efter en rolig, men snäppet absurd kväll med elsa på min favoritclub scala, märkte jag att det fanns en orsak till att mina fina väska sålts vidare på second hand. Den öppnar sig nämligen av sig själv, och på grund av denna ypperliga funktion är jag nu en person utan telefon (dock som tur inte utan ipod, plånbok eller nycklar - hade varit mycket värre). Kakka. Har som tur en extra telefon, måste bara köpa en ny prepaid-grej igen. Prutt. Och alla nummer måste jag tigga till mig, ringa jobb och meddela om nytt nummer o så vidare. Hoppas att inga gamla ansökningar blir besvarade. Störande. Speciellt då jag skulle träffa mina knasiga Check-point-charlie-wishes-you-an-interesting-stay-kompisar ikväll (have a nice time, får man absolut inte säga - inte heller le för mycket - för vi är ett seriöst museum med en tragisk historia), men inte har kontakuppgifterna till någon mera. Och det som stör mig allra mest är att jag hade en hel massa textare som lagrats i telefonminnet, vilket innebär att någon vilt främmande människa kan läsa min halva livshistoria i sms-format. Känns som om det tränger på för nära. Denna kakka-person svarade också i min telefon en gång, lade direkt på och stängde sedan av telefonen. människor är osolidariska svin!
P.S. kan framför mig visualisera min förnuftiga familjs långsamma skakningar på huvudet, när deras idiot till dotter än en gång lyckats sabba grejer de skänkt henne
lördag 31 januari 2009
torsdag 29 januari 2009
check point my ass
kortkort rapport om mitt livs mest märkliga arbetsdag:
Insåg i december i ett ytterst sent skede att det snart är hejssulivei med min praktik (och bra så - skall ännu skvallra om det jobbets skvaller så snabbt som tiden bara stannar och mina studier uträttar sig av sig själv). Eftersom Humboldt Univesität (HU)först sparkar igång i börjar av april fanns det endast ett problem i denna äventyrets stad: nämligen hyra och sysselsättning. Pia, min kämppis som på veckoslutet flyttar till sin nya lya, föreslog århundradets fulaste museum - Check Point Charlie - och eftersom min nöd var stor skickade jag iväg en liten fjuttig ansökan.
Idag hade jag min första provdag - why not, tänkte jag. Will do, tills jag hittar nästa projektartade jobb, som gärna får påminna om mitt mediaföretagsjobb. Och efter 7 timmar kan säga att jag inte ångrar mitt beslut en endaste en sekund, även om jag tveksamt motvilligt drog mig mot museet lite före klockan åtta på morgonen.
Varför denna glädje? detta är orten där alla Berlins överkvalificerade utlänningar landar, och där chefen envisas med att ge sparken åt folk över de mest mäkliga, banala misstang (misstänker att jag redan fick sparken, eftersom jag glömde ett viktigt jobbpapper i vårt skåp, mitt kontrakt och museets ordningsregler. får se imorogn). Förra måndagen hade den kära Frun avskedat sju människor - en på grund av att han läste tidningen i ett tyst och stillsamt ögonblick. Den enda litteraturen som får läsas är nämligen museets egna böcker. Punkt. De som jobbade berättade skrattade att de varje dag väntar på att bli avskedade - vilket resulterar i en märkligt tragikomisk stämning. Då skiftet bytte var det flera som ärligt förvånat hälsade på varandra med meningen "va?? jag trodde du fått sparken".
Denna mellanlandning ser jag som min arbetskarriärs mest märkliga upplevelse, och antar att jag inte länge kommer att njuta av nöjet. Tänker alltså kasta in mig i det hela, och skratta på vägen (även om det är strängt förbjudet att skratta på jobbet - chefen har bokstavligen befodrat oss att nia varandra även i privata samtal, eftersom "duandet" resulterar i en kompis-stämning mellan kollegerna, vilket ju inte är önskvärt. Idag lyckades hon redan få fast mig för att dua en jämnårig finsk flicka som jobbar där.... hemska saker). Kan dock vara att jag lyckas klamra fast vid min post i ett par veckor längre än normalt: Denna onda kvinna har nämligen en stor förkärlek för "ljusa" (läs in ett ytterst rasistikt ord som förknippas med nazityskland och börjar på "a") ansikten. Blåögda flickor brukar få stanna lite längre. Galet. Men har under en dag lärt känna berlins roligaste människor!! skall baka pizza med dem på lördag!
Insåg i december i ett ytterst sent skede att det snart är hejssulivei med min praktik (och bra så - skall ännu skvallra om det jobbets skvaller så snabbt som tiden bara stannar och mina studier uträttar sig av sig själv). Eftersom Humboldt Univesität (HU)först sparkar igång i börjar av april fanns det endast ett problem i denna äventyrets stad: nämligen hyra och sysselsättning. Pia, min kämppis som på veckoslutet flyttar till sin nya lya, föreslog århundradets fulaste museum - Check Point Charlie - och eftersom min nöd var stor skickade jag iväg en liten fjuttig ansökan.
Idag hade jag min första provdag - why not, tänkte jag. Will do, tills jag hittar nästa projektartade jobb, som gärna får påminna om mitt mediaföretagsjobb. Och efter 7 timmar kan säga att jag inte ångrar mitt beslut en endaste en sekund, även om jag tveksamt motvilligt drog mig mot museet lite före klockan åtta på morgonen.
Varför denna glädje? detta är orten där alla Berlins överkvalificerade utlänningar landar, och där chefen envisas med att ge sparken åt folk över de mest mäkliga, banala misstang (misstänker att jag redan fick sparken, eftersom jag glömde ett viktigt jobbpapper i vårt skåp, mitt kontrakt och museets ordningsregler. får se imorogn). Förra måndagen hade den kära Frun avskedat sju människor - en på grund av att han läste tidningen i ett tyst och stillsamt ögonblick. Den enda litteraturen som får läsas är nämligen museets egna böcker. Punkt. De som jobbade berättade skrattade att de varje dag väntar på att bli avskedade - vilket resulterar i en märkligt tragikomisk stämning. Då skiftet bytte var det flera som ärligt förvånat hälsade på varandra med meningen "va?? jag trodde du fått sparken".
Denna mellanlandning ser jag som min arbetskarriärs mest märkliga upplevelse, och antar att jag inte länge kommer att njuta av nöjet. Tänker alltså kasta in mig i det hela, och skratta på vägen (även om det är strängt förbjudet att skratta på jobbet - chefen har bokstavligen befodrat oss att nia varandra även i privata samtal, eftersom "duandet" resulterar i en kompis-stämning mellan kollegerna, vilket ju inte är önskvärt. Idag lyckades hon redan få fast mig för att dua en jämnårig finsk flicka som jobbar där.... hemska saker). Kan dock vara att jag lyckas klamra fast vid min post i ett par veckor längre än normalt: Denna onda kvinna har nämligen en stor förkärlek för "ljusa" (läs in ett ytterst rasistikt ord som förknippas med nazityskland och börjar på "a") ansikten. Blåögda flickor brukar få stanna lite längre. Galet. Men har under en dag lärt känna berlins roligaste människor!! skall baka pizza med dem på lördag!
tisdag 27 januari 2009
flip-flap flytt
our trio goes down to two, sjunger min eviga fina Elton Johns Timon och Pumba i Lejonkungen. Men jag skall stiga i antal: Från och med mitten av februari, bor jag i ett litet rum, vars mysfaktor är hög (ifall man tycker om frimärken), med tre andra kämppisar. Och det bästa: kommer att bo kvar i snäppet snobbiga Prenzlauerberg, där jag trivs bättre än jag vågar medge för mina politiskt medvetna, äkta berlin vänner. Men efter denna flytt befinner jag mig ännu närmare de mysigaste kvarteren, det vil säga fem minuter från alla cafeer, loppisar och småbutiker. Och själva flytten kommer att bli en midsommarnattsdröm: endast en tågstation måste jag bära på mitt krimskrams (eller Daniel måste bära, alltså). och dessutom verkar mina kämppisar jätte sympatiska. Berättar mera imorgon. Mycket smått och gott som hänt, men nu måste jag jobba! Har under senaste dagarna saknat mina föräldrar och min bror alldeles otroligt (Pedro också lite). Konstigt vilken stark familjekärlek flyttar och utlandsflum väcker i en!
fredag 23 januari 2009
oj...
... vad långt det blev. tänkte bara tillägga att jag i fotouställningslivets tecken alltid tänker några vackra tankar om Mikael och om det han lärt mig. Känns som något ytterst avlägset nu, speciellt med tanke på jullovets information. Och även om jag på dagarna inte ägnar honom flera tankar, har jag under senaste tiden drömt mardömmar om honom och henne nästan varje natt. Igår natt var de hemma hos mig i Berlin och han hade förvandlats till en dvärg-åldring. Sedan började det brinna. Undrar vad Freud skulle säga (pappa kan ju fråga mamma! :)
henkilökohtaisen kulttuurivalistuksen aikakausi
Bra nyheter är också nyheter, ha jag lärt mig... och i denna anda är väl bra dagar också värda att knappras ner på denna blog. Läs och bli imponerade av min imponerande existens ;)
Efter måndagens stämning "allt, eller framförallt vissa personer, är så irriterande", har jag fortsatt känna en odefinierbar och oanalyserbar småsurhet pirra omkring i kroppen. Sådär som ett myggbett, som man inte kan låta bli att skrapa på. En aning om att dagarna inte riktigt känns sådär strålande, och att man retar till sig i onödan över småsaker. Vilket ju egentligen inte är så farligt, för det finns väl ingen lag som tvingar en att konstant känns livets elixir rinna genom kroppen. Nåja, förklaringen till mitt missnöje visade sig dock rinna ner precis genom kroppen, nämligen i blodbadets och Niagrafallen kvinnliga månadsform. Och efter att jag accepterat mitt öde som pms-monster och biologisk klocka har jag till och med lyckats åstadkomma nåt. Here it comes:
-studerat duktigt, även om jag tvivlar på min förnuftighet med jämna mellanrum. Finns det verkligen något politiskt och samhällsförändrande med att så intensivt sysselsätta sig med könsfrågor och skapande av sexualitet? Eller har något i min psykoanalystiska utveckling tagit ett rejält snedsteg - skulle Freud säga något kritisk om min fixation vid könsfågor och det sexuellas utformning?
-nästan avslutat mitt mediaprojekt (vilket är lite sorligt, för det var vekligen en angenäm arbetsplats med angenäma människor, som betalade en angenäm lön för angenäma arbetsuppgifter). Imorgon sista dagen.. sedan är jag åter en studerade med märkliga internetkurser, studiestöd och skitjobb i servicebranchen. BLÄÄÄÄ!
-spontanhoppat in på en utställning brevid mitt super-mediajobb, och sett WoWes (Wolfgang Weseners - http://www.wowe.it/) utställning om 25 år inom porträttfotogafi. Killen har fotograferat en hel del intressanta människor, kan jag säga. Tyckte dock inte lika mycket on hans stil som t.ex. om Corbijns. Fanns dock invid ett litet rum med fotogafier av Jerry Berndt (http://photoarts.com/pac/jbindex1.htm) som bland annt fotogaferat nätter i städer med prostituerade, ensamma människor i barer och avlägsna gator. Vackert!
-varit på premiäen till en super dokumentär om en hamn i Ukraina. Märkliga berättelser om simmande åldringar, chillande tonåringar och män som illegalt fiskar upp all den metall som under sovjettiden slängts in i bukten (och sedan säljer detta). Filmteamet berättade att de tillbringat fem år på denna ort (eftersom de inte fick finansiering till ett så abstrakt projekt, men ändå inte ville ge upp), som regissören slumpartat hittat och fotograferat. Å ena sidan lyste en sorts "good will" över det hela - också i filmteamets berättelser om sin uppskattning för de människor de filmat - å andra sidan fanns det en liten hopplöshet gömd i ungdomarnas framtidsdrömmar. I denna ort talar 90 % av invånarna ryska och årets största händelse är den ryska militärens och flottans parad genom bukten.. påminde på nåt märkligt sätt om de bilder man sett från Georgien, även om den ryska flottan i detta fall uppskattades.
nu skall jag nuti, imorgon studier, jobb i mediafirman och danstimme för mina mini-turk-arabiska flickor. Är intressant att göra exkursion till den gamla praktikplatsen, fick redan förra veckan höra en hel dos av skvaller (och tackade min lyckliga skapare för att jag inte mera måste tillbringa 11 timmar per dag i deras skitprats-djungel-kaos!)
Efter måndagens stämning "allt, eller framförallt vissa personer, är så irriterande", har jag fortsatt känna en odefinierbar och oanalyserbar småsurhet pirra omkring i kroppen. Sådär som ett myggbett, som man inte kan låta bli att skrapa på. En aning om att dagarna inte riktigt känns sådär strålande, och att man retar till sig i onödan över småsaker. Vilket ju egentligen inte är så farligt, för det finns väl ingen lag som tvingar en att konstant känns livets elixir rinna genom kroppen. Nåja, förklaringen till mitt missnöje visade sig dock rinna ner precis genom kroppen, nämligen i blodbadets och Niagrafallen kvinnliga månadsform. Och efter att jag accepterat mitt öde som pms-monster och biologisk klocka har jag till och med lyckats åstadkomma nåt. Here it comes:
-studerat duktigt, även om jag tvivlar på min förnuftighet med jämna mellanrum. Finns det verkligen något politiskt och samhällsförändrande med att så intensivt sysselsätta sig med könsfrågor och skapande av sexualitet? Eller har något i min psykoanalystiska utveckling tagit ett rejält snedsteg - skulle Freud säga något kritisk om min fixation vid könsfågor och det sexuellas utformning?
-nästan avslutat mitt mediaprojekt (vilket är lite sorligt, för det var vekligen en angenäm arbetsplats med angenäma människor, som betalade en angenäm lön för angenäma arbetsuppgifter). Imorgon sista dagen.. sedan är jag åter en studerade med märkliga internetkurser, studiestöd och skitjobb i servicebranchen. BLÄÄÄÄ!
-spontanhoppat in på en utställning brevid mitt super-mediajobb, och sett WoWes (Wolfgang Weseners - http://www.wowe.it/) utställning om 25 år inom porträttfotogafi. Killen har fotograferat en hel del intressanta människor, kan jag säga. Tyckte dock inte lika mycket on hans stil som t.ex. om Corbijns. Fanns dock invid ett litet rum med fotogafier av Jerry Berndt (http://photoarts.com/pac/jbindex1.htm) som bland annt fotogaferat nätter i städer med prostituerade, ensamma människor i barer och avlägsna gator. Vackert!
-varit på premiäen till en super dokumentär om en hamn i Ukraina. Märkliga berättelser om simmande åldringar, chillande tonåringar och män som illegalt fiskar upp all den metall som under sovjettiden slängts in i bukten (och sedan säljer detta). Filmteamet berättade att de tillbringat fem år på denna ort (eftersom de inte fick finansiering till ett så abstrakt projekt, men ändå inte ville ge upp), som regissören slumpartat hittat och fotograferat. Å ena sidan lyste en sorts "good will" över det hela - också i filmteamets berättelser om sin uppskattning för de människor de filmat - å andra sidan fanns det en liten hopplöshet gömd i ungdomarnas framtidsdrömmar. I denna ort talar 90 % av invånarna ryska och årets största händelse är den ryska militärens och flottans parad genom bukten.. påminde på nåt märkligt sätt om de bilder man sett från Georgien, även om den ryska flottan i detta fall uppskattades.
nu skall jag nuti, imorgon studier, jobb i mediafirman och danstimme för mina mini-turk-arabiska flickor. Är intressant att göra exkursion till den gamla praktikplatsen, fick redan förra veckan höra en hel dos av skvaller (och tackade min lyckliga skapare för att jag inte mera måste tillbringa 11 timmar per dag i deras skitprats-djungel-kaos!)
måndag 19 januari 2009
eikä siinä vielä kaikki: erika är nog också lite banal
... sitter vid mitt långa skrivbord och smygkikar in i mina grannars lägenheter ur ett av mina två fönster. Inget radikalt spännande händer, men kommer nog att sakna min innergårdsvy och mitt ljusa megarum då jag flyttar. Skall idag spurta genom mina internetstudie-kurser och sedan småjobba med mediaföretagets projekt. I nåt skede borde jag trolla fram en liten måltid till mig själv, tvätta mina handdukar (med Manja, vi är samtidigt i lägenheten och harmoniserar oss med vänlig kommunikation, hurra), släpa iväg min överviktiga rumpa till capoeira och täffa en bekant för biobesök på kvällen/sena natten.
Men: I sittande stund, mera eller mindre fördjupad i mina Queer Theory/sociologianalyser av sexualitet, känner jag mig som en modern Doris Lessing med inslag av Siris "what I loved". Skämms nästan över min egen banalitet och mina drömmar om att identifiera mig med dessa kvinnors insikter. Deras beskrivningar av det inre livet imponerar.
Har tillbringat en märklig söndag med D (är man en dålig människa ifall man i sin blogg skriver ner folks hela namn??). Irriterad över hans tendens att höja det intellektuella, förnuftiga och rationella i skyarna. Känns som om man måste leva upp till en stoisk Buddha i hans sällskap, genomsyrad av intellektuell och dagsaktuell prägel. Irriterad över hans "problem är till för att lösas"-inställning. Som om människor inte skulle få vara just så emotionellt vackra, instabila och hejdlöst glada som Doris Lessings karaktärer nu och då, utan en rationell orsak. Irritead över att det yttre livet värderas över det inre. (tänker på filmen om Frida Kahlo, där hennes man beundrar hennes förmåga att skildra det inre, i motsats till sin dagspolitiska ställningsragande konst. Vet inte om detta är en förnuftig indelning, men ändå). OK, nu tillbaka till queer theory
Men: I sittande stund, mera eller mindre fördjupad i mina Queer Theory/sociologianalyser av sexualitet, känner jag mig som en modern Doris Lessing med inslag av Siris "what I loved". Skämms nästan över min egen banalitet och mina drömmar om att identifiera mig med dessa kvinnors insikter. Deras beskrivningar av det inre livet imponerar.
Har tillbringat en märklig söndag med D (är man en dålig människa ifall man i sin blogg skriver ner folks hela namn??). Irriterad över hans tendens att höja det intellektuella, förnuftiga och rationella i skyarna. Känns som om man måste leva upp till en stoisk Buddha i hans sällskap, genomsyrad av intellektuell och dagsaktuell prägel. Irriterad över hans "problem är till för att lösas"-inställning. Som om människor inte skulle få vara just så emotionellt vackra, instabila och hejdlöst glada som Doris Lessings karaktärer nu och då, utan en rationell orsak. Irritead över att det yttre livet värderas över det inre. (tänker på filmen om Frida Kahlo, där hennes man beundrar hennes förmåga att skildra det inre, i motsats till sin dagspolitiska ställningsragande konst. Vet inte om detta är en förnuftig indelning, men ändå). OK, nu tillbaka till queer theory
dumm und dick
även om hela huvudet är fullsprängt med inledningar till små tankekedjor, springer livet framåt och kastar in nya mönster att grubbla över. Och så får alla de småbanala livsanalyser jag egentligen ville skriva ner ge vika för nya svallvågor. Så det så.
Efter flera kvällars småchillande hemma hos Gaby och Veronica med Nora, Erika och Gabys sympatiska studiekompis Toto, slog det mig att jag egentligen inte känner mina Berlin-homies så bra. Eftersom vi skrattar, skvallrar, babblar, analyserar märkliga män, skattar ännu mera och på alla sätt har det ganska bra ihop, har vi lyckats slingra oss förbi information som man vanligtvis vet om de personer som räknas till gruppen vänner. Gaby har exemplevis med jämna mellanrum antytt att hon inte alltid varit lika sprallig och självsäker som nu, men eftersom våra samtalsämnen hoppat vidare har jag aldrig luskat ut vad hon egentligen menade. Veronica har på sistone verkat lite hängig, sagt att hon är trött på att tänka på kärlek, och ändå suktat efter en fransman hon lämnat bakom sig i Holland. Politik diskuterade vi första gången förra veckan, och kom vuxet fram till att vi på flera plan tänker lika, andra olika. Sedan var klockan plötsligt halv tre och jag övernattade för första gången hemma hos dem. Låter som lågstadieframsteg, men var fint att tillbringa nästa morgon på tumis "prime-time" med Gaby i köket babblandes vidare. Gaby har en månad ledigt, och befinner sig förtillfället hemma hos någon indisk flicka i London som hon aldrig tidigare träffat. Efter detta skall hon åka på en privat språkkurs som hon surfat sig fram till på internet, till någon lesbisk kvinna i Turkiet. "Egentligen är jag inte särskilt förtjust i Turkiet efter att ha rest där, kära barn", sade hon. "Men till mina livsprinciper hör: Alla länder skall få en andra chans", och efter detta pladdarade hon vidare om den lilla byn i Bayern som hon kommer från, där alla hennes tidigare vänner blivit feta och gift sig.
På lördagen bjöd Nora in mig via Coca Cola till en av Berlins största och populäraste mässor - den gröna veckan. Hade förväntat mig något i form av "Maailma kylässä", med ekologi och multikulturalitet. Istället väntade mig en jätte jätte jätte mässa, där allt från hela jordbruks- och matindustrin fanns representerat. I år spelade Ryssland rollen som huvudgästland: i en enorm hall ställde de flesta ryska regioner fram det som i matväg är typiskt för dem (och sanna mina ord: väldigt lite vet jag om Ryssland, märkte jag till min häpnad - därav rubriken dum), spelade folkmusik på olika scener och sålde vodka billigt. Putin hade gästat mässan dagen innan. Georgien, några hallar längre bort, ordnade gratis skumppa-provning, delade ut super god mat, medan Holland planterat tulpaner inne och byggt upp en jätte kvarn. I en mässhall stod 100 hästar på visning, i en annan befann sig kor och lamm. Mest förvånad blev jag över att Berlins spindel- och akvariefiskförbund också var närvarande (visst ni att spindlar har åtta ögon?? Åtta ben, jo, men också ögon??). Och självklart var även hela fitnes-sektionen inträngd i ett hörn. Begick det fatala misstaget och gick med på att låta min fettprocent mätas. Och vet ni vad: jag är enligt fettprocent i kroppen överviktig, inte ens normal, utan direkt överviktig (vilket kvinnan förklarade med att jag inte sportat under julen, och att fettprocenten snabbt stiger..) men ändå!! Åt efter detta med mindre gott samvete en gönsaks-döner med Noras gamla studiekompisar i Kreuzberg. Herregööö!
Efter flera kvällars småchillande hemma hos Gaby och Veronica med Nora, Erika och Gabys sympatiska studiekompis Toto, slog det mig att jag egentligen inte känner mina Berlin-homies så bra. Eftersom vi skrattar, skvallrar, babblar, analyserar märkliga män, skattar ännu mera och på alla sätt har det ganska bra ihop, har vi lyckats slingra oss förbi information som man vanligtvis vet om de personer som räknas till gruppen vänner. Gaby har exemplevis med jämna mellanrum antytt att hon inte alltid varit lika sprallig och självsäker som nu, men eftersom våra samtalsämnen hoppat vidare har jag aldrig luskat ut vad hon egentligen menade. Veronica har på sistone verkat lite hängig, sagt att hon är trött på att tänka på kärlek, och ändå suktat efter en fransman hon lämnat bakom sig i Holland. Politik diskuterade vi första gången förra veckan, och kom vuxet fram till att vi på flera plan tänker lika, andra olika. Sedan var klockan plötsligt halv tre och jag övernattade för första gången hemma hos dem. Låter som lågstadieframsteg, men var fint att tillbringa nästa morgon på tumis "prime-time" med Gaby i köket babblandes vidare. Gaby har en månad ledigt, och befinner sig förtillfället hemma hos någon indisk flicka i London som hon aldrig tidigare träffat. Efter detta skall hon åka på en privat språkkurs som hon surfat sig fram till på internet, till någon lesbisk kvinna i Turkiet. "Egentligen är jag inte särskilt förtjust i Turkiet efter att ha rest där, kära barn", sade hon. "Men till mina livsprinciper hör: Alla länder skall få en andra chans", och efter detta pladdarade hon vidare om den lilla byn i Bayern som hon kommer från, där alla hennes tidigare vänner blivit feta och gift sig.
På lördagen bjöd Nora in mig via Coca Cola till en av Berlins största och populäraste mässor - den gröna veckan. Hade förväntat mig något i form av "Maailma kylässä", med ekologi och multikulturalitet. Istället väntade mig en jätte jätte jätte mässa, där allt från hela jordbruks- och matindustrin fanns representerat. I år spelade Ryssland rollen som huvudgästland: i en enorm hall ställde de flesta ryska regioner fram det som i matväg är typiskt för dem (och sanna mina ord: väldigt lite vet jag om Ryssland, märkte jag till min häpnad - därav rubriken dum), spelade folkmusik på olika scener och sålde vodka billigt. Putin hade gästat mässan dagen innan. Georgien, några hallar längre bort, ordnade gratis skumppa-provning, delade ut super god mat, medan Holland planterat tulpaner inne och byggt upp en jätte kvarn. I en mässhall stod 100 hästar på visning, i en annan befann sig kor och lamm. Mest förvånad blev jag över att Berlins spindel- och akvariefiskförbund också var närvarande (visst ni att spindlar har åtta ögon?? Åtta ben, jo, men också ögon??). Och självklart var även hela fitnes-sektionen inträngd i ett hörn. Begick det fatala misstaget och gick med på att låta min fettprocent mätas. Och vet ni vad: jag är enligt fettprocent i kroppen överviktig, inte ens normal, utan direkt överviktig (vilket kvinnan förklarade med att jag inte sportat under julen, och att fettprocenten snabbt stiger..) men ändå!! Åt efter detta med mindre gott samvete en gönsaks-döner med Noras gamla studiekompisar i Kreuzberg. Herregööö!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)