Ibland stannar jag upp och tänker på denna mängd av ordmassa som produceras under en dag. Och då undrar jag, nästan oundvikligen, ifall det överhuvudtaget "makes sense at all". På jobbet läser jag oändliga mängder av atriklar, printar ut dem i brunt fult eko-papper, sträckar under viktiga meningar med diverse färger och producerar nya texter, som sedan åter läses, printas ut, sträckas under och skickas vidare. På uni läser jag ännu oändligare texter, skriver kommentarer jag misstänker att ingen varelse läser, diskuterar dessa texter och blir ombedd att fortsätta läsa och skriva för nästa vecka. Tack och hej! Denna eviga produktion av ord.. hur mycket tid och energi kan man sätta på att formulera meningar om frågeställningar som inte precis hör till "intresse klubben antecknar".. Det är nästan skrattretande hur förbannat många strunt-texter man producerat under årens lopp, "för att jag måste", innan något man gjort överhuvudtaget räknas, i stil med "doktorsavhandling" eller så. Vägen av ord är lång, innan man når en smula erkännande.
Jag undrar, finns det en form av akademisk verksamhet som inte går ut på att läsa och skriva för den egna akademiska bubblan, utan på att GÖRA, att verkställa.
Min frustration kan dock bero på att jag denna dag skrivit nästan oavbrutet från 8 på morgonen till 23 på kvällen på diverse forskningsraporter, eviga essäer och "Thesenpapiere".
3 kommentarer:
Problemet med ordmassor är mer än bekant för mig. Och väldigt konkret blev den då jag för ett drygt år sedan tömde mitt arbetsrum på Topeliusgatan inför flyttningen till Kronohagen. Ack dessa massor med ord, producerade av mig eller av andra, som en gång känts SÅ viktiga och centrala och nu obönhörligt slängdes i svarta plastsäckar för att vidarebefordras till pappersinsamling. Ett enda orddöande kändes det som. Men kanske bra att ibland döda ord och inte alltid bara producera nya!
mmm. det är faktiskt roligt att man varje gång tycker att det är jätte viktigt. Klockan är snart halv tolv och jag sitter och översätter för jobbet, för det är ju "SÅ viktigt".
Att ibland få slänga bort saker är superskönt tycker jag. Kanske textrensning kunde ses lite som att man skapar mera fri plats i sitt minne (och sinne)?
Sen kan man fullt ut koncentrera sig på nya VIKTIGA texter. Åtminstone kan man väl trösta sig med att motivationen tycks finnas kvar om det man skriver om känns viktigt. För tänk om det skulle kännas helt oviktigt. Då skulle väl ordproducerandet vara lagom oinspirerande. Men ju mer man håller på med något specifikt ämne, desto mera kommer man in i det, och tappar känslan för just det ämnets litenhet (och evetntuella trivialitet). Men så fungerar det väl med det mesta i människors liv. Ju mer man fäster sig vid något tema, desto mer avgörande och viktigare känns det. Och bra så, annars skulle väl det mesta leda till existentiell ångest =)
Skicka en kommentar