att angöra en brygga

Kom alldeles förtrollad tillbaka till Berlin efter en vecka med barn, ungdomar, skog, en vacker flod och en sällsynt uppsvälld fot. Är konstigt hur lägerexistens - närmare bestämt lägerbubbla - kan rycka med så fullständigt. Att stiga upp tidigt till stohej-buller-bång, springa omkring i joggingbyxor (eller halta, då det kommer till min stukade fot) och betraktande ta del i barnens och ungdomarnas interaktion, utvecklades under veckans lopp nästan till ett mikrokosmos. Ett kaotiskt, men ändå rofyllt litet undantagstillstånd, där jag efter ett tag kände mig snäppet hemmastadd. Speciellt då själva lägergården, det regnruskiga vädret och den bitande fuktigheten påminde om Finland och hemma-alltså-verkligen-hemma i allra högsta grad. Och efter alla dessa upplevelser, denna intensiva samvaro, krävdes det bara en timmes förflyttning för att åter se Berlin med blinkande ljus ur fula DDR hus och dansade clubbar med coola DJs. Jägermeister, vittvin och nyinköpta byxor. Minst sagt märkligt, dessa mentala hopp från en värld och en erika till en annan.

Var en fin och tankeväckande vecka: Jag arbetade förra sommaren så intensivt med utvecklingsstörda barn att jag nästan glömt bort hur alldeles vanliga barn fungerar, agerar, tar plats, spelar spel med varandra, spelar spel mot varandra, tar avstånd. Medan man under ett standard FDUV-läger kan kontrollera barnenes tillvaro och vardag ganska bra, känns vanliga barn som en springande, odefinierbar liten massa, fylld av energi och skratt. Men också av gråt och svordomar. Ur mitt finlandssvenska perspektiv är ju dessa invandrarbarn och -ungdomar inte heller "alldeles vanliga". Är stundvis nämligen nästan som om jag upplevde min egen ungdom pånytt, men denna gång med inslag av färgstark Kreuzberg-identitet. Hiphop, streetdance, invandrartyska - "jag svär, jag gör dig färdig". Blir medveten om min egen uppväxt på ett alldeles nytt sätt - jag tror överlag att det ifråga om barn är svårt att bli kvitt personliga föreställningar om "en normal barndom", där man uppfattar vissa komponenter som speciellt avgörande. På basis av dessa komponenter och egna erfarenheter tolkar man sedan barnens beteende; skriver in symboler i deras gester och överför upplevelser ur den egna barndomen. Var därför som om jag måste bygga en bro över mina egna ungomsupplevelser till deras, att försöka nudda de beståndsdelar som är viktiga för dem. Och bli accepterad av dem som en positiv auktoritet. Vilket under de första lägerdagarna var krävande, då redan språket är en barriär. Vet inte om jag lyckats klä dessa känslor och upplevelser i ord, men tro mig, starkt rullade de genom mig under veckans lopp. Och kändes som en vinst när jag lyckades hitta min plats i gruppen, likaså på jobbet överlag. Fundeade även en del över vem hade jag som barn varit i denna kontext? Tuffa Songül, eller fräcka Vivianne; lugna men coola Paul, eller spralliga och oförnuftiga Ougzhan? Hur var jag med vuxna, respektfull, men småfräck eller alldeles överdrivet snäll? Hmmm..

Igår var jag på Art Forum Berlin... var en märklig upplevelse - hela mässhallar fyllda med utställningsutrymmen för hundratals gallerier ur hela världen, som i sin tur var fyllda av verk av otaliga konstnärer. Varje galleri presenterade nämligen minst tre konstnärer.. Men tar det kanske en annan gång. Huj, så livet springer över en. Finns ännu massvis med små funderingar jag vill dela med mig.. nu vidare mot sport och sedan kanske valfest för obama med mitt flickgäng. Mal schauen. Borde också lite vila ut mej!