smaklig sömn

Efter alltför många nätter av OC-maraton, vinkalas och livsfilosofier med lilla, hemliga finlandssvenska e-klubben, har min mamma kommit, försedd med nya strumpbyxor, för att rädda mig. Dessa strumpisar blir på något sätt ganska beskrivande för mina dagsrutiner för tillfället: Eftersom jag jobbar, och på fritiden gnäller över att jag jobbar till e&e&e eller till mina tyska flickor (som skrämmande mycket påminner om Tölö-gänget), är min enda kanal för nya strumpbyxor min mor. Från Finland. Har under de senaste veckorna tillbringat alla vakna, det vill säga för shoppning ägnade, timmar med barn, märkliga kolleger och borttappade ungdomar. Kommer ihåg att Mikael någon gång sade att han andas, kissar och skiter jobb, och kan verligen skriva under detta. Vet inte när jag senast lagade mat hemma. Denna kraftansträngning resulterar - i kombination med snäppet för sena kvällar - i en ganska irriterad Erika. Vilket i sin tur resulterar i att jag inte hanterar mina märkliga kollegers humörssvängar och interna skitprat mera. Snäste häromdagen till på ett sätt som inte alls påminner om mitt arbetsjag, snarare om mitt privata tjuriga familje-jag. Kallade nämligen mannen som flörtar med mig en idiot ("Oh, du Idiot"), pang rakt i ansiktet. Orden bara rann över mina läppar. Och plötsligt hörde jag mig själv påpeka att han bidrar till den dåliga stämningen genom att alltid köra igenom sin vilja, och dessutom vägra städa. Förvånades till och med själv över min brist på artig självkontroll.

Den andra praktikanten Rebekka är, om möjligt, ännu mera irriterad än jag över hela arbetet, och dämpar sin tjurighet ännu mindre än jag. Varför denna gemensamma praktikantilska så plötsligt: Kommunikationen mellan oss praktikanter och de riktiga anställda är förvisso vänlig och skämtsam. Tyvärr innehåller den väldigt få ord om det som egentligen förväntas av oss. Allmänt understöd eller råd för jobbiga situationer saknas också (fick t.ex. en lätt smäll av en arabpojke för någon dag sedan), vilket ju gör det jobbiga ännu jobbigare. Jag inser att gräl, svordomar, protester (både från barnens och kollegernas sida) är vardags-mums-mat för dem som åratal jobbat här. Men när jag efter en 10 timmars arbetsdag får en törn i axeln av en uppkäftig 14-åring vill jag att det uppmärksammas. Inte bara: "jaja, så är det alltid". Och jag avskyr att utbildningsprojektet tror att jag är en uppfinningsmaskin för tyska-språkövningar för migrantungdomar - hur i hela helvetet skall jag kunna veta vad som är meningsfullt att öva?? Det förvånar mig att pedagoger, som är alldeles bra i sitt jobb, inte alls lyckas hantera de inre spänningarna i teamen lugnt och pedagogiskt.

Nåja: för min del slutade kalaset, om något kaotiskt, alldeles bra, riktigt förvånansvärt bra alltså. Idiot-mannen tyckte jag var tuff som vågade säga ifrån ("nej, Erika, du har inget att be om ursäkt för. blir för sällan öppet kritiserad här, var bra att du sade", då jag nästa dag pep fram ett förlåt)- idag på mötet talade han med alla om stackars Erika som jobbar så mycket (hon måste nog få ledigt!). Men Rebekka har fallit i ett mindre fördelaktigt ljus, eftersom hon inte kan leka positivare än hon är.. och så får jag åter stå i spänningen mellan henne och de andra.

Tur att mamma är här! Och som tur blir jag påmind om en normal yttervärld av Gaby, Nora och Veronica, som nog blivit en fin del av min verklighet här. Nu är det sömntidags för denna flicka.. saker känns alltid så dramatiska om natten, som Tova jansson konstaterade i Knyttet.