände jag mig på nåt sätt lite ensam. Nu är allt mera än bra (knock on wood). Visst kunde min lägenhet vara lite trevligare, visst vore det trevligt att inte måsta umgås med min kära kämppis M. (som för två veckor sedan i ett "high on weed"-tillstånd överdramatiskt skrek att han inte klarar av att bo med mig för att jag inte hunnit tvätta badkaret. Förstår att det måste vara mindre trevligt att vara M. i dessa dagar: Killen blev färdig med studierna, har sökt jobb sedan november, inte riktigt nappat, sitter hemma i skitet dagarna i ända, och röker mera gräs än jag skulle rekommendera. Men att vråla och och beskylla alá "70 % av hela skitet är ditt fel och jag vill inte tala med dig om det" är kanske inte så vuxet för kommande 31 år??) och visst kunde jag utnyttja Berlins kulturutbud ännu mera, men sådär i det stora hela är det riktigt bra. Dessutom sade konstnärs-filosofen att han vill vara min pojkvän. Men det tror jag på när jag ser det. Försöker skriva mindre jobb-relaterat nästa vecka. Puss.