erikaiberlin...

... är erikaihelsingfors. Tills imorgon. Då är jag back in the business

det obligatoriska söndagsprogrammet

... det vill säga brunch och loppis. Denna gång i Friedrichshain i cafeet Elfida och loppisarna Boxhagener Platz och det nyare RAW som ligger ett stenkast söderut vid magasinen i Revaler Str. I cafeét Elfida har jag ju tänjt ut min magsäck i tre gånger under de senaste månaderna och börjar - trots den förträffliga kombinationen av kvalitet och kvantitet - närma mig bristningsgränsen. Nu vill jag inte röra i deras ungsbakade grönsaker, fetasalllader, spenatpajer, pastarätter, potatissallader, mozzarella, äggröra och diverse kakor och frukter på en evighet. Då maten billig och bra finns det risken för att man överdosar med ödesdigra konsekvenser. Efter att jag livnärt mig på falafel de tre första månaderna hösten 2008, kan jag nuförtiden knappt se en falafel-sandwich eller höra kebabmästarna fråga "Kreuter, Knoblauch, Scharf?", dvs ifall man vill äta sin falafel med ört-, vitlöks- eller chilisås. De enda falafel-kombinationerna jag tål är sudanesisk kebab med jordnötssås, en specialkebab i Kreuzberg och den arabiska Dada Falafel. Tyvärr utgör dessa tre sammanlagt kanske 1% av Berlins utbud.

Även vid turistböckernas klassiska loppisförslag "Mauerpark & Boxhagener Platz" ser jag rött. Visst är det trevligt att smyckesförsäljare, mindre klädbutiker, konstnärer, professionella second hand affärer och möbelaffärer kan ställa ut sina saker vecka ut och vecka in i små stånd. Som besökare kan man hitta roliga tygväskor och t-skjortor med print, smycken, fotografier, läderväskor and you name it till ett förmånligare pris än i de flesta butiker. Men denna "fynda och upptäck"-anda, som ju egentligen är "the thing" (das Ding) i lopptorg försvinner, då samma försäljare med samma produkter står i samma hörn år efter år. De professionella stånden i Mauerpark kräver mycker högre priser än vad en "privat" person gör. Dessutom har jag köpt tre stycken second hand läderväskor av dessa professionella försäljare - alla har gått sönder inom ett halvt år. Thanks for that! Därför uppskattar jag JÄTTE mycket dessa nyare mindre loppisar som fortfarande står för det en loppis är uppfunnen för, nämligen att köpa de gamla saker en person inte mera vill ha.

Utöver Oskar & comp. var Lina, Anton och Rasse på plats i Elfida

Också Sampo, Oskars bästis från lågstadiet, var där och liknade på denna bild Paradis Oskar, tyckte vi..

Antons mat och jordgubbssaft

Vid RAW-loppisen i magasinen i Friedrichshain.Mysig stämning

Åh... denna eviga graffiti

Sedan hörde jag plötsligt Anton säga orden "puhutko sä suomea" och sågfinska Jonna som jag ju senast chillade med på slutwalk (Anton och Jonna har alltså träffats en gång tidigare på en koncert). Här säljer Jonna smycken av den finska Titi Madame som ju bor i London. Hennes smycken finns också i diverse butiker i Helsingfors, men är dyrare än i Berlin....

Jag kunde inte låta bli att göra min eviga flick-pose. Detta är liksom den vuxna ersättningen för min före detta "spice girls spark" i äkta Mel C anda

Rasse köpte nya solglasögon

Oskar, Laura, Olli och Lotta

Sedan satte vi oss i solstolar och drack en kopp kaffe. En halv-knäpp och lätt sällskapssugen tysk kille kom och sköt såpbubblor på oss och förundras över att det i samma solstolsgäng satt tre syskonpar: Olli och Laura, Lina och Rasmus och Oskar och jag.

Lotta, Lauras brors flickvän, på söndagens sista bild. Efter detta delade vi på oss och utförde våra spearata programm resten av eftermiddagen.

the boy is back in town...

.... syskonbesök med vädret på solsidan... Även om Berlins charm fungerar i alla väder (nja, det är inte riktigt sant), gör en liten värmebölja det hela ännu mera spännande. Och då är det spännande påriktigt :) Detta är ju Oskars fjärde besök i Berlin, men har varje gång haft känslan att det finns så mycket jag fortfarande vill visa.. kanske för att jag själv också upptäcker nya orter så ofta :)

Här följer en liten bildberättelse om vår första dag i Spreepark/ Lunaland, dvs det övergivna nöjesfältet som sedan våren är öppet för besökare. Historien bakom nöjesparken är nästan lite obehaglig. Efter att ha tagit över parken efter murens fall och drivit den i 10 års tid - med mycket passion men mindre ekonomisk kunnighet - flydde den ägande familjen år 2002 sin ekonomiska konkurs och sina stora skulder till Peru. Flydde och lät allt stå som det var. I Peru blandade familjens far sig i diverse droghärvor och bestämde sig för att skippa ett större lass kokain tillbaka till Tyskland. Detta skulle ske under täckmanteln av att föra en ny jätte maskin till den förfallna nöjesparken. Medan pappan, modern och de yngre syskonen redan flugit tillbaka till Tyskland, blev den äldsta sonen kvar i Peru. Han skulle nämligen åka över havet med den nya maskinen. En av de peruanska droggängen förrådde dock fadern, vilket ledde till att pojken, som vid denna tidpunkt var 20 år gammal, togs fast och fördes till ett peruanskt fängelse. Där sitter han ännu denna dag, medan pappen flytt till Spanien (med ny ung fru), och mamma och de övriga syskonen driver en liten mini-version av denna nöjespark....

Ett stycke halvleende bror

Ett stycke leende Laura, vars bror med flickvän också bor i Berlin. Oskar och Laura har alltså båda ett äldre syskon i denna metropol. Man kunde därför nästan säga att detta är som en familjeträff (minus föräldrarna).

En klassiker. Undrar vem som kommit på att det är tufft att "titta" genom vinner-märket, dvs placera fingrarna framför ögonen. Åtminstone finns det få bilder jag inte gör det på!

Ett gammalt Pariserhjul.

Last man standing. En av de sista dinosaurier som inte blivit skuffade på marken.

Så går det när nöjesparkens Vattenattraktion får stå stilla i ca 10 år.. Fancy a ride?

Please do not mount the dinosaur... Bitte nicht auf dem Dinosaurus klettern..

TA-DA-DAAA

Sedan promenerade vi till Treptower Park, som alltså ligger vid floden Spree, och satte oss i en liten restaurangbåt med gräs på taket. Och beställde den tyska klassikern "Weinschorle"

Sol sol sol sol

Sedan blev det mörkt och vi begav oss tillbaka mot Mitte. Där åt vi gott och drack en öl. Medan resten av sällskapet blev sömniga och begav sig hem, kunde jag inte släppa tanken av en vacker festnatt dansandes vid Spree. Och det gjorde jag. Inte i den nya klubben Kater Holzig, som är en ny version av den legendära Bar 25 (och som för tillfället har oändliga köer fyllda av lagom-hipsters och kreisibailande mega-hipsters), utan i Kiki Blofeld, som också är alldeles mysigt. En liten ålderslast har jag dock börjat känna av. Medan jag tidigare åkte kollektivt i alla väder under alla tidpunkter, vinkar min taxihand allt snabbare efter dansfyllda mmm-chi-mmm-chi-mm-chi-elektro-nätter :)

rebecca black...

... the Cure och jag har något gemensamt. Vi tre trivs extra bra med fredagar. Egentligen är ju söndag min favoritdag i Berlin, men fredag är också alldeles chill. Idag har jag t.ex. jobbat lite (slutspurt på min chefs projekt som vi jobbat med sedan mars.. är spännande att se hur de tankar man spunnit på i ett halvt års tid nu skall mogna till färdig form på papper), dansat balett och nu på flickmiddag till Gabi med Veronica, Eva och Julia. Med undan tag av just dessa fyra klär mina andra tyska vänner sig så fult, att fredagen ofta förlorar denna "göra sig lite snyggare än vad man är"-touch.

Kom förresten just på att mina flesta goda tyska vänner i Berlin är flickor. Så har det väl alltid varit, men lite mera blandat var det kanske nog i Helsingfors... eller nja... beror på om man räknar med pappa eller inte ;)

radom stuff

Här vill jag nu fortsätta på två små "teman" jag börjat med...

1) sexualitet och sånt. skriver ju som bäst på mitt uni-projektarbete om mäns syn på prostitution (dvs män som själva går hos prosituerade) och har som första, liten materialdel börjat plundra genom tyska online diskussionsforum, där män delar med sig tips om horor och beskriver sina egna erfarenheter, typ "hade igår riktigt lust på en tjock kvinna med jäättte stora bröst och gick därför till Sadie i bordell xxx. Vi gjorde - äckliga beskrivningar - och jag skulle rekommendera henne till - mera mera äckliga rekommendationer. Åh, den kvinnans bröst ger vad de lovar". Vissa raporterar också från sina resor i stil med "nätter i Kenia" eller "call girl i Peking". Har också märkt att flera bordeller har gästböcker på internet, där männen skriver hälsningar till sina favoritprostituerade. Dessa är mera romantiska i stil med "ditt gyllene leede och din stora förståelse för mina problem gjorde vår natt perfekt". It's a very strange world out there. Å andra sidan har ju Berlin ca 600-700 bordeller, så det finns att välja och vraka bland alla tänkbar önskemål...

2) uppenbarligen är mina föräldrar inte de enda människorna som utan förvarning dyker upp på mitt jobb. Min professor i kvalitativa metoder, som alltså handleder detta prostitutionsprojekt, hade tid för kloka råd idag på förmiddagen. Jag svarade att jag tyvärr jobbar, men kan komma till uni på tidig eftermiddag. Istället för att föreslå en ny tid, skrev han idag på morgonen att han kommer till mitt jobb och så kan vi luncha där istället. Jag svarade att jag är på möte och inte vet när det slutar, varpå han plötsligt bara dök upp... mitt i mitt möte. Så slutade hela mötet tidigare för att jag skulle få gå och träffa min oanmälda professor. Konstigt?

let the sluts walk!

It has been all over the world och förra lördgen kom den också till Berlin.. och med "den" menar jag självklart "Slutwalk". Inspirerad av mina finska vänner bestämde jag mig för att gå på barrikaderna och demonstrera för en av de få saker jag verkligen brinner för ("att gå som en slampa" eller "tanken om att var och en har rätt att bestämma över sin kropp" - ni kan bestämma vilket av dessa två alternativ som ligger närmare mitt hjärta :)

Nåja. Klockan 15.00 samlades 3500 människor på Wittenberg Platz mitt inne i djupaste Västberlin (det vill säga bakom det kända varohuset KaDeWe som jag faktiskt aldrig satt min fot i ). Eftersom ju Berlin är känd som de alternativa, vänsterintellektuellas lovade stad (t.ex. Kreuzberg blev före murens fall en flyktort för alternativa västtyskar) , homosexuellas paradis (det vill säga ifall man hör till den kategorin människor som gärna går på barer där man får kissa på andra) och allmänt toleranta människors mekka, hade jag kanske väntat mig en större och ännu brokigare samling frikämpar. Men som så ofta i Berlin, har få evenemang lyxen att ensamma utgöra lördagens highlight. Medan nazisterna demonstrerade i nordberlin - och vänstern organiserat en anti-demonstaration för denna - var det också liviligt i husockupationens Friedrichshain.

En av huvudarrangörerna poserar snällt för mig!

"Love sex, hate sexism!" "Love all genders" "Love all women who are trans"

Mitt inledningssällskap: Lidia, Steffi och Norman...

... som dock såg lite trista ut brevid t.ex. björnen...

.... eller den politiska hunden.

... eller killen med läppstift och världens högsta klackskor (syns tyvärr inte på bilden)

Så Norman bestämde sig för att visa lite mage... något måste man ju göra!

Det fanns dock meddemonstranter som var villiga att visa mycket mycket mera :) Efter detta stack tråkmånsarna Norman och Steffi hem (jag tycker faktiskt att de blivit negativa och käbbliga under den senatse tiden - är egentligen inte en så stor glädje att umgås med dem) och jag promenerade en halv timme ensam vidare, eftersom finska Jonna skulle hoppa med i demonstrationståget i Potsdamer Platz.

Denna bild skall visa kontrasten mellan "Slutwalk-demonstranterna" och ett av prostitutionens fulaste ansikten i Berlin. Kurfürstenstrasse är nämligen känt som de allra billigaste horgata, dvs drogmissbrukande och allmänt uteslutnas "Strassenstrich" - väldigt väldigt långt ifrån de "lyxigare" horgatorna. Jag stod en gång i precis detta hörn och diskuterade mitt uni-forskningsprojekt (om prostitution) med en studiekompis, då en kille kom och bad mig flytta på mig. "Jag vill inte ha prostituerade direkt utanför min butik. Dåligt för äffärerna"... mmmm tack!

Det fanns en hel del människor som satt/stod och tittade på.

Kort demonstrationspaus vid Potsdamer Platz. Sedan orkade jag inte fota sluttåget genom Mitte och stämningen på torget efteråt. Men kul var det!

Jag hemma i min demonstrationsskylt "Mehr intelligente Schwänze", dvs mera intelligenta penisar.

dagens ursäkt, eller?

"Hei.. det är jag. Från möbelaffären", sade killen i telefonen jag köpt ett skåp av på lördagen (f.y.i. jag har äntligen äntligen äntligen köpt ett vackert gammalt träskåp från 1870-talet för 300 euro.. men nåja.. kan nog vara att det inte riktigt är så gammalt. man vet aldrig ifall försäljarna i Kreuzbergs antikbutiker säger sanningen). Han ringde klockan kvart före åtta, femton minuter efter att vår möbeldejt borde ha börjat. "Aahh, ok." sade jag (och tänkte, underligt sätt att presentera sig). "Jag kan inte komma med skåpet idag. Jag kör det till dig imorgon". "Nja. helst inte.", svarade jag. "Ok. men då kommer jag sent. Kanske klockan 8, halv nio".

Tio minuter senare ringer killen mig igen. "Hej.. jag kan inte komma. Jag kommer imorgon". "Njaa.. men men", mumlade jag. "Men det är Ramadan, förstår du. Jag får äta kvart över åtta" "Hmmm", fortsatte jag och tänkte "det är Ramadan de nästa tvåt-tre veckorna... jag vill ju ha mitt skåp". "Du får skåpet 30 euro billigare ifall jag kan köra det till dig imorgon", sade killen. Och där, kära vänner, talade han ett språk son jag också förstår. KAPITALISMENS OCH VINSTENS SPRÅK. "Såklart", sade jag. "Vi ses imorgon"!

Nu skall jag dricka vin på Leonas terass och trösta mitt skåplösa ego!