go west

Igår trängde ett fruktansvärt oväsen in i mitt lilla skrivrum. Misstänkte först att Boris lyssnade på musik (när Boris har musik i "bakgrunden" misstar man sig lätt för att vara i en club), men då jag plötsligt kunde urskilja arga, skrikande ord antog jag att min gamla tant-granne åter såg på TV (den stackars nästan 90-åriga tanten, som bott i vårt hus 70 år, är halvdöv och skruvar volymen så högt att man "ser", dvs hör, på TV med henne - mamma och pappa var alldeles schockade, då vi åt middag hemma hos oss och granntanten plötsligt satt på dumburken).

Nåja, när jag lyfte upp blicken och tittade ut genom fönstret såg jag att det varken var Boris eller tantgrannen, utan en demonstration som blockerade hela Schönhauser Allee. Eftersom det demonstreras i denna stad något inflationellt, hade jag inte ens hört om att det just denna lördag skulle kämpas för rätten av "demonstreras varje måndag". "Måndagsdemonstration", var det stora slagordet. Hmm, tänkte jag.

Istället för att delta gjorde jag något jag aldrig gjort förut (något måndagsdemonstrationeras försvarare säkert fördömt): Jag åkte till Västberlin med Gabi och shoppde! Till skillnad från t.ex. Helsingfors har ju Berlin inte ETT kärncentrum, där alla butiker finns samlade, utan snarare mindre områden med olika typers butiker. Medan till exempel Prenzlauer Bergs shoppingpotential framför allt består av småbutiker med snäppet dyrare och kanske något orginellare kläder, har områden i Mitte kring Hackischer Markt en salig blandning av dyyra butiker, H&M, Mango, American Apparell, Acne och sedan H&Ms vuxnare kompis COS. I Kuhdamm, det vill säga i det klassiska västra Berlin - dit Gabi och jag tog oss med metro och regionalexpress (!!!) - är alla större labels (både snofsiga och billiga) samlade och representerade i jättebutiker. Ifall man på ett område vill veta vad som kan köpas i Hallhuber (tyskt märke), American Apparell (jätte stoor), Zara, Benetton (som inte finns någon annanstans), COS o.s.v. är detta "the place to be". För att inte glömma bort Berlins klassiker Ka De We (det vill säga kändaste varuhus). Här sprang vi omkring i fyra timmar, besatta av konsumtionslust och av den stora frågan varför vi släpar oss till denna shoppinghimmel (ja, eller detta shoppinghelvete) så sällan. Jag, som några dagar tidigare påstått att jag tappat hela min lust att tänka på kläder (vilket stort problem), skrek nu hysteriskt att jag inte går hem förrän jag köpt en tröja, en kjol (Gabi, jag måste ha "the French look") och något onödigt och trevligt. Klockan 19.50, tio minuter för slut (i Tyskland kan man lördagsshoppa till kl. 20.00), var jag ägare av nya skor och en fin, klassisk veckkjol och egentligen ganska nöjd, tills Gabi utbrast "10 minuter, du hinner ännu hitta en tröja). Och så rusade vi vidare, trots att vi varken ätit eller druckit på timmar och mina fötter, som jag envisats att stoppa in i högklackade skor, värkte, och köpte båda, 19.59 varsin tröja.

Efteråt, då vi åt den billigaste pastan vi hittade i detta Västberlin, kände jag konsumtionsångesten komma krypande. I ärlighetens namn behöver jag verkligen inte dessa skor, denna kjol eller denna tröja. Framförallt inte på en gång. Men, som Gabi påpekade, är konsumtionsånger (det vill säga att ångerfyllt tänka på de saker man inte köpt) det enda som är värre än konsumtionsångest. Nåja, försöker i framtiden köpa sällan, men med god kvalitet.

Här min nya tröja på regnig söndagspromenad, då alla andra fick rösta i Berlinvalen utom Boris (som är inskriven i Lörrach) och jag (utlänning). Känns trist att jag inte får delta i regionalvalen, trots att jag bott här i tre år. Skriver om resultatet imorgon, var nämligen ganska spännande!