.. sjunger Ultra Bra i låten "Ero" - och måste medge att denna dos av nostalgi passar min djupdykning i sentamentalitetens träsk ytterst bra. Har burit skåp, lyft ner mina böcker från hyllor och packat ihop min lilla Helsingfors-tillvaro i blåa Ikeakassar. Då blir Berlin plötsligt verkligt. Märker att jag i stunder som på något sätt känns dramatiska tenderar att försvinna in i min naiva ungdoms favoritmusikvärld. Har under den senaste veckans darrande nervositet lyckats lyssna igenom "Abbey Road", "Sgt Pepper´s", "Hagnesta Hill" och nu även halva Ultra Bras produktion. Snart snurrar jag runt till Radiohead och Smashing Pumkins, och därefter är steget till alla tiders ultimata "lugna-ner-dig-hysteriska-höna"-musik inte mera långt: Har allt sedan min 10-års fatala födelsedag tyckt att filmen "Lejonkungens" soundtrack med Elton John, i den afrikanska savannens topform, är ungefär det bästa som finns. Sådär i allra största hemlighet och väldigt tyst för mig själv. Kommer ihåg när pappa körde mig till mina studentskrivningar (och då var jag minsann ett nervvrak) och jag sjöng "Hakuna Matata" för full hals. Tänkte då, att hemskt mycket neråt kan det åtminstone inte mera gå :)
Denna konstiga dramatik känns egentligen väldigt konstlad: Under de stunder då man själv tänker "nu gäller det", smäller det ganska sällan. Snarare är det väl så att förändring kommer smygande. Ifall nåt nu förändras sådär egentligen. Märkligt. Drack idag två krabulanta öl i Mbar med min gamla granne från de tider då jag bodde i flick-kollektivet - Pesäke,Melrose-Place - i Sörnäs. Mina och min ex-grannes vägar har inte korsats på flera år; tror att jag senast såg honom då jag bar iväg mina flyttlådor mot centralare betesmaker i mars 2006. Blev därför ytterst förvånad när han plötsligt meddelade att han behöver hjälp med att beställa en rinka från en tysk nätsida. Och att jag får en öl ifall jag översätter. Vilket jag ju så gärna och så snällt gör. Han har tillbringat två år i Dublin och skall nu resa till Asien och Oceanien för två år. Att hej hej. Och trots att vi aldrig egentligen kom överens särledes bra, och trots att jag inte ägnat många tankar åt honom under årens lopp, var det ganska lustigt och fint att sitta där babblandes. Det hela platsade väl i min sentimentala och känslosprängda genomgång av de senaste åren (så är det alltid när man flyttar och går igenom alla gamla saker): Vi träffades i en bar på en kompis födelsedag när jag var 19-år och just hade börjat studera. Just under den tid då jag och Jonna och Laura lite längtade efter att få flytta hemifrån och leka lite coola. Och plötsligt visste han en stor lägenhet som stod tom, och plötligt var han min granne, och plötsligt bodde jag i Sörnäs i samma hus med tre andra unga kollektiv. Plötsligt fanns det öppna dörrars fester, evigt sällskap med videouthyrning och skvaller så det understa ruttnade. Och sedan under sommaren fanns det också Mikael. Min gamla granne berättade att han jobbat som restaurangchef en sommar och haft massvis med små 19-åringar som anställda. Och så skrattade vi åt att jag var 19 i tidernas begynnelse. Meningslöst lustigt.
Sade också ett vemodigt farväl till denna bloggs "m", det vill säga till Mikael, på fredag. Fint och lättsamt, lite som att få tillbaka sin bästa vän; som att krama och hålla fast vid alla bra stunder. Lagade mat och gick därefter på Aku Louhimies urusla nya film, Käsky. Är sällan jag enbart väntat på att en film slutar. Jag har svårt att förstå hur någon seriöst kan godkänna en så dålig dialog och samtidigt frossa i mänskligt lidande. Det enskilda människoödet under resten av filmen förblir ganska likgiltigt för tittaren, ifall en film inleds med massvåldtäkt och avrättning. Är alltid lika intressant att diskutera film med Mikael, eftersom han upptäcker de små deltaljer jag själv med förstorningsglas kan drömma om att se. Har under åren lärt mig ett och annat om ljussättning, som jag tyvärr inte kan tilläpma praktiskt. Jag hoppas att jag någon dag vet vad jag vill lika säkert som han vet att han vill bli filmfotograf.
Som tröst för dålig filmupplevelse såg vi sedan början på Adaptation. Bra skit.
1 kommentar:
vou gulle, fint inlägg, och vemodigt vackert. jag blev nog lite rörd av vår erovalssi o insåg som sagt idag efter festen när ja kom till en städad after party lägenhet bakfull o lägenheten stod tom, och insåg i den stunden av vemodighet att du far, läste dina kort du fått av vänner o fattade först då..voi sampo. hu ska vi klara oss utan våra dåliga skämt och elaka humor?för tyvärr finns det ingen som vinner kobinationen sampo och sampsa. Men eftersom vi är vuxna och mogna;) så går det bra, har ju börjat bli van med att alla bara åker iväg till stora världen att det därmed farväl inte är lika dramatiskt.. det finns internet och snart kommer vi o hälsar på.Fin fest hade vi i varje fall. O ja tror alla förstod att jag älskar Erika.O fin blog har du också sampsa.pusspuss
Skicka en kommentar