Trots mina tappra försök att läsa något annat än "intelletuell literatur skriven av kvinnor; en blandning av djupa känslor och tankeväckande ideer", ja kanske läsa något historiskt, t.o.m. skrivet av en man, kom jag ut ur Berlins stora kulturvaruhus Dussman på Friedrichsstrasse (öppet till kl. 24, otroligt bra bok- och skivavdelningar) med Siri Hustvedts nya roman "The summer without men" i handen. Vid ett första ögonkast verkade handlingen inte så spännande: Den ca 55-åriga Mia blir efter 30 år av kärlek, äktenskap och barn lämnad av sin man, insjuknar därefter kort i psykos och tillbringar sedan sommaren i sin hemstad med sin 80-åriga mor, som bor i ett litet ålderdomshem. Men den korta boken är så varm, rolig och sympatisk att varje sida känns som en liten humorpaus från den egna vardagen. Dessutom är Mia med sitt lektorat i Columbia och sina dikter lätt att känna sympati och beudran för.
Nåja, det roliga är att denna skithög till man, som lämnat Mia för en yngre, fransk forskare, heter Boris. Skrattar därför varje gång då Mia skriver "I hate you Boris, why did you leave me Boris?". Eikä siinä vielä kaikki: De som läst Hustvedts underbara "What I loved" kommer kanske ihåg att huvudpersonens hustru hette Erica, också en intellektuell forskare som bodde i New York. Ifall Hustvedts böcker är profetior för mitt liv är det ju inte så illa pissat, minus det lilla faktum att jag blir lämnad av Boris då.
En till paralell mellan fakta, fiktion och mig har dykt upp mitt under Boris och mitt senaste gräl (som handlade om pengar, vardag, sommarlov och resor). Woody Allens senaste filmer porträtterar ju spänningen mellan den fria konstnärssjälen och hans småtråkiga, vanliga, men förnuftiga, partner ganska bra. Därför var jag föga förvånad då Boris mitt under en häftig argumentation utbrast "du är ju helt som den oförstående hustrun i Woody Allens nyaste film 'Midnight in Paris'". Även om jag vet vad filmen handlar om, dock inte sett den än, gissade jag att detta måste vara något alldeles hemskt och kontrade därför snabbt "snarare skulle jag säga att du är som författaren och jag som hustrun i Woody Allens förra film "And you will meet a tall dark stranger". Detta var dock väldigt fräckt, eftersom den patetiska författaren stal sin väns manuskript, levde på sin hustrus pengar och förälskade sig i en yngre, vacker kvinna (precis som Hustvedts Boris). Nåja, det allra tristaste är väl att det sällan är kvinnan som är konstnären, utan just den smarta eller tråkiga partnern. Dessutom är det svårt att komma över vad Woody Allen gjorde till den starckars Mia (ännu en Mia!) Farrow!
Trevlig fredag, kaverit!
7 kommentarer:
Haha! Jag konstaterade just på Bellas o min Praktisches Deutsch tyskatimme då vi talade om läsning att min favoritlitteratur är fiktiva romaner och att jag har många favoriter, men väldigt många kvinnor faktiskt (tänkter Chimanda Ngozi Adichie, Doris Lessing, Siri Hustvedt, Jeanette Winterson osv). Det stämmer ju iofs inte helt, jag läser ju alltmöjligt och många författare är män, men då jag tänker favoriter tänkter jag oftast på de kvinnliga favoriterna. För tillfället alltså. Men riktigt bra böcker stöter man på alldeles för sällan, många halvattninga däremellan nog! Ska läsa Vi måste tala om Kevin snart tror jag. KRAM!!
Jag håller också på med Summer without men! Jag har bara läst runt 10 sidor hittills, så jag kan inte komma med många kommentarer.Men man märker genast att det är en Hustvedt-roman.
Litterära kvinnliga genier är en hit! Men visst stöter man på besvikelser här också: Undrar vad ni tyckte om The Sorrows of an American, om ni läst den? Jag var litet förvånad (nästan chockad) av att märka att den egentligen inte gav mig så mycket. Berördes inte av en enda karaktär eller tanke. Och speciellt inte av språket. Fick litet blähsmak, men borde kanske ta mig an The Summer without Men ändå?
Nu påbörjat en ny bekantskap, Tom McCarthy's "C". Hoppas att denna "conceptual artist's" verk är läsvärt!
Jag förstår precis vad du menat Bella! Jag tycker att Husvedts romaner och teman är förvillande lika varandra. Akademiska par bosatta i New York, i övre medelålder och med ett barn, kvinnan är av nordiskt påbrå med rötterna i Minnesota. Visst skriver Hustvedt bra, men jag känner också att hennes berättelser inte rör mig på djupet. Framför allt stannar de inte kvar hos mig som vissa böcker gör.
Hej! Vilken rolig diskussion! Jag har själv inte läst 'The sorrows of an American", men har som sagt hört av flera att den är bra, men inte sååå bra. Tycker själv att "The summer without men" är underhållande, men kanske inte livsförändrande :) Dock trevlig läsning! Men visst är det en väldigt homogen miljö hon beskriver, fast kanske det är bättre att skriva om "det man känner till", än påklistrat beskriva de hemlösas situation i Harlem (???)
Anyhow.. kan ni snälla rekommendera något nytt, vad har ni läst som gjort intryck?
Puss på er!
Jag läste en helt intressant bok om barn till tyska soldater i Lappland, Irma någonting hette författaren. Och så finns det en nordamerikans författare som heter Thomas King, han är indian och väver in indianmytologi på ett fint sätt i sina romaner.
Jag tyckte själv att Sorrows of an American inte kvalitativt sett var lika jämn som What I loved, men mej berörde den på ett personligare plan än What I loved, den fungerade kanske som en slags terapi för mej vid tillfället då jag läste den. Så tyckte själv massor om den :) Men så är det ju - tillfället spelar in en hel del på hur man reagerar också. Kan rekommendera Half of a Yellow sun av Chimanda Ngozi Adichie, nog tyvärr senast superbra boken (läst i august 2010) jag slukat. Har du läst Lighthousekeeping av Jeanette Winterson? Också bra. Svinalängorna borde jag både läsa och se på bio! Hört mycket gott. Hatar att Visual Bookshelf-appen slutat på Facebook - hade hela min lästa och vill läsa samling där.
Skicka en kommentar