Det var nästan som om nyår sprakat fram ett extra varv denna gråa novembernatt förra veckans tisdag: Klockan halv sex på morgonen stod hela högen och halva Berlin framför biografen Babylon skrikandes och skrattandes. "Han vann, hann vann!". "I can't belive it, amazing, I'm so excited!". "I'm so happy". Trots att jag inte riktigt kunde leva in mig i amerikanernas överväldigande glädje, kramade jag euforiskt glatt främmande människor och önskade den amerikanska gay-rörelsen mycket lycka i framtiden. En känsloturist med lite äkta optimism, förvandlades jag till. Och så såg vi från de enorma screenerna hur Mr. Obama stegade fram på scenen och yttrade några stora ord om världsläget. Efter detta ögonblick har inte en endaste en dag förgått utan att Obama varit mittpunkt i de tyska nyheterna. Sättet allt rapporteras på är dessutom mycket omständigare än lilla HBL:s tabloidform, eller Hesaris nyheter för den delen. Allt från personliga resereportage om den överraskande valsegern i North Carolina till Obamas morföräldrars kärlek förekommer. Spännande är att McCain porträtterats som en sorts hjälte, som tappert accepterade sitt nederlag och som äntligen får återgå till sitt riktiga, privata jag.
De senaste sju dagarna har även i denna Berlin-existens hoppat några dramatiska skutt framåt: Först med ett fartfyllt och fint besök av Camille, Chris och Philippe, som tyvärr resulterat i en citron-sur kämppis Manja. Den lilla nivå av trötthet som jag känt efter ett långt svall av vänner och bekanta, kan inte jämföras med Manjas ilska över mitt hostel-liknande rum. And I can't blame her. Det tragiska är dock att jag nu genomlever - eller genomlider - konsekvenserna: Manja talar endast till mig i befallningar och meddelar dagligen vänliga budskap som "alla de möbler jag gett dig till låns kommer att försvinna. Lampan tar jag imorgon". Hehehe, innebär att jag senast i övermorgon måste besöka någon lampbutik och illa kvickt efter detta shoppa mera skåputrymme. Att min hyra inte hittades på vår lägenhets gemensamma bankkonto resulterade också i flera sura samtal. "Erika, vår hyresvärld tolererar inte dylika förseningar". "Nåjo, men jag betalade min hyra två veckor i förtid för att vara på den säkra sidan. Och jag har betalat rätt". "Jo, men det hjälper inte om inte pengarna är där. Detta går påriktigt inte mera". Och efter en timme hade Manja hittat pengarna på kontot - det visade sig att hon tittat fel på kontoutdraget. Men lika sur var hon fortfarande. Min diplomatiska strategi: Hållas vänlig, tyst och lugn hela tiden, och smita in i mitt rum direkt när Manjas ilskna steg hörs. När jag var liten brukade pappa alltid säga "Erika, ibland räcker det att man själv vet att man har rätt". Och dessa ord ringer i mitt huvud konstant för tillfället.
Även på jobbet är turbulens-faktorn ganska hög, vilket för en utomstående liten praktikant som fröken Hägglund blir förhållandevis utmattande. Efter att chefen för kultur- och fritidsverksamheten blivit moderskapsledig har de gamla rutinerna och hierarkierna öppnat sig för ny konkurrens och nya positioner. De gruppbildningar som man tidigare kunde ana har förstärkts, samtidigt som skitpratet mellan grupperna ökat. Får se ifall mina kära kolleger lyckas enas om sina pedagosiksa målsättningar och stabilisera läget.
Stämningen inom mitt andra, separata projekt - det vill säga de ungdomar som inte klarat av grundskolan - är inte bättre: Efter tio års arbete har finansieringen avbrutits, och efter årskiftet kommer dessa socialarbetare att vara arbetslösa. Tio år har de kämpat med ungdomarna, inom två månader är det över.
För min del blir det inte bättre av att både ungdomarna (det vill säga 19-22 åriga turkiska män som jag undervisar i matematik) och vissa av kollegerna envisas med att flörta med mig kontant. Fotspel under bordet vid middagen, kommentarer som "sockerrumpa" och "du är så attraktiv". Lite skratt och tvetydiga skämt kan jag ännu tolerera (inte acceptera), men att de sätter armen om mig och uppenbart går på är ansträngande. Uj satan.
Annars är läget bra... Tro det eller ej, men har faktiskt varit på väldigt gott humör hela dagen!
6 kommentarer:
Roligt att du kommer ihåg Emil i Lönneberga. Fast det är ju opp och ner-visan - inte upp och ner - "ner och opp" rimmar liksom bättre med "granens topp" än upp...hälsningar bara från besserwisserfamiljen. Men opp och ner måste det väl kännas för dem du delar lägenheten med - jag förstår nog en aning citronsurheten. Jag såg ju själv hur det var.....Och oppochner måste det också vara både med Skype och webmail eftersom inget hörs från dig. Du får ju snart besök igen - dock kan Manja m.fl. vara lugna; ingen som övernattar i din bostad. Litet av detaljplaneringen för det besöket är ännu ogjord, så en kontakt hitåt skulle sitta bra...bitte!
Här är livet nu inte så oppochner, men vädret är inte precis charmant. Efter att ha kämpat sig hem genom regn och rusk (och längs den lervälling som Stafettvägen just nu är på grund av vägarbeten) och därefter släpat sig ut i stormen med hunden - ja, då känner man sig nog litet oppochner. Lammet skäller inte här (och värper inte heller karameller); men hunden står sin vana trogen på trappan och skäller på alla som har den dåliga smaken att gå förbi. Allt som förr, alltså.
Så nu till hundsysslorna igen!
Henrik
Erkki! Vet du vad? Jonsen har ingen röst överhuvudtaget! Efter en bedrövlig s.k semi-flunssa förra veckan bestämde jag mig ändå för att fira helgen som normala friska unga, genom Barcelonaträff med Mia på fredagen, bibbasittande på lördagen och Johannas födisfest på kvällen. Och VAD händer - jo, jag har tappat rösten. På söndag morgon lät jag som Pip-Lisa i Kottby lågstadieskola ;)Henrik kan också intyga att jag inte låter så trovärdig på jobbet, hehe. Hoppas dock på att snarast återgå till normala svängar. Sen kan vi kanske också skypa i ngt skede? Mamma trugade på mej deras gamla WebCam men gav ingen installationscd så det får vänta, men prata kan vi förhoppninsvis snart.
Men aijaha att Manja är arg? Nåmen, iofs lite förståeligt, men hon har ju verkat ganska bestämd och envis annars också. Evigheter kan hon ju inte hålla på och vara arg så det är nog bra om du själv hålls lugn även om det säkert känns orättvist ibland.
Intressant annars det du skrev om jobbet och Obama-firandet. Här var nog också Obamafebern i rullning, t.om mamma hade vaknat mitt i natten under en arbetsresa för att titta på valvakan :) Tråkigt förresten med finansieringsbiten på jobbet ditt. Grupperingar låter väldigt bekant på ngt vis...
Annars håller jag på och försöker planera lite utbytet (valt kurser bl.a) och börjar få lite bråttom med min kand. Har på sistone istället läst en del om klasser och stratifikation och är alldeles uppslukad av Katriina Järvinens och Laura Kolbes bok Luokkaretkellä hyvinvointiyhteiskunnassa, faktiskt intressant!
Nåmen nu ska jag nu sluta denna litania, men ville bara säga hej. Hej och kram alltså!
Ojojojojoj som tur kom vi me tumppi före den stora flyttingsvågen kom av finländska grisar;)
ha. men manja e jobbig!Tyckte ren när ja va där att hon va väldigt bestämd....men som sagt can´t blame her.
va mer.
jaa. synd de där me jobbet. fan va sånt känns så skiit.
o ja du mrs flirty herself kan ju va bra o säga till ordentligt att du inte gillar stilen!
puss.
Jonna har faktiskt låtit som en söt men hysteriskt pipig tantadara. Fick äran att ha henne här nästan hela dagen dagen efter den ödesdigra natten. Hade själv samma problem i med ett halvt års mellanrum i gymnasiet - mest minnesvärt var det att få ett samtal av AFS då det meddelades att jag blivit godkänd och får ta mig till NZ. Det var en sommardag på Vådö och jag hoppade visst jämfota på bryggan. Tacktack sa fötterna, för munnen var hjälplös som en pingvin mitt i djungeln.
Hoppas Manja mjuknar och att ni hittar en söt samvaro snart - jobbigt med en sån stämning i det 'egna' hemmet. Och hemskt med det avslutade stödet, faktiskt!
Här lever vardagen vidare med flunssa (som härjat redan i 3veckor...) och tent var och varannan lördagmorgon. Skönt egentligen med tenter: böckerna är superintressanta och hittills har de dessutom avklarats riktigt bra, thumbs up!
Men nu ska det tittas vidare på en tv-serie som Sasha kopierat åt oss. Nachtkram!
Vill bara säga HEJ och påminna om att du inte är bortglömd! KRAM.
Förra gången ja läste det här glömde ja bort att skriva att ja igen en gång e med dej i "opp o ner"-fiilisar. Hade just haft en kina med våra kämppisar om städning då du jag läste om Manja, och skrattade gott. Jag, Jessica o den 3e kämppisen som upplever städningen från vår synvinkel började nämligen skämta om att tapetsera våra rum med alla de lappar vi får om att "por favor, damma nu salongen snart" el.likn. Vi har ju alla vårt ansvarsområde, men sen ska man ju ändå klaga lite på de andra bara för att...
Fast du verkar no haft de rätt jobbigt me kämppisar, beundrar att du orkat hålla dig såpass lugn, jag har nog märkt snabbare än du att jag inte lyckas hålla framme mitt tålmodiga lärarjag så länge som jag hoppats jag kunde. Skyller på större instabilitet i ny miljö...eller nåt.
Läser med intresse allt om ditt jobb, tusen utmaningar som aldrig tar slut. Skulle vilja vara en fluga i taket, eller eg gärna vara med själv. Fast när jag läser om din tidtabell är jag nog tacksam över vissa nybörjarkurser o utisflexibilitet även om jag inte får känna mej lika DUKTIG som señora Hägglund ;).
Tusen besos!!!
Skicka en kommentar