När man väl gläntar på Pandoras ask och tillåter alla hämningar att släppa greppet, ser man hastigt och lustigt hur ens välmenande blogg förvandlas till en rullande snöboll: Plötsligt lyckas man inte hindra de emotionellt laddade och avslöjande skrifternas intrång i det fria internets knackande portar. Lever dock i hopp om att min allra käraste Jonssi är den enda person som hittat fram till mitt sociala syndande. Här kommer det alltså:
1) Lite ledsen för att jag fick ett mail av manlig åbobekant som inte direkt porträtterade mig som århundradets trevligaste person. Funderar över ifall jag förtjänar det eller inte. kanske.
2) Lite ledsen över att jag något absurt önskar behaga "m" (jessus amalia dessa kodnamn är fåniga). Under alla våra telefonsamtal och meningslösa utbyten av textmeddelanden försöker jag verka rolig och lättsam. och misslyckas fatalt, kanske just för att det blir så påtvingat (som om jag stod desperat hoppandes med en skylt "tyck om mig" i handen).
3) Måttligt ointresserad av bekants försök att hitta på nåt roligt någon dag. Även om inbjudningen i sig fick mig att le på läpparna.
4) Irriterad över att jag förvandlats till en person, vars mentala enegri kretsar kring längtan, trängtan och förträngande av "jakten efter den stora förtjusningen". Hur fånigt är inte det??
Som tur ler Helsingfors distraherande med sitt soligaste regnansikte och får en att gunga i takt till "most hated lovesongs" på Dubrovnik. Eller tvinnar in en i sociolog-diskussioner brevid porraffärer. Eller får en att åter anmäla sig till balettimmar och spänna till de sommarslappa rumpmusklerna. Dessutom läser jag en bra bok - det höjer lite på min mentala prestationsångest.
Nu skall jag skriva färigt min eviga kursuppsats och hoppas på att den sociologiska institutionen är på barmhärigt humör. (det vill säga, förlåt för att jag lämnar in detta tre månader för sent...öhummm). Om två veckor exakt far jag bort. Hjälp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar