skvallersektionen kallar

Gaby åter är tillbaka i Berlin, efter en vild vecka i London och två avslappnande veckor i Turkiet. Då vi igår njöt av en liten skvallerrunda i Prenzlauerberg (och obs, i denna stad är identitet starkt bundet med stadsdel - en kväll i Prenzlauerberg är något fundamentalt annorlunda än en kväll i Kreuzberg eller Friedrichshain... får ofta dömande blickar för min förkärlek för denna trendigt värre gamla öststadsdel) fick jag höra hur galet turkiska är som språk (inga prepositioner, snarare fall - "som i finska, du skulle vara bra på det erika, mitt barn"), hur det var att leva i med den lesbiska kvinnan och hennes hippivänner i vegankollektivet("och så rökte vi hash tillsammans, märklig språkkurs") och hur det åter är att sälja sin själ till den stora, högerinriktade, Israel-älskande mediakonsernen Axel-Springer ("jag dör, mina barn"). Bara tanken om Gaby får mig att skratta. Speciellt då hon berättade om sin flygresa tillbaka: Av misstag åkte hon till fel flygfält, lyckades nätt och jämt hitta en buss som tog henne till det riktiga, och efter detta, i verklig sista minutens "mitt flyg far om tio minuter"-anda, snabbshoppade hon ett par nya skor på det riktiga flygfältet ("för erika, konsumtionsånger, tanken om det man missat, det gör ont i själen i flera år").

Denna skvaller-incident berör dock inte Gaby direkt, utan hennes journalistutbildning vid Axel-Springer-förlaget. Att bli antagen till denna utbildning är svårt: Av otaliga ansökningar väljs 300 ut för inträdesprov, och av dessa 300 personer sållas sedan 15 ut till en ny enhet för en "redaktionsutbildning - Axel-Springer Akademie". De flesta som avancerar fram till detta slutmål har redan en universitetsexamen bakom sig, och är sålunda mellan 25-30 år gamla. Gaby är en av de enda som "bara" avlagt en kandidatexamen. Plötsligt, efter flera år av frihet och självständighet, bildar alltså dessa utvalda 15 personer en klass och tilldelas en läseordning med skoldagar och hemläxor. Vad tror ni att händer? Jo, dessa fullvuxna människor börjar bete sig som dagisbarn, skvallrar ständigt om varandra, det vill säga försöker luska ut vem som har det ihop med vem, vilka som kanske förälskat sig och vilka som är otrogna mot sina parförhållanden med varandra. Då timmarna på redaktionen ofta blir sena, åker dessa nyblivna "journalistelever" ofta hem med delad taxi... och i denna sammansättning äger detta skvaller rum.

Yvonne, som alltid under sena jobbkvällar delar taxi med Verena och Karl (båda parter i seriösa förhållanden), slogs plötsligt av det faktum att hennes taxikumpaner alltid stiger ur taxin tillsammans. "Så nära bor de dock inte varandra - varför vill Verena aldrig bli hemskjutsad ända fram till dörren?", undrade Yvonne. Istället för att snällt fråga Verena eller Karl hur det står till vid nästa passande tillfälle låter Yvonne, 29, sin journalistinstinkt leda henne. Hon utropar till taxichauffören "Vänd om och följ dessa två". Och mycket riktigt: Karl och Verena storhånglar på gatan framför Karls dörr. Yvonne, "alltid redo", rullar då ner fönstret och ber chauffören åka långsamt förbi det ertappade paret. Och i denna rullning filmar hon scenariot med sin multifunktionella telefon. Nästa dag frågar hon Karl ifall han är otrogen mot sin flickvän, och då denne nekar med kommentaren "du måste vara galen", visar Yvonne honom filmen. Enligt mig skulle Karls svar "du måste vara galen", kunnat upprepas i detta tillfälle också.

Människor är märkliga varelser, säger jag bara.
Med mig allt bra. Studier, märkliga jobb, kommande flytt. Men skriver mera senare.