när det lider mot april

Denna sista marsdag har jag några små saker jag vill dela med mig:

• det hände igen, det där typiskt tyska: Evilda och jag hade promenerat omkring i Mitte på förmiddagen och talat om hur otroligt, nästan obehagligt, prestationsinriktat och strängt detta land är. Även om vi känner flera trevliga och empatiska tyskar är både arbets- och universitetskulturen inriktad på uppnå fina resultat, fina arbetsplatser, fina doktortitlar. Prestera prestera prestera! Det saknas liksom en viss "det blir nog bra, ta det lugn" inställning här. Summa sumarum: Tyckte inte att mitt "migrationsland" var särskilt kul överlag. Var på eftermiddagen på handledning och bestämde mig för att promenera några kvarter hemåt. Öppnade min knut i håret och satte upp håret i en alldeles vanlig hästsvans. Och knappt hann jag rätta till hårsnodden innan en ca 40-årig, främmande kvinna, som promenerat bakom mig, kom fram och sade att knuten nog var bättre. "Med hästsvans är det inte så lyckat". Jaaahaaa. Tack!!!
• Det som däremot är trevligt i detta land är att händelserna i Japan ändrat inställningen till kärnkraftverk både bland väljarna och politikerna. Den politiska debatten är liksom mycket häftigare än i lilla Finland. T.ex. i förra söndagens delstads val i "Bundesländerna" Baden-Württemberg (Boris delstat i syden) och Rheinland-Pfalz förlorade det konservativa CDU (Angela Merkels parti) och det nyliberala FDP, medan de GRÖNA segrade. För första gången blir de gröna regeringsparti. I Baden-Württemberg är de gröna t.om. det största regeringspartiet och får därför posten som "Ministerpräsident". Nu tänker ni kanske att delstatsval inte är så intressanta eller betydelsefulla. Men det är fel! Tyskland är ju en federal stat, vilket innebär att massvis massvis stora beslut fattas på delstatsnivå. T.ex. bestämmer delstaterna om utbildningsväsendet i Tyskland - det finns alltså inget enhetligt tyskt utbildningssystem..
• min regressionsanalys fungerar efter många om och men.. siisti!! (dock efter att min chef hjälpt mig massvis)
• på veckoslutet blir det varmt.. 22 grader :)
  
• Den moderna människan lagar sin middag själv, men struntar i att planera den! mittemot mig har en ny matbutik öppnat; den andra av sitt slag i Berlin. Var och kollade idag för första gången, men glömde tyvärr kameran hemma. Inne i det stora utrymmet står sju stycken bord med olika ingerdienser. Varje bord är så att säga en maträtt, där det färdiga receptet är utprintat och väntar på att tas med hem. Ifall recptet är fenkols sallad med valnötter och päron (som receptet jag tog med mig och fotade hemma), står alla dessa ingredienser färdigt på bordet. Konsumenten måste alltså bara gå runt i lokalen, bestämma sig för ett recpet, snabbt plocka ihop de råa ingerdienserna som ligger ordnade på bordet och laga maten hemma. Vad tycker ni? Är detta framtidens melodi? (skall försöka smyga in och ta lite bilder snart)
  

Det berömda porrtältet som mitt söta gudbarn inte fick gå in i förra lördagen ("för det är så ömtålig konst, inga barn får gå in")

p.s. TT (typiskt tyskt)

Tyskar har något konstigt behov av att kommentera varje gång man "gör något lite fel". Har man ett hål i strumpbyxorna måste en vilt främmande människa med allra strösta sannolikhet upplysa en om det på gatan. Jag tror att de försöker vara hjälpsamma. Idag i metron, då jag gick genom gången mot dörren, skrek en man till mig "hej, du har en svart tråd som hänger ner från din jacka". Förvirrat trodde jag att jag glömt något på min plats, men nej.. en liten svart tråd dinglande faktiskt ner från min jacka. Tur att han skrek det så att hela vagnen stirrade..det är ju jätte pinsamt att ha en liten tråd hängande :)

facebook och jag

Under mitt lilla liv har jag haft några konstiga facebook-upplevelser. Bland annat märkte jag i november att München-Fabian raderat mig som vän. Mailade skämtsamt och frågade ifall han försökte signalera att han aldrig mera vill ha kontakt med mig. "ja", löd svaret. Fick veta att han "unfriend:at" mig redan i maj. Tyvärr upptäckte jag detta tragiska slut på vår vänskap ett halvt år för sent.. vilket måste ha varit lite snopet för den dramakungen.

Nåja: för första gången i mitt liv befinner jag mig i en klassiskt knepig facebook-situation: Vad skall man göra då ens kolleger "äddar" en på facebook? Personen i fråga är inte bara min kollega, utan dessutom min uni-docent, som jag inom 10 dagar skall lämna in ett 30-sidors "seminaravslutningsarbete", d.v.s en research report, till. Detta är uppsats som jag kämpat som en galning för - jag använder nämligen paneldata och räknar både en fixed effects och random effects regressionsanalyser (nöööörd!) - och har således några jätte pinsamma "hatar forskningmetodik" statusupdates på min wall. Dessutom är ju mina bilder också överdrivet pinsamma. Säg mig, vad gör man?

Annars är allt som vanligt. Idag jobbade jag på jobbet, studerade på jobbet och var på bio med två kolleger från jobbet (de är dock bara några år äldre än jag, så var väldigt avslappnat). Trivs bra med mitt nya projekt, men det är väldigt väldigt babbligt hela tiden. Jag delar rum med min nya chefs sekreterare (som är jätte trevlig) och är skönt att inte sitta ensam hela tiden. Det enda minuset är att projektgruppens kaffekokare och kylskåp är i vårt rum, så alla springer kors och tvärs på paus bakom min rygg, alldeles bokstavligt talat . Ifall man pratar med alla får man inget gjort, men man verkar ju också lite surmulen ifall man inte ens säger hej, eller? Och hur trevligt trevligt detta än må vara, vore jag gärna en "alldeles vanlig studerande" for a change :)

konstig konst

Var igår kväll tillsammans med Boris, Norman och Anton på en konsert i Clärchens Ballhaus, där Erik Satins variation Vexations (piano) spelades 840 gånger av 30 stycken större och mindre hotshots som Daniel Barenboim, Simon Rattle, Michael Nyman och den finske Janne Saksala. Eftersom stycket, som endast är en sida, är känt som ett av musikhistoriens längsta kompositioner, ägde evenemanget rum i tolv timmars tid. Man fick alltså tyst smyga in i och ut ur konsertsalen mellan klockan 18.oo och 06.00 under natten mellan söndag och måndag. Vi träffades klockan 21 och hörde huvudtemat och de två små variationerna ungefär 45 gånger. Klockan 23, i en blandning av ett meditativt och rastlöst tillstånd traskade vi hemåt. Hade varit intressant att se hur evenemanget var omkring 3 på natten - var nämligen förvånad över hur många människor som smög in klockan 23. Även om jag njöt av tillstälnningen, var jag irriterad på att jag läst så lite om stycket i förhand. I och med att Vexations är ett väldigt atonalt och komplicerat verk hade bakgrund och historia inte skadat. Läste t.ex. nyss i Wikipedia att John Cage bidragit till att stycket blivit så känt. Eikä siinä vielä kaikki: Wikipedia berättade också att uppföranden av Vexations, beroende på pianisternas interpretation, räcker mellan 12 och 28 timmar. Crazy.

dambesök

Idag chillade denna dam och jag tillsammans i Prenzlauerberg. Vi träffades omkring halv tolv, gick på ekologisk marknad (där den största delen av maten är producerad nära Berlin!), köpte lite gnocci och promenerade hem till mig via matbutiken Rewe (rumpa!). Eftersom jag skrivit på min "research report" hela morgonen och låtit bli att städa, var det lite råddigt, vilket mitt sällskap direkt märkte. Dessutom misslyckades gnoccina otroligt, så kände mig som en inkompentent vuxen. Vi räddade dock gnocci-fiaskot genom att koka nya makaroner, värma upp såsen och äta i sängen framför TV:n (åter minuspoäng för vuxenhet). Såg på cartoons och en dokumentär om regnskogens och savannens djur. Färgade bokstäver i en alfabetbok. Det var mycket roligt. Som pricken på denna sköna eftermiddags "i" bakade vi en kladdkada. Eftersom jag "tränat" detta tusentals gånger i mina tonår blev den faktiskt mycket lyckad. Jag hoppas att denna sötis vill komma på besök igen.

Vi blandar mjöl och kakaopulver och talar om att choklad är en böna.
Vispen vispen, den eftertraktade vispen
Highlight des tages

bäääck in berlin

och vardagen "kicks in". Efter att Boris bakom min rygg (den jävlen!!) bestämt sig för att morgonflyget från Basel till Berlin med väckning kl. 5, avgång kl. 06.30 och landning i Berlin kl. 08.00 är det bästa alternativet - jag däremot var för alternativet eftermiddagsflyg - har jag trött släpat mig till Berlin-bibban, studerat flitigt med Evilda och träffat mitt gudbarn på kvällen. Visst är principen "åk tidigt, så har du hela dagen på dig" i sig alldeles ok, men i praktiken är man väl ändå alldeles kacka-trött resten av dagen. Och ifall jag fått tillbringa en extra eftermiddag i vackra Lörrach (Boris hemort) hade jag blivit en harmonisk människa. Joggade t.ex. sista kvällen i deras "neighbourhood" upp på en hög kulle och såg solnedgången över bergen. De första träden blommade. Aaah.

Å andra sidan är stämningen i dessa söta, gamla sydtyska städer (eller i schweiziska Basel) dock alltför konservativ för att jag på långsikt kunde känna mig riktigt hemma. Det är inte bristen på kulturutbud, nya intryck och impulser som gör mig tveksam. Inte måste varje stad vara den fattiga konstnärens mekka, så som Berlin. Snarare är det människorna i dessa städer som gör mig fundersam. Självklart är inte alla sydtyskar trångsynta CDU-väljare, men en större andel nog, skulle jag våga påstå. Dessutom stör mig dessa städers uppbyggnad. Varför skall kärncentrum i t.ex. München, Regensburg, Augsburg und so weiter vara så jätte jätte präglat av enbart shoppning? Även i Basel var det "gamla" centrum alldeles dött på lördag efter klockan 18, då alla butiker stängts. Inte en halv själ rörde sig på gatorna efter att möjligheten "shop until you drop" var utesluten. I kärncentrum fanns det nämligen få cafen, barer eller restauranger. Men kanske större städer som Geneva är annorlunda?

Nåja. Mera horrohistorier imorgon.

Vyer och söta gator i Basel (första dagen)


Shoppning shopping, men efter det magiska klockslaget 18.00 var allting dödare än dött.

det kommer mera

Åter en morgon i la casa-förldrar som kunde påminna om en vistelse i ett super hotell. Jag drog upp mig en halv timme efter Boris och lyckades således åter vara den sista kunden i bordet. Knappt hann Boris mamma höra sovrumsdörren knarra, innan hon studsat upp, kokat ett ägg och nytt kaffe till mig. Från gårdagens frukost hade hon lagt märke till att jag gärna äter frukt med yoghurt.. därför hittade jag på "min plats" en skål med färdigt uppskurna bananer, appelsiner och äpplen blandade i naturyoughurt... galet, alldeles galet. framför allt då man tänker på att Boris och hans pappa en timme tidigare fått samma uppvaktning, eller borde man kanske kalla det betjäning? I varje fall är hon jätte trevlig, men känner mig samtidigt pinsamt berörd.

Nåja. vad vore ett besök i sydtyskland utan ett slott och lite berg? Jag befinner ju mig för tillfället alldeles invid Schwarzwald, ni vet, ett av Tysklands stoora "mellanberg", uppskattat resemål för mången turist och berömt för sina kuckuuu-kuckuu-klockor. Sådana Sound of Music-klockor, som i sången "so long, farvell, Aufwiedersehen, adieu...". Som liten kuriositet kan jag nämna att jag aldrig träffat en tysk som känner till Sound of Music.. Visst, det är ju en Broadway musical och en amerikansk film, men inspelad i Salzburg (där det finns så många "Sound of Music" tours att man kunde spricka) och dessutom handlar det ju om Tyskland (Bellas korrigerig: Österrike..hoppsan). KONSTIGT.

Hoppade i Boris föräldrars BMW (obs obs jeepmodell) och åkte via Boris barndoms/ungdomshobby till ett litet litet slott. Promenerade omkring i bergen ett tag, och var alldeles slutkörd efter att ha gått uppförsbacke i 20 minuters tid. Det är alltd lika pinsamt att flämtande hämta efter andan och se en grupp pensionärer hurtigt traska förbi.
Tog en del bilder, och måste till min besvikelse konstatera att det är jätte svårt det att ta lyckade och lite intressanta landskapsfoton. Ni som är erfarnare än jag... how do you do it???

Sedan tycker jag att det kanske blivit lite allvarligare mellan Boris och mig under dessa dagar. Vi beter oss förvisso som småbråkande syskon framför hans föräldrar, men blir ju ett visst djup, då man ser en människas bakgrund och barndom. Eller kanske en viss förståelse varför denna person står för vissa värderingar, har vissa åsikter. Och en insikt om att våra världar sammanfaller i Berlin, men skiljer sig otroligt utanför denna kontext.
Nå, där är ju golfplatsen :)
Utsikt från bergen
Erika går mot slottsrestaurangen
Erika njuter av solen
Lite kärlek
Och crazy eye pussade
En bänk vid utsiktsplats. Tyvärr blev bilden av själva utsikten kacka.
Detta är denna störda schweiziska tyska (hmm.. tysk finlandssvenska?). På tyska heter det "Hallo, komm und sei lieb zu mir", betyder kom och var kärleksfull mot mig