nattmoi

en sen kvällshälsning från erika, som efter en skön och ytterst välförtjänt ledig dag känner ett litet pirr i magen inför morgondagens intervju.. är egentligen verkligen dags att lägga sig nu, vill ju verka kompetent och utvilad imorgon.

kunde skriva en hel massa små rader om hjärtesorgernas januari, då flera än en vän sett sina romatiska drömmar spolas ner längs med gatorna. Kunde beskriva den lättnad jag känner för att Mikael inte har en minnesplats i Berlin, och att jag i ärlighetens namn inte ägnat några tankar åt honom under denna hemma-i-tyska-huvudstaden-vecka (förutom i skrivande stund, eftersom hans namn uppenbarligen smyger in sig i små blogginlägg under natten). Och att mitt nyårslöfte om att inte tvinna in mig i kärleksteater under januari visat sig vara fruktsamt, eftersom min tankeverksamhet känns klar och flytande. I motsats till förvirrade december har jag försökt förstå den nya tyska planen för finanskrisen, köat för skattekort och intelligent-umgåtts med vänner. Var till och med och simmade med Pia och Gabriel. (och märk väl, hållit mig till tipaton - pappa kan vara stolt!)

Stod idag och keikka-spontan-lyssnade på ett brittband "The duke style"; indie enligt reklambeskrivning, men uppfyllde på ett småcharmigt sätt alla kriterir för den tomma kategorin indierock, dock med lite grungeinflytande. Lär vara pop och hot in the UK nu (åtminstone enligt Elsas finska kompis som lyckades rycka med oss), bra liveband, bra karma, och framförallt super akustik i salen. Promenerade med ipod genom ett tomt Friedrichshain till Ringbahn och tänkte på att allt är ganska bra nu. Skriver mera imorgon efter intrvjun

Tycker att mitt sätt att skriva förvandlar alla melankoliska och stämningsfulla upplevelser till finlandssvenska, prutthurtiga postkortsvyer. Som om jag fullständigt saknade förmågan att klä vackra stämningar i ord. Nåja, nu nattdags (har fått låna en underhållande bok av Gaby som handlar om folks märkligaste sexminnen. Låtsas att jag läser den enbart för att utvidga min vokabulär :)

bäärliin - here I come (but won't be long)

Det finns inget viktigt i detta liv som inte kan uttryckas effektivt i sirliga franska sträck, åtminstone inte i min tredagars Berlin-existens (är säkert smartare att blogg-klotta oftare, så blir det inga gigantiska status-update pauser! för ni, kära kaverit, är illa tvungna att vara ytterst intresserade av mina eskapader i miniformat :)

- Lite melankoliskt att åter genomföra min favorit Air Baltic -rutt (Helsingfors-Riga-Berlin, Tegel), även om jag i detta skede inte mera chockas av flygplanens skröpliga karaktär. Trots smådramatiska avbrott och berusade gräl på Roban (här skall vi inte skämmas, nej :), var mina två veckor "da heim in Helsinki" ytterst kärleksfullt sköna. Har dessutom efter två års paus börjat skriva dagbok igen. I mina drömmars värld leker jag Doris Lessing (tänker nog återkomma senare)

- Daniel mötte mig vid flygfältet. Märkligt svävande, odefinierbar relation; misstänker dock att vårt "kompis-plus" starkt lutar mot en vanlig, saklig, rejäl vänskap, och bra så. Onödigt att skapa komplicerade relationer. Låter alltid i teorin så trevligt att "inte bestämma nåt, och se vad framtiden för med sig", men i praktiken skapar det oftast bara förvirrning och osäkerhet (skriver mera sen!)

- Även om mina Esprit-jobbkompisar är super snälla, känns det i dessa klimatkatastrofala och finanskrisande tider måttligt omoraliskt att pracka produkter på folk, som de verkligen inte behöver (och som i ärlighetens namn inte är så hot-stuff). Var i varje fall fint att märka att den tyska arbetskulturen verkligen är just så sträng och pedant som jag föreställt mej (återkommer senare)

- Har märkt att jag faktiskt lyckats bygga upp ett riktigt bra socialt nätverk här i Berlin: Min telefon har ringt med flera små överraskningar (dvs människor jag lite glömt bort att jag kände). Igår fin matkväll med Nora och Veronica. Ikväll är jag bjuden på tre olika fester. Tycker om att kämppis-chilla med Pia!

- Har en super arbetsintervju på onsdag! önska mig lycka till

- Har lyckats, mot förmodan (och i situationer då alla andra dricker), hålla mig till min tipaton! Vilket är en liten prestation i denna festandets och billiga spritens huvudstad!

- Talade med Camille igår. Hon ganska förstörd över att hennes märkliga förhållande verkligen är över. Hittat flyg fram och tillbaka för 90 euro. Men måste lite koordinera med jobb

- Har anmält mig till två nätkurser på Kristinainstitutet! Längtar efter lite intellektuell utmaning! P.S. Shockad över hur Israel-positiva de tyska medierna varit!

Puss puss på er. Skriver smartare snart, kanske redan imorgon! Skriv ni mej med! Är kul att höra hur ni har det (också ossu och soffi som aldrig kommenterar)

jam on it!...

..heter b-boyz projektet jag arbetat mest slavaktigt för de senaste tiderna... 13 timmars arbetsdagar fullspäckade med graffiti-, hiphop-, breakdance- och rap battles... nog coolt i kvadrat, men utmattande (som positiv frågeställning kan man ju säga att jag inte hunnit lida av existentiell ångest, eftersom jag lidit av testosteronöverdos i en måttligt sexistisk och ytterst mansdominerad tävlings-joujou-anda) . En liten imorogn tisdag med hopplöst borttappade ungdomar måste jag ännu kämpa igenom, och sedan väntar mera eller mindre ledig onsdag på bloggrapport... fast mest spännande blir väl jobbets lilla jul på onsdag kväll - alla vet vi hurdana dagisfasoner och kärleksförklaringar små julfantasier frambringar! long time no... writing, and belive me, there are stories to tell :)

smaklig sömn

Efter alltför många nätter av OC-maraton, vinkalas och livsfilosofier med lilla, hemliga finlandssvenska e-klubben, har min mamma kommit, försedd med nya strumpbyxor, för att rädda mig. Dessa strumpisar blir på något sätt ganska beskrivande för mina dagsrutiner för tillfället: Eftersom jag jobbar, och på fritiden gnäller över att jag jobbar till e&e&e eller till mina tyska flickor (som skrämmande mycket påminner om Tölö-gänget), är min enda kanal för nya strumpbyxor min mor. Från Finland. Har under de senaste veckorna tillbringat alla vakna, det vill säga för shoppning ägnade, timmar med barn, märkliga kolleger och borttappade ungdomar. Kommer ihåg att Mikael någon gång sade att han andas, kissar och skiter jobb, och kan verligen skriva under detta. Vet inte när jag senast lagade mat hemma. Denna kraftansträngning resulterar - i kombination med snäppet för sena kvällar - i en ganska irriterad Erika. Vilket i sin tur resulterar i att jag inte hanterar mina märkliga kollegers humörssvängar och interna skitprat mera. Snäste häromdagen till på ett sätt som inte alls påminner om mitt arbetsjag, snarare om mitt privata tjuriga familje-jag. Kallade nämligen mannen som flörtar med mig en idiot ("Oh, du Idiot"), pang rakt i ansiktet. Orden bara rann över mina läppar. Och plötsligt hörde jag mig själv påpeka att han bidrar till den dåliga stämningen genom att alltid köra igenom sin vilja, och dessutom vägra städa. Förvånades till och med själv över min brist på artig självkontroll.

Den andra praktikanten Rebekka är, om möjligt, ännu mera irriterad än jag över hela arbetet, och dämpar sin tjurighet ännu mindre än jag. Varför denna gemensamma praktikantilska så plötsligt: Kommunikationen mellan oss praktikanter och de riktiga anställda är förvisso vänlig och skämtsam. Tyvärr innehåller den väldigt få ord om det som egentligen förväntas av oss. Allmänt understöd eller råd för jobbiga situationer saknas också (fick t.ex. en lätt smäll av en arabpojke för någon dag sedan), vilket ju gör det jobbiga ännu jobbigare. Jag inser att gräl, svordomar, protester (både från barnens och kollegernas sida) är vardags-mums-mat för dem som åratal jobbat här. Men när jag efter en 10 timmars arbetsdag får en törn i axeln av en uppkäftig 14-åring vill jag att det uppmärksammas. Inte bara: "jaja, så är det alltid". Och jag avskyr att utbildningsprojektet tror att jag är en uppfinningsmaskin för tyska-språkövningar för migrantungdomar - hur i hela helvetet skall jag kunna veta vad som är meningsfullt att öva?? Det förvånar mig att pedagoger, som är alldeles bra i sitt jobb, inte alls lyckas hantera de inre spänningarna i teamen lugnt och pedagogiskt.

Nåja: för min del slutade kalaset, om något kaotiskt, alldeles bra, riktigt förvånansvärt bra alltså. Idiot-mannen tyckte jag var tuff som vågade säga ifrån ("nej, Erika, du har inget att be om ursäkt för. blir för sällan öppet kritiserad här, var bra att du sade", då jag nästa dag pep fram ett förlåt)- idag på mötet talade han med alla om stackars Erika som jobbar så mycket (hon måste nog få ledigt!). Men Rebekka har fallit i ett mindre fördelaktigt ljus, eftersom hon inte kan leka positivare än hon är.. och så får jag åter stå i spänningen mellan henne och de andra.

Tur att mamma är här! Och som tur blir jag påmind om en normal yttervärld av Gaby, Nora och Veronica, som nog blivit en fin del av min verklighet här. Nu är det sömntidags för denna flicka.. saker känns alltid så dramatiska om natten, som Tova jansson konstaterade i Knyttet.

no voihan vittu

I måttligt trött "varför kan jag aldrig sova efter att jag druckit" irritation skriver jag dessa små rader. Tänker bittert på den närmaste framtiden, då alla andra normala människor får söndagsslöa i dekadensens och den billiga alkoholens huvudstad. Bara små praktikanter måste solidariskt släpa sig på jobb, vilket egentligen inte är så farligt, eftersom jag ju oberoende inte kan sova. Blaaah. Har tillbringat både fredag- och lördagkväll på olika hemmafester - alldels chillit, småmysigt trevligt, om dock inte särledes speciellt. På fredag höjde Pia, Gabriel (Pias pojkvän) och jag våra kompis-kämppis-poäng genom att tillsammans snylta på någon halvbekant flickas födelsedagsfest. Babblade med folk, drack vin och skvallrade om Manjas dåliga humör (alltid skönt att avreagera). Igår fyllde Noras snäppet tråkiga kämppis 25 år, vilket firades med söt fest, fylld med märkliga (alldeles super fula, enligt Gaby) klassisk musik människor. Eikä siinä vielä kaikki: Var ytterligare på en konstig efterfest, där jag spelade fyrhändigt Schumann (vilket efter öl och vin kräve både koncentration och nördighet, måste jag säga). Men hör och häpna, mår nu bättre än bra (trots trötthet), eftersom den tyska alkohokulturen inte innehåller hejdlös rajtantajtan-rilleriralla. Mina allra käraste Elsa och Evilda, det vill säga Matti och Mervi, har dock äntligen avslutat sin "det rena, hälsosamma och alkohollösa livet"-kur. Misstänker att detta kommer att ha fatala konsekvenser även för min lever, eftersom vi tillsammans ofta lyckas pimpla tre flaskor vin utan större berushetskänsla.

Den intellektuella nivån på denna blogg sjunker i takt med min vilja att återvända till Helsingfors: För att upprätthålla min "snäppet smarta"-image kan jag dock berätta att jag visst sett filmen om RAF (det vill säga der Bader-Meinhof komplex), och att jag, utöver andra associationer, överraskades av alla de kopplingar till arabvärlden terroristgruppen haft. Tyckte dock om att filmen framställde medlemmarna förhållandevis positivt, det vill säga som normala människor, vilket väckt kritik och irritation i de tyska medierna. "De dödade ju ändå folk, de var ju inga hjältar", sägs det. Till pappa kan jag ännu skriva att även anfallet mot Rudi Dutschke och protesterna vid Axel-Springer förlaget fanns med! Såg förra veckan också en bra Paul Klee och Jeff Koons-utställning. Fullständigt pöllö ja tollo är jag alltså inte!

Och till denna texts rubrik, som ju incinuerar ett lite negativt budskap: den snälla och ack så vänliga manja bokstavligen småskrek surt till mej i förbifarten igår att hon skall flytta ihop med sin pojkvän och nu sagt upp lägenheten. Så i mars är jag bostadslös. Vilket i kombination med: "I januari är jag arbetslös" känns sådär måttligt uppmuntrande. Mig stör mest Manjas socialt fullständigt inkompetenta sätt att föra fram saken - hon mjuknade upp först efter att jag gratulerat henne och pojkvännen och tackat för att hon meddelat i förtid (vad allt hittar man inte på för att bevara hemmafriden). Och sagt att det ju är fullständigt praktiskt och bra för dem att flytta ihop (vilket var århundradets största lögn, eftersom manja är en jobbig ko och eftersom de bara dejtat knappa 2 månader). Men nu är vi åter vänner med manja. Pia tog det hela mindre bra, eftersom manja a) också skrikande och surt berättat glädjebudskapet för henne och b) för att detta inte diskuterats alls och c) för att stackars pia är mitt i värsta gradustressen i mars.

nu skall det duschas och sedan jobbas.

upp och ner, ner och upp - grisen gal i granens topp

Det var nästan som om nyår sprakat fram ett extra varv denna gråa novembernatt förra veckans tisdag: Klockan halv sex på morgonen stod hela högen och halva Berlin framför biografen Babylon skrikandes och skrattandes. "Han vann, hann vann!". "I can't belive it, amazing, I'm so excited!". "I'm so happy". Trots att jag inte riktigt kunde leva in mig i amerikanernas överväldigande glädje, kramade jag euforiskt glatt främmande människor och önskade den amerikanska gay-rörelsen mycket lycka i framtiden. En känsloturist med lite äkta optimism, förvandlades jag till. Och så såg vi från de enorma screenerna hur Mr. Obama stegade fram på scenen och yttrade några stora ord om världsläget. Efter detta ögonblick har inte en endaste en dag förgått utan att Obama varit mittpunkt i de tyska nyheterna. Sättet allt rapporteras på är dessutom mycket omständigare än lilla HBL:s tabloidform, eller Hesaris nyheter för den delen. Allt från personliga resereportage om den överraskande valsegern i North Carolina till Obamas morföräldrars kärlek förekommer. Spännande är att McCain porträtterats som en sorts hjälte, som tappert accepterade sitt nederlag och som äntligen får återgå till sitt riktiga, privata jag.

De senaste sju dagarna har även i denna Berlin-existens hoppat några dramatiska skutt framåt: Först med ett fartfyllt och fint besök av Camille, Chris och Philippe, som tyvärr resulterat i en citron-sur kämppis Manja. Den lilla nivå av trötthet som jag känt efter ett långt svall av vänner och bekanta, kan inte jämföras med Manjas ilska över mitt hostel-liknande rum. And I can't blame her. Det tragiska är dock att jag nu genomlever - eller genomlider - konsekvenserna: Manja talar endast till mig i befallningar och meddelar dagligen vänliga budskap som "alla de möbler jag gett dig till låns kommer att försvinna. Lampan tar jag imorgon". Hehehe, innebär att jag senast i övermorgon måste besöka någon lampbutik och illa kvickt efter detta shoppa mera skåputrymme. Att min hyra inte hittades på vår lägenhets gemensamma bankkonto resulterade också i flera sura samtal. "Erika, vår hyresvärld tolererar inte dylika förseningar". "Nåjo, men jag betalade min hyra två veckor i förtid för att vara på den säkra sidan. Och jag har betalat rätt". "Jo, men det hjälper inte om inte pengarna är där. Detta går påriktigt inte mera". Och efter en timme hade Manja hittat pengarna på kontot - det visade sig att hon tittat fel på kontoutdraget. Men lika sur var hon fortfarande. Min diplomatiska strategi: Hållas vänlig, tyst och lugn hela tiden, och smita in i mitt rum direkt när Manjas ilskna steg hörs. När jag var liten brukade pappa alltid säga "Erika, ibland räcker det att man själv vet att man har rätt". Och dessa ord ringer i mitt huvud konstant för tillfället.

Även på jobbet är turbulens-faktorn ganska hög, vilket för en utomstående liten praktikant som fröken Hägglund blir förhållandevis utmattande. Efter att chefen för kultur- och fritidsverksamheten blivit moderskapsledig har de gamla rutinerna och hierarkierna öppnat sig för ny konkurrens och nya positioner. De gruppbildningar som man tidigare kunde ana har förstärkts, samtidigt som skitpratet mellan grupperna ökat. Får se ifall mina kära kolleger lyckas enas om sina pedagosiksa målsättningar och stabilisera läget.

Stämningen inom mitt andra, separata projekt - det vill säga de ungdomar som inte klarat av grundskolan - är inte bättre: Efter tio års arbete har finansieringen avbrutits, och efter årskiftet kommer dessa socialarbetare att vara arbetslösa. Tio år har de kämpat med ungdomarna, inom två månader är det över.

För min del blir det inte bättre av att både ungdomarna (det vill säga 19-22 åriga turkiska män som jag undervisar i matematik) och vissa av kollegerna envisas med att flörta med mig kontant. Fotspel under bordet vid middagen, kommentarer som "sockerrumpa" och "du är så attraktiv". Lite skratt och tvetydiga skämt kan jag ännu tolerera (inte acceptera), men att de sätter armen om mig och uppenbart går på är ansträngande. Uj satan.

Annars är läget bra... Tro det eller ej, men har faktiskt varit på väldigt gott humör hela dagen!

att angöra en brygga

Kom alldeles förtrollad tillbaka till Berlin efter en vecka med barn, ungdomar, skog, en vacker flod och en sällsynt uppsvälld fot. Är konstigt hur lägerexistens - närmare bestämt lägerbubbla - kan rycka med så fullständigt. Att stiga upp tidigt till stohej-buller-bång, springa omkring i joggingbyxor (eller halta, då det kommer till min stukade fot) och betraktande ta del i barnens och ungdomarnas interaktion, utvecklades under veckans lopp nästan till ett mikrokosmos. Ett kaotiskt, men ändå rofyllt litet undantagstillstånd, där jag efter ett tag kände mig snäppet hemmastadd. Speciellt då själva lägergården, det regnruskiga vädret och den bitande fuktigheten påminde om Finland och hemma-alltså-verkligen-hemma i allra högsta grad. Och efter alla dessa upplevelser, denna intensiva samvaro, krävdes det bara en timmes förflyttning för att åter se Berlin med blinkande ljus ur fula DDR hus och dansade clubbar med coola DJs. Jägermeister, vittvin och nyinköpta byxor. Minst sagt märkligt, dessa mentala hopp från en värld och en erika till en annan.

Var en fin och tankeväckande vecka: Jag arbetade förra sommaren så intensivt med utvecklingsstörda barn att jag nästan glömt bort hur alldeles vanliga barn fungerar, agerar, tar plats, spelar spel med varandra, spelar spel mot varandra, tar avstånd. Medan man under ett standard FDUV-läger kan kontrollera barnenes tillvaro och vardag ganska bra, känns vanliga barn som en springande, odefinierbar liten massa, fylld av energi och skratt. Men också av gråt och svordomar. Ur mitt finlandssvenska perspektiv är ju dessa invandrarbarn och -ungdomar inte heller "alldeles vanliga". Är stundvis nämligen nästan som om jag upplevde min egen ungdom pånytt, men denna gång med inslag av färgstark Kreuzberg-identitet. Hiphop, streetdance, invandrartyska - "jag svär, jag gör dig färdig". Blir medveten om min egen uppväxt på ett alldeles nytt sätt - jag tror överlag att det ifråga om barn är svårt att bli kvitt personliga föreställningar om "en normal barndom", där man uppfattar vissa komponenter som speciellt avgörande. På basis av dessa komponenter och egna erfarenheter tolkar man sedan barnens beteende; skriver in symboler i deras gester och överför upplevelser ur den egna barndomen. Var därför som om jag måste bygga en bro över mina egna ungomsupplevelser till deras, att försöka nudda de beståndsdelar som är viktiga för dem. Och bli accepterad av dem som en positiv auktoritet. Vilket under de första lägerdagarna var krävande, då redan språket är en barriär. Vet inte om jag lyckats klä dessa känslor och upplevelser i ord, men tro mig, starkt rullade de genom mig under veckans lopp. Och kändes som en vinst när jag lyckades hitta min plats i gruppen, likaså på jobbet överlag. Fundeade även en del över vem hade jag som barn varit i denna kontext? Tuffa Songül, eller fräcka Vivianne; lugna men coola Paul, eller spralliga och oförnuftiga Ougzhan? Hur var jag med vuxna, respektfull, men småfräck eller alldeles överdrivet snäll? Hmmm..

Igår var jag på Art Forum Berlin... var en märklig upplevelse - hela mässhallar fyllda med utställningsutrymmen för hundratals gallerier ur hela världen, som i sin tur var fyllda av verk av otaliga konstnärer. Varje galleri presenterade nämligen minst tre konstnärer.. Men tar det kanske en annan gång. Huj, så livet springer över en. Finns ännu massvis med små funderingar jag vill dela med mig.. nu vidare mot sport och sedan kanske valfest för obama med mitt flickgäng. Mal schauen. Borde också lite vila ut mej!