Insåg plötsligt att jag under min andra Tysklandvistelse i den gungande huvudstaden fått se en skymt av detta mäktiga EU-lands skuggsidor. I motsats till Bayern, där antalet rika mot antalet fattiga står 2:1 (och i övriga Tyskland något förenklat 1:2) är Berlin helt enkelt fattigare och präglat av större sociala skillnader. And it shows. Lågutbildade migranter som inte riktigt integreras i det tyska samhället finns det tillräckligt av i Berlin. Och framtidsutsikterna för deras barn är på grund av det konservativa tyska skolsystemet inte hemskt mycket bättre. Då indelningen i gymnasie, yrkesutbildning och en tredje, ytterst framtidslös, "restkategori" sker efter femte/sjätte klassen, predestineras barnens framtid ganska tidigt. Då denna indelning dessutom sker på basis av kompetens i modersmål och matematik, blir det ännu svårare för migrantbarnen att ta upp sig till gymnasium. Då hela ens omgivning talar arabiska, turkiska eller en så kallad invandrartyska, är det ganska oskäligt att förvänta sig att dessa barn utan någon form av stödundervisning skall klara av samma språkmognad som barn uppvuxna i fullständigt tyska familjer. Även om de migrantungdomar (17-23 år) jag kom i kontakt med under min praktik kanske var extremfall, är det beskrivande att flera av dem - efter 15 år i Tyskland - stavade och skrev mycket sämre än jag.
Å andra sidan verkar Berlin inte heller vara ytterst duktigt på att ta emot högutbildad, utländsk arbetskraft. Detta faktum slår en rakt i ansiktet i min nya arbetsplats, C P C. Även om min chef, den kära Rouva H, är mera eller mindre i sina sinnes fulla bruk(och nästan fick fast mig för att läsa "förbjuden litteratur", dvs en tidning, igår), är arbetskollegerna ytterst trevliga. Det känns litet som att uppleva en "arbets-Erasmus" all over. Satt igår vid ingången, rädd för att få sparken som vanligt, tillsammans med Jo, en 25 årig fransk flicka, som är magister konsthistoria från Sorbonne. För tillfället jobbar hon med att förmedla nutudskonst mellan Paris och Berlin, samt som assistent för två tyska konstnärer, men eftersom detta inte är en ekonomisk win-win situation måste hon plågas i galenskapets hus nummer 1. I den eländiga C-P-C shopen satt James, en 27-årig irländsk filosofie magister, som väntar på svar från Humboldt Universität, där han ansökt om ett doktorandstipendium. Till mina favoritkolleger hör en 30-årig finsk tjej, som är färidig geografimagister från Helsingfors, och 25-åriga italienska Giovanni med en dubbelexamen i teatervetenskap och översättning från Bologna och Bryssel. Och där sitter vi med den vidiriga tanten, tvingas nia varandra och är rädda för att bli avskedade för minsta lilla skratt. Vi konstaterade att ägarinnan nog inte är den enda som borde tänka efter - även vi måste ha något seriöst mentalt fel, eftersom vi går med på att bli behandlade som skit. Fick förresten veta att den kära kvinnan framförallt anställt mig för att min pappa är jurist, och för att jag därför mindre sannolikt stjäl något...
Trodde länge att Rouva H var dotter till Herra H, som grundat museet kort efter att muren byggts runt Berlin, och dött i 90-års ålder. Men nej, Fru H är denne forne ägares ca 45 år yngre fru, som av alla tänkbara ämnen studerat sociologi. Muntert säger jag bara. Och i sociologisk anda kan jag följdaktligen konstatera att arbete i det postmoderna samhället visst är viktigt för en människas självbild, och att jag nog fått mig en stor och bred törn i min värdesättning av mitt jag i och med dessa eviga skitjobb. Känner mig dum och uttråkad. En månad skall jag kämpa vidare, sedan tänker jag resa till Budapest och hälsa på Jonna. Och sedan kommer mamma och pappa och efter det räknas jag åter till kategorin människa, då studierna börjar. NÅja, åtminstone lär man sig en hel del om sig själv och det förunderliga livet. Och som tur skall jag på galleri-runda med Jo nästa vecka.
2 kommentarer:
det är nog sjuk meininki, er boss är ett psykfall, hohhoh, men starkare gemenskap bland er! din mamma ville at ja åxå sku joina dem när de kommer till berlin. msåt kolla. jag är ju verkligen inte en rik person för tillfället... o ska ti sverige i april, borde skicka in lite ansökningar bara........ men kämpa på o krama jonna som fan från mej!
Funderar på att ta ett interrailkort me mkiikka o komma o hälsa på er alla... måst ba se när i såfall.. kramar o kämpa på där!
OJ, läser alltid dina inlägg med fascination o försöker hinna leva mig in i alla galna händelser! Även om jag inte tagit några skitjobb här känner ja bra igen mig i det där dum o uttråkad eftersom jag mer o mer här börjat sakna riktiga intellektuella o profesionella utmaningar, att få visa vad amn går för o att folk ska kunna se vem man kan vara bakom tafattare fasaden bestående av knaggligt språk.
saknar också alla nära o kära som vet en från förr o som man kan diskutera med på alla nivåer som finns, o som just det, visar att man är mänska. hurra för dem!
har tidigare funderat på det obehagliga med predestineringen i det tyska skolsystemet, usch för restkategori. Och ja, hur ska nån nå samma modersmålsnivå på nåt som inte är modersmål, fan borde man ju få studera vidare för det. Så mycket som borde ändras!
Kramar o hoppas få se dig i sommar!
Skicka en kommentar