iakttagelser

Har länge undrat varför min blogg tycker att jag skriver strunt under de märkligaste klockslagen. Klickade idag fram mig till "inställningar" och märkte att 'erikaiberlin' befinner sig i tidszonen "Stillhavet". Schön wäres (vore fint) med svett och strand. Så ljuvt är det dock inte. Boxhagener Platz var slaskigt snuskigt på morgonen, när jag traskade från Giovanni och Ivan till bageriet efter bröd och smör. Giovanni lagade american pancakes och drömde om bruch. På lopptorget såldes eländiga machu-pichu-smycken och t.o.m. turisterna såg ut att vara uttråkade. Det gråregnar i Berlin och jag har åter dragit på mig min vinterjacka och sprayat mina nya skor tre gånger för att skydda dem från fukten. När jag utför dylika handlingar känner jag mig sällsynt vuxen: att frivilligt köpa skocreme, putsa skor med specialläder-tvättmedel, polera, spraya, torka - det är väl nåt. Och utan att pappa gnäller och stönar. Köpte häromdagen mitt livs första nagelsax, efter att Evilda påpekade att mina tånaglar ser ut som om jag själv gnagat dem korta med mina tänder. Kanske är det så här i livet att de saker man köpt för surt förtjänade pengar på något sätt ändå känns mest värdefulla...

Eftersom min blogg-dagbok förvandlats till en jobb-dagbok, kan jag stolt meddela att jag efter ett sovande veckoslut för första gången i mannaminne lyckats släpa min balett-rumpa till biblioteket. Och att jag för första gången i mannaminne läser texter för studierna, inte för jobbet (har förresten imorgon min sista prov-dag på jobbet... lite nervöst, antar att jag får fortsätta, men men skall inte ropa hej innan man är över bäcken.. hur säger man det??). När jag tänker på mitt jobb känner jag mig lite stolt (dvs när jag glömmer min egen skriv-snigel-takt), detta är nog det mest krävande jag gjort i hela mitt lilla liv: Jag sammanställer för tillfället en raport för Tysklands socialministerium, där jag jämför olika länders socialpoltika riktilinjer och regler i fråga om "kvinnor, moderskap och arbete". Min text fortfarande ganska deskriptiv, men måste nästa vecka pressa fram ett par mera analytiska kategorier, och fundera på hur man bäst framställer skillnaderna mellan Tyskland, England, Frankrike och de nordiska länderna. På vårt krismöte på fredag sade min chef "Anna (i Tyskland heter jag Anna), du vet ju mest om ämnet"... Skall nästa vecka få hjälp av en av doktorandena med den komparativa delen, dvs med att skapa meningsfulla kategorier.. spännande och skrämmande.

Och när jag tänker lite längre känner jag en annan form av stolthet spira genom mig. Ett år sedan jobbade jag i den underhållande mentalanstalten "Check Point my Ass", den vidriga klädförsäljningen i shoppingcentret och sedan förstås det lustiga marknadsundersökningsföretaget, där man inte fick kissa under jobbtid. Och för fem månader sedan började mitt riktiga-Berlin liv, och då kände jag mig på nåt sätt lite ensam. Nu är allt mera än bra (knock on wood). Visst kunde min lägenhet vara lite trevligare, visst vore det trevligt att inte måsta umgås med min kära kämppis M. (som för två veckor sedan i ett "high on weed"-tillstånd överdramatiskt skrek att han inte klarar av att bo med mig för att jag inte hunnit tvätta badkaret. Förstår att det måste vara mindre trevligt att vara M. i dessa dagar: Killen blev färdig med studierna, har sökt jobb sedan november, inte riktigt nappat, sitter hemma i skitet dagarna i ända, och röker mera gräs än jag skulle rekommendera. Men att vråla och och beskylla alá "70 % av hela skitet är ditt fel och jag vill inte tala med dig om det" är kanske inte så vuxet för kommande 31 år??) och visst kunde jag utnyttja Berlins kulturutbud ännu mera, men sådär i det stora hela är det riktigt bra. Dessutom sade konstnärs-filosofen att han vill vara min pojkvän. Men det tror jag på när jag ser det. Försöker skriva mindre jobb-relaterat nästa vecka. Puss.

mellanlandning..

i la casa giovanni & ivan, där jag har ett eget vardagsrum och en ikea-soffa ett par dagar framöver (som jag dock delar med en nallebjörns-snäll-och-söt-italienare, dvs giovannis bäste vän som hälsar pa. Eftersom nattlivet i Berlin blomstrar för homosexuella män, kom han hem samtidigt som jag steg upp för jobb. Perfekt timing!) Naja, igar beställde vi hamburgare fran Burgeramt, at ostkaka och tittade pa Gossip Girls och "How I met your mothers" nyaste avsnitt (äntligen, hurra!). Inte ens hos mamma och pappa är servicen och underhallningen sahär bra, tänkte jag! Nu till jobbet, skall ater ha ett av flera "när blir vi färdiga med raporten" möte. Lite nervös! och ikväll rullskrinsko-disco, later märkvärdigt men roligt. kramkram

läppä lentää..

.. tyckte alla som jag berättat storyn för:

Det började en vecka sedan. Grannen från våning nummer två knackade på dörren och påpekade att det droppar vatten genom taket då vi dushar. Vi ringe husbolaget. chilli-grilli. Inget problem, lite tejp, lite plast, inte dusha på kaklet, låta torka. Några dagar senare kommer gubbarna åter på besök. Denna gång halva väggen borta, men chilli-grilli, mera tejp, mera försiktiga dushar, låta torka ännu mera. Inget problem. Och sedan igår: Jag kommer hem med Evilda, vi skall laga mat. Plötsligt alla väggar borta, hela golvet upprivet, lavoaren borta, tvättmaskinen i tamburen, inget badkar ingen dush, plast i hela korridoren, tandborstar över högt och lågt. I imorse: erika vaknar, dörrarna till trappan på vid gavel, män som inte talar ett språk jag förstår, iskallt. Erika åker 40 minuter till jobbet för att äntligen få kissa, riktiga aamupissat. Och min stora favorit: inte en endaste person har en endaste en gång upplyst oss om vad som händer. Lite "ta nu dagen som den kommer". Nästa vecka skall jag bo hos vänner. Giovanni och Ivan är först i turen. Sedan kanske Gaby. Jag överväger att fråga Leona, men efersom hon insisterar på att sova med fönstret öppet (ALLTID) är det nästan lika smärtsamt som att vakna hemma till borrande gubbar och inget kiss.

På jobbet stressigt. Förra veckoslutet dansandes i Berghain. Hmmhmm. diivadaa. skriver mera imorgon.

underbart är kort

...alltid lika kort. Hektiska tider på jobbet. Mitt team pressar på som ett mindre ånglok, erika likaså. Jag hamrar högintellektuella satser på tyska hårt på tangenterna, dock snäppet långsamt, och förbannar det faktum att jag alltid skrivit mina tyskland-essäer på engelska. En genväg förvandlades trots allt till en senväg, jag har gjort mig själv en björntjänst, skjutit mig i benet, und so weiter und sofort... would have, could have, should have, tänker jag irriterat, eftersom min skriv-översättnings-effektivitet inte är den effektivaste.

Har umgåtts snäppet mera med en mörkhårig mystisk konstnärs-filosof. Och som alla mina historier med filosofer indikerar, misstänker jag att även denna kommer att sluta olyckligt. Det är nästan som en naturvetenskaplig lag, så predestinerad till olycka är kombinationen filosof och erika, även utan elementet konstnär, som liksom höjer det olyckliga till nya okänt ökända dimensioner.

Skrev idag några rader på min metodologiessä i "narrativ analys" (där vi analyserar forskningsmaterial från en riktigt riktig studie - intressant!). Har idag lärt mig att man i narrativ biografiforskning har ett eget ord för sitationer, då biografins huvudperson inte mera styr sin egen biografi, dvs då yttre omständigheter skuffar framåt personens liv. Yttre förändring, inte medvetna handlingar, formar personens biografi. Och i dessa sammanhang finns det risk för att personen förlorar inflytande över sitt liv och kantrar. Och så känns mitt Berlin för tillfället. Som om jag inte riktigt själv kan styra mitt arbets-, uni- och småromantiskaprivatliv, utan flyter fram medan andra människor puffar. Och inte själv lyckas klamra fast...


Tack för pappa och Lina för kommentarer:

1)Lina: igår var det 10 grader varmt!
2) Pappa: jag hoppas att bara de närmaste nära kommer ihåg denna blogs existens.. för lite socialpornografiskt och blottande har det blivt på senaste tiden. the media is the message! :)

skvaller skvaller

giovanni-kväll. nejnej. det blev inget glas vin i varma vår-berlin bland hipsters, hippies, hoppare, white-trash och arab-turkar. ingen promenad i vårrock efter iskall vinter. istället saft och karaoke hos giovanni och ivan i klassisk anda. Och skvaller, massvis med skvaller. Visst vet jag att man egentligen inte får utelämna folks privatliv fritt i det stora internet, men eftersom personen jag inom några rader tänker skriva om är snäppet omoralisk, resonerar jag "plus-minus-noll", ingen skada skedd (och antar att detta främst läses av Lina, pappa, Jonna, Bella, Oskar och Cilla). Här kommer det: Den eländiga filosof-doktorand-italienaren som vissa lyckligt lottade t.om. fick träffa i Berlin och Helsingfors hade under hela vår småromantiska sommar en flickvän. Som först nu i januari fått reda på att hennes pojkväns uppfattningar om trohet och föräktenskaplig förhållandekyskhet inte var speciellt "belissimo". Så hon lämnade honom och nu är det slutslut. SLUT. Jag har alltså utan att veta om det varit "den andra kvinnan" i ca 3 månaders tid. Självklart har den lilla filosofen inte berättat detta för mig, utan hans vänner.

Kompenserade min brist på Berlin-njutning igår för hela slanten. Var först på kompis-öl-dejt med en jätte söt och smart flicka jag lärt känna via uni, Steffi, och gick på fest med henne till en ytterligare uni-kompis, den legendariskt störande Timo (som jag gnällt på sedan urminnes tider). Efter detta drog Leona iväg oss till ett tomt hus som från och med nästa månad skall saneras och piffas upp. Klassisk Berlin-omvandling, egentliugen: Studerande och annat löst pack ut, så att det hela kan renoveras, hyrorna höjas och "bättre folk" flytta in... Även denna, lite sorliga farväl-tillställning var som tagen ur en reseguidebok alá "du öppnar dörren och stiger in, och befinner dig plötsligt i en liten mystisk bar-klubb, allting kan hända". Och så vi dansade. Dansade dansade.

erikaiberlin är erikaibibban

efter förra veckoslutets berlinale-spring-och-språng satte jag Leona ner oss på söndag kväll i biografens cafe och drack ett glas coca cola. Och talade om hur det är att vara en vuxen arbetande människa. Leona har nämligen tagit ett år studiepaus och är på praktik i olika forksningsenheter. Förra veckan blev hon dessutom riktigt anställd för ett EU-projekt! Fördelar med jobbjobbjobb är att man är snäppet rikare.. jag shoppade idag i den första vårsolens prenzlauerberg exempelvis utan större samvetskval två par skor, ett par med så hög klack att jag knappt kan gå i dem! Sedan drack jag den största latte macchiaton jag hittade och tänkte att jag blivit så kontinentaleuropeisk att det förslår (förutom att jag inte kan stava latte machiato) :)Det negativa är dock att man är lite häning och trött - och i mitt fall - att mina studier lider i kvadrat (fast antar att det hela blir bättre då jag vant mig vid jobbet). Känner dessutom att jag inte är tillräcklig snabb och effektiv på jobbet, och har på så sätt dubbelt dåligt samvete för dels studierprestationer och dels jobbprestationer. Är det normalt? Funderade här om dagen en del på mina sociala nätverk, och märkte att jag förlorat snäppet i diversitet. Å ena sidan är jag nöjdare med min berlin-existens än någonsin tidigare, säkert i och med att blivit mera integrerad både i uni- och jobbsammanhang. Å andra sidan träffar jag knappt andra människor än samhällsvetare. Och har knappt tid att vara ensam i lugn och ro. Dagarna på språng. Mitt rum ett kaos. Living on the edge, in the library.

Jag bor i ett av europas mest spännande kultur-städer för tillfället, men min vardag snurrar runt forskningscentrum och bibba. Prutt. Dansar i varje fall mycket balett! Och ikväll skall jag och Giovanni träffas första gånger på 4 månader. Kanske vågar vi oss ut bland människor.

erika är en dålig bloggare

.. som efter ett lugnt veckoslut måste stiga upp måttligt tidigt för jobbet imorgon. nu dusha, sedan sova. därför en kortkort inledning. som förhoppningsvis får en fortsättning inom närmaste framtid. Efter x-antal misslyckade försök att aktivt småblogga tänker jag inte en endaste en gång till knappra ner orden "jag lovar skriva". men kan väl lova försöka.