Igår var en lång "första-dagen-i-Berlin"-dag. Kändes nästan som om jag landat mitt i våren, då temperaturen visade -1, det var soligt och man kunde se massvis med måttligt glada människor på gatorna. En stor skillnad mellan lilla Helsingfors och något större Berlin är just livet på gatorna. Även om Berlin inte är megalomansk metropol alá Paris eller London finns det ett helt annat sätt att utnyttja staden som offentligt vardagsrum - vilket kanske kan bero på att hela cafe- och restauranglivet är billigare.
Nåja, efter en urusel föredragsprestationen (var nästan lite chockad - visste inte att JAG är kapabel att hålla ett såå uselt föredrag efter så många timmars läsande) promenerade jag hem till Gabi på middag. I hennes etta satt dessutom Julia, Jenny och Veronica som jag inte sett på evigheter. Veronica är på besök i Berlin, har nyss kommit hem från sin tremånaders resa i Argentina och har begett sig på "Jobsuche". Är alltid lite spännande då någon i ens närkrets söker jobb. Man undrar hur svårt det är för en liten humflumsociolog, ifall till och med "duktiga" Veronica, utexaminerad med kombinationen kommunikation och marknadsförning, tycker det är jobbigt.
Där satt vi babblandes då någon plötsligt ringde frenetiskt på dörrklockan. Gabi gick och öppnade, slog sedan snabbt igen dörren och utropade "herregud herregud han är naken". Uppenbarligen hade grannen mittemot fått för sig att visa upp hela prakten för henne. Då killen märkte att vi var ett helt gäng som argt sprang till dörren, rusade han tillbaka till sin lägenhet och påstod att han bara ville låna cigarettfilter. Vi funderade ett tag, men bestämde oss sedan för att ringa polisen. En halv timme senare kom tre poliser, två kvinnor och en man. Ett samtal till centralen visade att detta inte var första gången grannen gjorde något liknande - uppenbarligen hade han tidigare varit på ett mentalsjukhus. Enligt poliserna är detta typiskt omkring juletider. Människor inbillar sig att det nog går lite bättre än det egentligen gör, slutar ta sina mediciner och beter sig mindre lämpligt. Det tragiska, både för blottargrannen och för Gabi, är att detta egentligen inte leder någonstans. Poliserna antog att han får träffa en läkare som fastställer att han varken är skadlig för sig själv eller sin omgivning och skickar honom hem. För att få hjälp måste man göra något värre än att visa penisen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar