bäääck in berlin

och vardagen "kicks in". Efter att Boris bakom min rygg (den jävlen!!) bestämt sig för att morgonflyget från Basel till Berlin med väckning kl. 5, avgång kl. 06.30 och landning i Berlin kl. 08.00 är det bästa alternativet - jag däremot var för alternativet eftermiddagsflyg - har jag trött släpat mig till Berlin-bibban, studerat flitigt med Evilda och träffat mitt gudbarn på kvällen. Visst är principen "åk tidigt, så har du hela dagen på dig" i sig alldeles ok, men i praktiken är man väl ändå alldeles kacka-trött resten av dagen. Och ifall jag fått tillbringa en extra eftermiddag i vackra Lörrach (Boris hemort) hade jag blivit en harmonisk människa. Joggade t.ex. sista kvällen i deras "neighbourhood" upp på en hög kulle och såg solnedgången över bergen. De första träden blommade. Aaah.

Å andra sidan är stämningen i dessa söta, gamla sydtyska städer (eller i schweiziska Basel) dock alltför konservativ för att jag på långsikt kunde känna mig riktigt hemma. Det är inte bristen på kulturutbud, nya intryck och impulser som gör mig tveksam. Inte måste varje stad vara den fattiga konstnärens mekka, så som Berlin. Snarare är det människorna i dessa städer som gör mig fundersam. Självklart är inte alla sydtyskar trångsynta CDU-väljare, men en större andel nog, skulle jag våga påstå. Dessutom stör mig dessa städers uppbyggnad. Varför skall kärncentrum i t.ex. München, Regensburg, Augsburg und so weiter vara så jätte jätte präglat av enbart shoppning? Även i Basel var det "gamla" centrum alldeles dött på lördag efter klockan 18, då alla butiker stängts. Inte en halv själ rörde sig på gatorna efter att möjligheten "shop until you drop" var utesluten. I kärncentrum fanns det nämligen få cafen, barer eller restauranger. Men kanske större städer som Geneva är annorlunda?

Nåja. Mera horrohistorier imorgon.

Vyer och söta gator i Basel (första dagen)


Shoppning shopping, men efter det magiska klockslaget 18.00 var allting dödare än dött.