fina-landia

länge hade man väntat på hennes besök och snabbt var det över. utan att jag ens tagit ett endaste ett foto av mina bästis jonna. utan att vi dansat tillsammans i crazy berlin night life. eller sprungit runt på museer i staden. Men en fin lördagseftermiddag fick vi tillsammans. Då vi båda införskaffat en rejäl baksmälla, dock på var sitt håll. Jag med Evilda på finlandssvenskt/rikssvenskt teaterpjäs-eftersup-i-bar (den finlandssvenska teatergruppen Nya Rampen deltog med en svensk teatergrupp från Malmö i en teaterfestival i Berlin), Jonna på förfest i Pankow på Budapest-Erasmus-Reunion i Berlin. Fast jag kände mig under kvällens lopp också lite som en Nordplus-Erasmusstudent i Berlin, för det är länge sedan jag under en och samma kväll så ofta svarat på frågorna "hur länge har du varit i Berlin? Vad gör du här? Trivs du? Hur länge vill du stanna". Nåja: JONNA JAG SAKNAR DIG, men ifall jag smidit mina planer rätt kommer vi att ses under påsken.

Dessa frågor om hur länge jag tänker stanna är snäppet obekväma... får höra dem var och varannan dag på uni eller jobbet. Obekväma, otrevliga, framför allt då de närmar sig med rasade steg. Ett år (helst 10 månader) och sedan skall det nog vara slut på "Masterstudent"-Erika. En gradu skall skrivas och lämnas in (vilket jag ser fram emot för jag har en riktigt bra gruduide... en KVANTITATIV ide dessutom, vilket jag aldrig aldrig tänkt). Känns som ett jätte stort beslut att stanna. Jag saknar ju mitt Finland-liv, min familj, mina vänner, den lite mera avslappnade och vänliga finska arbetskulturen. Humorn. Men ett lika stort beslut vore det att åka bort. Har ju ändå storsatsat på att assimilera mig i detta samhälle. Har Boris. Och alla vänner. Och vore nog underligt att inte vara i Berlin. Nåja, stay tunded. skriver mera imorgon!