I ett anfall av tristess bestämmer jag mig för att börja blogga. Mitt jobb som positiv "tarra-tyttö" på uni tillåter en viss kvot av chilli-grilli en regnig måndagsmorgon som denna. Ifall jag känner mig själv rätt kommer denna blog-entusiasm dock att vara i ca 3 dagars tid. På sin höjd. Saknar på något sätt förmågan att under en längre tid kämpa med små finurligheter, det vill säga med saker jag inte måste göra. Har alltid beundrat t.ex. Jonnas tålamod med att troget ladda upp foton på Flickr eller att limma bilder vackert i album. Med roliga kommentarer dessutom.
Vore dock bättre än bra att skriva sådär kontinuerligt under hela årets tid, så att hela högen hemma kan följa med mina eskapader. Under mitt utbyte i München var jag usel på att rapportera om allt som hände runt mig, på något plan nog väldigt medvetet. Var skönt med lite distans, att utan neurotiska analyser bara dyka in i stunden. Slutade till och med skriva dagbok (och har fortfarande inte lyckats börja pånytt). Dessutom kan kanske skrivande tjäna något terapeutiskt och reflekterande syfte. Vilket efter den senaste tidens oroliga flummande kanske inte vore en dum idé. Märker att min egen obeslutsamhet tar nya oanade proportioner. urk-burk. Skönt att flyga iväg till lite tysk tillvaro. Även om en hel kommer att saknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar