no voihan vittu

I måttligt trött "varför kan jag aldrig sova efter att jag druckit" irritation skriver jag dessa små rader. Tänker bittert på den närmaste framtiden, då alla andra normala människor får söndagsslöa i dekadensens och den billiga alkoholens huvudstad. Bara små praktikanter måste solidariskt släpa sig på jobb, vilket egentligen inte är så farligt, eftersom jag ju oberoende inte kan sova. Blaaah. Har tillbringat både fredag- och lördagkväll på olika hemmafester - alldels chillit, småmysigt trevligt, om dock inte särledes speciellt. På fredag höjde Pia, Gabriel (Pias pojkvän) och jag våra kompis-kämppis-poäng genom att tillsammans snylta på någon halvbekant flickas födelsedagsfest. Babblade med folk, drack vin och skvallrade om Manjas dåliga humör (alltid skönt att avreagera). Igår fyllde Noras snäppet tråkiga kämppis 25 år, vilket firades med söt fest, fylld med märkliga (alldeles super fula, enligt Gaby) klassisk musik människor. Eikä siinä vielä kaikki: Var ytterligare på en konstig efterfest, där jag spelade fyrhändigt Schumann (vilket efter öl och vin kräve både koncentration och nördighet, måste jag säga). Men hör och häpna, mår nu bättre än bra (trots trötthet), eftersom den tyska alkohokulturen inte innehåller hejdlös rajtantajtan-rilleriralla. Mina allra käraste Elsa och Evilda, det vill säga Matti och Mervi, har dock äntligen avslutat sin "det rena, hälsosamma och alkohollösa livet"-kur. Misstänker att detta kommer att ha fatala konsekvenser även för min lever, eftersom vi tillsammans ofta lyckas pimpla tre flaskor vin utan större berushetskänsla.

Den intellektuella nivån på denna blogg sjunker i takt med min vilja att återvända till Helsingfors: För att upprätthålla min "snäppet smarta"-image kan jag dock berätta att jag visst sett filmen om RAF (det vill säga der Bader-Meinhof komplex), och att jag, utöver andra associationer, överraskades av alla de kopplingar till arabvärlden terroristgruppen haft. Tyckte dock om att filmen framställde medlemmarna förhållandevis positivt, det vill säga som normala människor, vilket väckt kritik och irritation i de tyska medierna. "De dödade ju ändå folk, de var ju inga hjältar", sägs det. Till pappa kan jag ännu skriva att även anfallet mot Rudi Dutschke och protesterna vid Axel-Springer förlaget fanns med! Såg förra veckan också en bra Paul Klee och Jeff Koons-utställning. Fullständigt pöllö ja tollo är jag alltså inte!

Och till denna texts rubrik, som ju incinuerar ett lite negativt budskap: den snälla och ack så vänliga manja bokstavligen småskrek surt till mej i förbifarten igår att hon skall flytta ihop med sin pojkvän och nu sagt upp lägenheten. Så i mars är jag bostadslös. Vilket i kombination med: "I januari är jag arbetslös" känns sådär måttligt uppmuntrande. Mig stör mest Manjas socialt fullständigt inkompetenta sätt att föra fram saken - hon mjuknade upp först efter att jag gratulerat henne och pojkvännen och tackat för att hon meddelat i förtid (vad allt hittar man inte på för att bevara hemmafriden). Och sagt att det ju är fullständigt praktiskt och bra för dem att flytta ihop (vilket var århundradets största lögn, eftersom manja är en jobbig ko och eftersom de bara dejtat knappa 2 månader). Men nu är vi åter vänner med manja. Pia tog det hela mindre bra, eftersom manja a) också skrikande och surt berättat glädjebudskapet för henne och b) för att detta inte diskuterats alls och c) för att stackars pia är mitt i värsta gradustressen i mars.

nu skall det duschas och sedan jobbas.