nervositetens poesi

Lyckades under mitt dekadenta veckoslut förtränga det lilla faktum att jag faktiskt åker iväg om mindre än två veckor.

Sprang på fredag omkring på Åbos gator påväg till Senegal-middag och Dynamo-dans, som Åbokollektivet Ida och Lisa ordnade för vårt lilla FDUV-gäng. Var en fin stämningskväll med förvånansvärt lite babbel om själva lägren och desto mera flummande kring, ja, det man nu talar om i största allmänhet. Är en ganska klassiskt fenomen, denna lägersamvaro; det vill säga att man efter sommarbubblan märker att man egentligen inte har så mycket gemensamt utöver allmän lägerfrustration, mysiga minnen och skratt åt det absurda... vad extra fint det är att ibland då märka att man mitt under lägerlivet kan lära känna människor med äkta vänskapspotential.

Har varit ganska lite i Åbo under mitt lilla liv, men undrar varje gång jag skuttar över torget, ifall det trots allt var mesen (Memme auf deutsch) i mig som segrade, då jag stannade kvar i Helsingfors i tidernas begynnelse (det vill säga 2004). Kommer bra ihåg hur kaxiga Erika 18-år tänkte "Helsingfors universitet är störst, bäst och vackrast" (tänker inte ens fråga vad som inspirerat en dylik tankegång ;). Och säkert sant så. Men visst hade jag väl utmanat ödet ens en minimal gnutta genom att hoppa på tåget upp till de nordliga vildmarkerna. Som min kära lillebror som mera eller mindre modigt och frivilligt befinner sig i Österbottens solstad Vasa! Nu ser jag nämligen mig själv omgiven av en massa cyniska huvudstadsbor, som i hög grad behärskar den ljuva sarkasmens charmiga jargong. Måste dock samtidigt medge att dessa åbo-romantiska tankar ofta blandas med föreställningar om ÅA som de prutthurtiga västnylänningarnas (för att inte ens tala om österbottningarnas) förlovade föreningsaktiva land, där allt är lite mera än "jätte hejsan!". Svenskfinlands största äktenskapsmarknad, som ÅA själv i sina brochyrer framhåller. Man blir ju ledsen av mindre. Åh denna eviga ambivalens - verkar ju vara vårt livsöde, som Jonna och Bauman så ofta konstaterar ;)

Är riktigt pirrig i hela kroppen inför avfärden, märker jag: Har nästan för mycket energi för att sitta stilla, men för lite för att få något seriöst gjort (borde t.ex. hastigt och lustigt fixa Lyrans skivredovisningar). Allt jag äter tycks glida genom min magsäck med en rutschbanas hastighet (tack för den informationen, kan någon konstatera). Helst av allt skulle jag bara hoppa omkring i trikåer och balettdräkt. Det finns nämligen få andra aktiviteter som så bra lyckas distrahera en från den egna stressen som ett rum med tre spegelväggar, där en evig strävan efter vackra rörelser härskar. Är kanske därför jag är så fäst vid dansen; på något plan lite meditativt nästan! Precis som piano, för den delen. Är lite frustrerad då jag inte har nåt eget rum för tillfället - Sampon min hyrde ju ut mitt rum en månad innan jag åker.. (om du läser detta är jag alltså inte arg, bara irriterad ;)

Är riktigt neurotisk över mitt eget skrivande: Pappa kommenterade mitt bloggande med det klassiska McLuhan citatet "The medium is the message". Tycker även själv att kommentaren i viss mån är beskrivande; märker att jag, trots otaliga försök, faller in i denna "nu-skriver-vi-blogg"-stilen. Det vill säga 1) "lite-personligt, men-inte-alltför-mycket" 2) "vardagligt-men-ändå-nåt-mera 3) "lite-roligt, samtidigt-något-kritiskt-och-intellektuellt" (även om den sistnämnda tendensen tycks saknas ur mina neuroser;). Och visst stämmer det: Oberoende av det faktum ifall bloggen upprätthålls av en 50-årig politiker som strävar efter upplysing och popularitet eller en liten tonåring med livsångest är tonen och stilen i bloggar skrämmande lika! HJÄLP!