Nörd sociologerna och jag funderade igår på vad som är okej att säga? Vad är smaklöst, vad fräsht provokativt? Andreas är uppvuxen i en liten stad i idylliskt konservativa Bayern (där man hälsar på folk med uttrycket "Grüss Gott" (dvs hälsa gud)") och tycker inte man får använda ordet arisk, inte ens skämtsamt. Det är varken respektfullt mot offren eller en nation som bearbetat skulden i årtionden (och ja: till saken hör att Bayern var riktigt ultra nazistiskt.. så även Andreas mor- och farföräldrar). Alessio från Italien tycker det är okej - att man 65 år senare måste få se "skuldfrågan" i ett annat ljus. Däremot tycker han att man inte får blanda mellan penne och girandole (varpå jag tänkte att detta exempel nu kanske inte var riktigt jämförbart). Jag vet inte vad jag skall tycka. Bara att jag får hemskt illa att vara när man talar nedsättande om fattiga människor, vilket man får göra i Tyskland. "underklassnaglar" "underklasstelevision".
Och nu: Lite före klockan tolv när jag förbereder mina hit-föredrag i morgon läser jag att min professor (vars text jag kommer att hålla ett dåligt föredrag om... piiinsamt) citerar Mao.. i ett positivt vetenskapligt ljus (som grund för fältforskning). Det känns inte helt okej, eller???
3 kommentarer:
Inte riktigt samma sak, men vet inte om du råkat ramla över Kuukausiliittees senaste nummer med det sprittande temat - tadaa- judar http://www.hs.fi/kuukausiliite/artikkeli/Juutalaiset+omistavat+ja+menestyv%C3%A4t/1135263568619
Om man inte beställer på Hesari kommer man inte åt själva reportaget om judarna (rubricerad med smaklösa "Yli-ihmisiä"), men man undrar hur man i detta land under några få månader rör sig genom Yles homoilta och Suomen Kuvalehtis "Har finlandssvenkarna det bättre?" till "Miksi juutalaiset menestyvät?". Inte undra på varför Sannfinländarna snart är landets tredje största parti...
Frågan om hur det är okej att använda ord som arier är otroligt svår, just för att alla verkar ha så olika känslighetsgrad i sådana sammanhang. För många existerar ju ingen skämtsam dimension överhuvudtaget i frågor som dessa, och kanske det inte heller behövs. Någon borde faktiskt utveckla en formel för hur man kan optimera sin "fräscha provokavitet" på bästa sätt. För det är så otroligt svårt att hitta den där balansen utan att tvingas trippa på tå.
Rapportera alltså gärna om du kommer fram till en slutsats i frågan!
Vad som är tabu handlar väl ganska långt om landets historia och kollektiva trauman. Att direkt bli på det klara med tabuna är alltså lite som en bakväg in i förståelsen om och för en kultur.
Gällande klassfrågan är Finland nästan rena motsatsen till Tyskland - man får ju inte ens diskutera klass. Vilket jag inte heller tycker är så konstruktivt. Men skillnaden är ju att man i Tyskland tycks tycka att dessa klasskillnader är helt OK (eller åtminstone oundvikliga), medan man i Finland ganska långt negligerar att de överhuvudtaget skulle existera (vilket ju är strunt, även om klasskillnaderna kanske inte är lika påtagliga här rent ekonomiskt). Och skulle man i Finland mot förmodan diskutera klass ges den ekonomiska aspekten nästan hela uppmärksamheten på bekostnad av den kulturella och sociala. Jobbigt.
Håller med Bella att det blir jobbigt att trippa på tå, för då blir resultatet lätt att man egentligen inte säger så mycket alls. Som tur har man ju därför vänner som man täcks säga saker helt rakt till. Och så finns det vänner som hetsar upp en att säga helt överdrivna och opassande saker (syftar här kanske lite på dig Erika). Kanske detta är något slag av psykisk mekanism hos sådana som allmänt anses vara väldigt politiskt korrekta. Att man måste utreagera sig liksom. Släppa ut djävulen ibland.
Summa summarum: Erika, jag ser fram emot en massa grisiga diskussioner i Berlin. Det kan väl bli en bra motvikt mot dina engagerade studiekompisar?
Mycket intressant frågeställning detta. Insåg att vi alltid återkommer till andra världskriget och utrotningen i diskussioner om samhälle och teater här. I Finland var det ganska sällan det kom på tal, jag tror att vi hemma lite har förträngt hela händelsen - som om vi inte egentligen var med. Tyskarna har behandlat mycket som jag tycker vi också borde fundera på om vår historia.
Oeftertänksamt berättade jag för någon månad sedan en anekdot om hur finlandssvenskarna har jämförts med judarna i socio-ekonomisk bemärkelse. Tonen var skämtsam och jag hoppas att min judiske samtalspartner inte tog illa vid sig.
Det gäller ju också sammanhang. Man får driva med finlandssvenskar om man själv är finlandssvensk, men inte annars? Som Tim Minchin sjunger: "Only a ginger can call another ginger ginger"
Skicka en kommentar