den tyske mannen. och den där mopon.

det är alltid den där jävla mopon som vägrar stå stilla. Som bara vägrar följa order. Och så är det den där tant-erika, som inte tål några fjuttigt stora glas vin mera. Steffis avskedsfest i bar Primitiv på Simon-Dach-Str. (som faktiskt är en ganska söt bar, även om Simon-Dach-Str. är känt för att vara Friedrichshains turisthelvete) var i varje fall underbart rolig.Så rolig att jag glömde bort, eller rättare sagt förträngde, att jag egentligen är jätte jätte trött och utmattad. Och att jag skall jobba nästa dag. Glömde bort att man efter en dag med 8 timmar statistik och 3 timmar kvalitativa medtoder egentligen borde ta det lilla lugna. Men det var ju så roligt. Alla var där. Alla. Åkte hem lite för sent, vaknade klockan 6, men lyckades inte somna om, och rörde mig nästa dag omkring som en ihålig vålnad på jobbet. En trött hängig skugga. Trots att jag dushat, druckit kaffe i massor och mängder och gnuggat tänderna var jag säker på att jag hade en aura av misslyckad människa runtom mig. Och idag på morgonen följde vi Steffi till Skönefeld och nu borde hon redan vara i Göteborg.

Tillbringade alltså fredagkvällen trött-död-utmattad i sängen med de sista kapitlen av Anna-Lena Laurens "Sedan kom jag till Moskva". Trodde att detta skulle vara en lättskriven bok om människor i Moskva, om jobb som korrespondent, om det ryska samhället, om medier. Och det är det väl till en viss liten grad, och då också riktigt bra. Men framförallt är det en berättelse om Anna-Lenas dejter, om män hon träffat, om tankar kring temat "Workaholic female", att inte ha en egen familj när man är hela 34 (för det har ju alla andra..), om hur det är att leva bara för sig själv... I början tyckte jag att dessa bekännelser var välskrivna ärliga analyser. Sedan tröttnade jag. Jag bryr mig inte om att Anna-Lena inte tycker om internetdejter, att hon kan se för- och nackdelarna med singellivet, att hon faktiskt gjort slut med alla sina expojkvänner (och inte tvärtom). Jag bryr mig inte om att hon en gång blivit förtjust i en äldre man, John. Och jag förstår inte varför Söderström tror att hela Svenskfinland bryr sig om hennes KK Vesa som hon - i motsats till andra kvinnor - inte försöker binda fast. Men kanske någon annan läst boken och tyckt annorlunda.

Vid ett kapitel skrattade jag dock riktigt högt. Där möter Anna-Lena tysken Peter, som hon är på "dinner for two" med några gånger. När hon bestämmer sig för att bjuda honom på middag hem till sig, ringer han och frågar ifall hans flickvän, som är på besök (och som aldrig tidigare blivit nämd) också får komma med. Det är på något sätt så typiskt tyskt. Jag har aldrig riktigt förstått varför det för tyska män verkar vara så svårt att i en naturlig situation berätta att de har flickvänner. Jag har svårt att tro att det är för att de vill flirta. Kanske är det bara en privat sak man inte talar om? Eller kanske är det trots allt flirtförsök?? I varje fall är detta inte en otypisk tysk historia. Sedan är det ju en annan klassiker att var och varannan tysk haft långa långa 5-års förhållanden redan i mycket ung ålder. Man har träffats i gymnasiet, studerar i olika städer och ses sällan, men ändå måste man försöka några år innan man gör slut.

Hej hej Steffi på Skönefeld